Som en flockespänning - just så brukade min salig far beskriva folk som kom från frisören med mer eller mindre lyckade resultat. Vad "spänningen" var för en fågel vet jag dock inte. Som ni kanske förstår så har jag satt mig under saxen och väteperoxiden idag. Nyklippt slingad och lite upphottad om än tufsig efter en lång dag i båda A-metropolerna, ser jag en ganska blek och dassig uppenbarelse i spegeln. Imorgon - först när jag fått tvätta om håret och trixa till det på hemtamt sätt så vet jag vad jag tycker om resultatet. Annars får jag väl ta fram trimmern och göra gemensam sak med guben. Men först ska jag sova på saken. Huvudsaken alltså.

Musikfestival på Östtegsskola i förra veckan. R:s sonson spelar gitarr.

 

Har idag läst boken jag fick i Lycksele: Guldfeber, skriven av författaren Åke Lundgren. En mycket intressant dokumentär om "guldriket" vilket man kan säga är mina egna hemtrakter med omnejd.

Åke har samlat berättelser om hur alltsammans började på tidigt 1900-tal. Orter som Adakgruvan, Rudtjebäcken, Björkland, och Rävliden beskrivs. Hur Boliden från att vara en myr, bebyggs, bebos och blir till ett hypermodernt folkhemssamhälle i gruvnäringens begynnelse. Hur Kristinebergs samhälle kom till.

Här finns bilder på pionjärer, nybyggare och gruvarbetare. På hästar, maskiner och på malm. I boken beskrivs vedermödor, historier om hårt arbete, framtidstro och om människoöden genom seklet. Man kan läsa om hur gruvan skördade liv, om linbanan, kristusbilden och om dansbanornas och biografernas tidevarv.

Jag minns Åke som färsk journalist för VF när jag själv gick skola i Malå, och hade  klasskamrater just från dessa platser som benämns i boken. Läs den!

För nästan 30 år sedan skrev jag denna sång här tillägnad just den här platsen.

 

I min vrå av världen står tiden still

och allting andas en ljuvlig harmoni

Men tystnaden skrämmer mig inte

Där lever jag i fullkomlighet

och oron - oron når inte ditin.

 

Mitt hjärtas trädgård

där sällhetens frukter finns att plocka

du är min plats på jorden

Och aldrig någonsin,

nej aldrig någonsin

Kan någon ta dig ifrån mig.

 

Bron som går över vattnet -

min symbol för trygghet,

slutar där regnbågen tar vid.

Där bortom finns världen

dit jag en gång längtade,

men som jag nu söker

min tillflykt ifrån - tillbaka till mig själv.

 

När orons skuggor målar mönster i mitt bröst

återvänder jag,

Min kärlek till dig ska alltid leva.

 

Ja även bortom tid och rum.

Min kärlek till dig ska alltid leva.

Än har hon inte satt sin sista potatis....Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade satt sin sista potatis  - i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk - alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg, eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Den är sprungen ur den speciella sandjorden, intill det bugande sädesfälten, åkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagomt avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den med andakt. Vem vet hur många gånger till jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla 86-åriga mamma och äta av hennes skörd. Livets gång.

På senaste åren har hon börjat berätta ännu mer historier från förr, och man får fler och fler pusselbitar på plats. Hon är en vandrande skattkammare. Min lilla Mamma.

Sverige, en havsvik någonstans mitt i den svenska sommaren.

 Man rodnar nästan när man skriver det. Raspeballer..... Det låter som något man vill låna ut en rakhyvel till eller hur?

I själva verket handlar det om det allra senaste på paltfronten. Det finns uppenbarligen inga heliga kor längre. Paltens genuina ursprung i Piteå har alltså nu fått konkurrens västifrån. Ett norskt påfund är alltså detta som handlar om Palt i pulverform. Jag är ruggigt skeptisk, men har naturligtvis fallit till föga för reklamens makt och elaka tungor säjer till och med att de är goda.

Vindelälvens pärla, min barndoms by, är ännu lika vacker som då, om än något mer igenväxt. http://www.vindelalvsbyar.se/default.asp?pageid=2993 

En gång var här en blomstrande bygd, många barn i varje gård, skola, ja allt som skapar liv. Åkrar och ängas hölls öppna, potatislanden längs vägen överträffade varandra i skönhet.

Det som är ledsamt är att inlandet  dräneras på framtidstro, kreativa människor, och återväxt. Affären är nu nedlagd och likaså bensinmacken, vilket naturligtvis gör sitt till.

Mammas vänner och grannar försvinner en efter en, det blir mörkt i fönster efter fönster och  allt tystare. Några eldsjälar finns ännu kvar, och byns pensionärer samlas i Myrstacken för olika aktiviteter och gör även resor ibland.

Med tanke på byns skönhet, potentialen och läget - alldeles intill väg 363 och med älven som ett glittrande band ända från fjäll till kust så borde det gå att i en framtid hitta nya sätt att leva, överleva och växa. Naturen har mycket att ge. Fisket, jakten, grödorna, skogen, bären, vattnet. Allt detta är ovärderliga skatter  för den som vill ta dem tilvara.

När jag pratade med min syster nyligen och fick höra att hon varit på Vormeseles hemslöjdsmässa www.vindelalvsbyar.se/default.asp  blev jag nostalgiskt och längtade dit.

Förutom alla fina alster man kan se och köpa så brukar de sälja en slags hemkokta karameller som är helt överlägsna alla andra hemkokta karra. En klar risktagning är det förstås att utsätta plomberna för denna behandling, men frågan är om det inte är värt det.

För dej med svaga gaddar så kan jag rekommendera kärngrädde och tunnbröd, en kulinarisk läckerhet som nästan får mig att hoppa in i bilen och åka dit. Tyvärr kommer vi att passera efter stängningsdags på söndag, men jag kan varmt rekommendera alla förbipasserande och utflyktssugna att göra ett besök där.

Om du vänliga själ som känner mig och vet att vi snart kommer att träffas besöker mässan så snälla snälla  - köp mig 2 påsar av de hemkokta så får du betalt i efterskott.

Blev inspirerad att delge er min berättelse om barndomens tandläkarbesök. Den kommer lite senare.

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Av någon anledning kom vi in på fiske

 

Lite nu och då under 60-talets senare del dök han upp – gårdfarihandlaren, akrobaten och originalet Hjalmar Hjukström.

Vägarnas väg för mej – är naturligtvis 363:an – och då främst sträckan mellan kronbyggsvägaskälet och affären i Vindelgransele.

Längs den vägen har man färdats springande, hoppande och cyklande, samt vid ett enda vådligt tillfälle körandes pappas Grålle och vägen har en alldeles särskild plats i mitt hjärta.

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Sommaren 1970  Min sommarromans Torbjörn

 

Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt.

 

Glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" sådär där barnen lite "tripp-trapp-trulligt" sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sej en liten vemodig klump i magen.

 

En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sej brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag - om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.

 

Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sej ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som brukat den under årtionden, och hur farfar gjort nya fina ljusa pinnar till räfsorna. 

 

Fullt så lent var inte hässjevirket - det gråa och stickiga - som man fick hämta "däre hässjehopen". Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.

 

Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sej ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa - mammas nybakade varma hastbullar.

 

I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springorna i takspånet eller timret och dammet dansade i solstrålarna. Man tog "minuter", drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom.

 

De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk, att slita och släpa i sommarhettan.

 

De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

.........Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sej ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

Licenssaft...det sa en byaprofil om essenssaften som såldes på Domeijs lanthandel. Lika mycket socker som vatten, och sedan Mor Annas jordgubbsessens till detta. Omedelbums förflyttas jag i minnet till slåttannan i Vindelgransele i Västerbottens inland.

Man tog "minuter" i skuggan bakom en höhässja. Eller familjen - arbetslaget samlades i skuggan inne i en lada eller "lo" där solstrålar ritade diagonala streck från fönstergluggen ned mot det bossiga golvet och dammet virvlade.

Mamma hade nybakade hastbullar under en rutig kökshandduk eller skorpor från brödbussen i fikakorgen som hon gjort i ordning. Skorporna var förpackade i påsar av vaxat papper . Saften blev grumlig av smulor. Oj vad det var gott att doppa. Det var före allergidiagnosernas tid och man fick helt enkelt snyta sig lite oftare.

Idag ska vi höja blodsockerhalten med just Mor Annas essenssaft.Jag är lyckligt ovetande om vilka formler av färgämnen som finns i saften, men en sak är säker: De lämnade eviga spår i aluminiumkastrullen. Hovva sä gött!

En gång för 12-15 år sedan var vi på en kvällsutflykt med våra 4 barn för att fiska vid Storgräsforsen i Vindelgransele. De två yngsta sprang först och kom ned till älven strax före mej.

Där, kanske 2-3 m stod vi öga mot öga med en stor björnhona som just skulle kliva iland efter att ha korsat älven. Med en unge i varje hand sprang vi som galningar upp mot bilen och nästan direkt vi vände på klacken så korsades vår väg av en skrämd björnunge så för en kort sekund befann vi oss mellan mor och unge.

Det var en hisnande upplevelse och vi var alla ganska skärrade innan vi återkom till stugan och säkerheten. Antagligen var björnarna lika rädda som vi var. En spännande upplevelse var det i allafall.

Visst är det fantastiskt att vi har en stark björnstam, men jag måste medge att jag på senare år tycker att det är obehagligt att ensam vistas ute i skog och mark efter denna upplevelse.

Björn och jag efter en natt på Silverhatten. Björn står till vänster. E.--type, jag förstår din känsla.....

Som motvikt till allt elände och allt lidande man ser hör och läser om har jag hittat en ny favoritbloggare som alltid ger mig ett gott skratt. Ove Di Peders skriver fantasifulla och osannolika historier om Kalvträskbygden och om Eberhart Hällgren mannen som tydligen uppfunnit - inte bara väderstrecken utan även antikviteter och gem och som alltid finns med i hans halsbrytande och ytterst fantasirika krönikor.

En eller annan bloggläsare som tar sig själv på aningen för stort allvar skulle säkert kunna tänkas rynka på näsan och kalla detta för storsvammel, men jag tycker att det är helt underbar läsning i all sin galna kreativitet. Jag brukar högläsa dem för R och vi skrattar både gott och ofta åt denna fantasikonstnärs förmåga att sätta halsbrytande fantasier på pränt utan hinder för tanken. Nu ska jag genast gå in och skriva en uppmuntrande kommentar till honom!