Höstminnen

Av , , Bli först att kommentera 33

Det är höst i detta mitt barndomsminne. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Pölsan, den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt ”Farfars fransyska” och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor och svärfar i huset bredvid att serva. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva och spänstiga. Knäckebröd med smör, hemmjölk och så de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök.  Det tillfredsställande resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – pappa, och lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

Bli först att kommentera

Den lilla källan

Av , , Bli först att kommentera 26

källan

Jag kom där gående bland bergen.Våra blickar möttes och jag blev stående blick stilla, helt tagen och betagen av djupet jag såg. Av skärpan, stillheten och tålamodet i den lilla källans öga. Förstod att här finns oändlig tid, visdom och läkedom.

Tidens brus tystnade. Och jag inväntade fridfullheten och kände mig sedd, älskad och ett med det lilla i det stora eviga.

Bli först att kommentera

Sommardrömmar tjädrar och annat gott

Av , , 1 kommentar 25

P1240236

Det blev inte av i sommar heller. Min dröm om att tälta en natt vid Ikesjaures vita stränder. Ett eller ett par dygns riktig semester.  Vilken dröm! Men den som spar hon har!! Det kommer fler år. Men inte fler liv förstås.

Sommarmånaderna har bara visslat förbi, fulla av arbete besökare och andras behov och önskningar. Med mycket litet tid för egna drömmar och vila. Det känns att man inte är upptankad med sol och tystnad inför den mörkare årstiden. men så slår det mig hur folk hade det förr i världen. Semester är väl ett hyfsat modernt påfund. En skapad ”rättighet” full av förväntningar som ackumuleras under det resterande året. Inte så sällan brukar de gå i stöpet, eller  planeras enligt någon annans önskemål och drömmar.

Jag hoppas att du fått en del av dina sommarförväntningar uppfyllda även om vädret verkar ha varit rättvist trist för de flesta. Man kan nästan tro att det är solen som ger lyckan. Solen och värmen.

Här byggs det för fullt. En nytt servicehus tar form och jag är full av beundran för R och övriga inblandade med olika kunskaper och färdigheter. Idag har jag ”marktjänstledigt” och får inget vettigt gjort. Går och smågruvar för att ta hand om den färdighängda tjäderhöna jag bytt till mig mot några kilo blåbär, från en av våra gäster. Har du nått riktigt fint recept på tjäder?

 

1 kommentar

Ögonblicket

Av , , Bli först att kommentera 22

dagen

Som med livet. Gnistrande sol på topparna och mer kyligt på skuggsidan. Skönhetsupplevelser som får oss att dra efter andan och brusar som champagne i stunden.

Ett rått töcken drar förbi emellanåt och tränger genom märg och ben. Lämnar oss skälvande stela och tveksamma om färdriktningen är den rätta. Och i de kyliga dalarna är det ännu bottenfruset och understundom mörkt.

Livet är emellanåt skrovligt och tunggått mellan de mjuka mossfläckarna där vi vill vila, skratta och bli famnade – öppna för kärleken och möjligheterna – medans solen lyser genom våra slutna ögonlock, färgar livet rosa och där vi njuter av ögonblicket.

Men alltid vackert likväl, hela tiden omväxlande och aldrig någonsin tråkigt.

Bli först att kommentera

Sju år i paradisasken

Av , , 1 kommentar 46

HEMME

 

Tänk! Nu har vi varit här vid Sandvikens Fjällgård i sju år! Helt ofattbart. Jag tycker att det var ganska nyss som vi lämnade Umeå och vårt gamla trygga liv bakom oss och styrde kosan norrut med vår last, fulla av förväntan, spända men helt eniga om att vårt beslut var det rätta.

Tiden har gått fort. Det har varit mestadels intensiva tider med mycket arbete och ständigt något nytt att lära, men den svindlande känslan som infann sig när vi kom körande längs Silvervägen förbi Tjaktjaure den allra första kvällen och solen glödde välkomnande till oss och visade vackra Björntoppen i all sin glans, den känslan sitter kvar. Hisnande, rakt i hjärteroten. Tänk att alla bitar föll på plats och att vi äntligen landade här efter en lång vår av väntan. Jag har aldrig ångrat mig.

Vi har fått smaka på alla sorters väder och stämningar under vår tid här. Många möten och många människor varje dag. Nya och gamla ansikten och bekantskaper. Mestadels trevliga människor, men visst har vårt mod och vår godtrogenhet satts på prov emellanåt på grund av olika faktorer i form av praktiska motgångar och tyvärr även illasinnade människor.

Den nypensionerade projektledaren visade sig ha mycket ogjort och det uppenbarar sig ständigt nya projekt och förbättringsmöjligheter vartefter tiden går. Han är bra på det mesta, men att vara ledig, eller ta sig stunder av ledighet finns knappt på hans agenda. Själv försöker jag ta vara på små fiskestunder och tanka kraft varje vecka. Det är mitt bränsle att orka. Men ensamheten har sina sidor, man har ingen att dela upplevelserna med. Tur man är en ensamvarg i grund och botten. Vi är ändå ett bra team med våra vitt skilda förmågor och visioner.

Vårt fjällparadis är som jag skrev just den här dagen för sju år sedan att liknas vid en smarrig chokladask. Jag vidhåller den liknelsen.
Här finns godbitar som fantastiska utflyktmål, dagsturer eller strapatser beroende på vad man orkar och har tid till. Fina fiskeställen för såväl båtfiskare, spinn, som flugfiskare. Här finns många olika mineraler och en spännande flora och fauna.

Fisken i mitt älskade Tjaktjaure är av fantastisk kvalite och här omkring finns både sjöar i mängd samt fina strömmande vatten att prova lyckan i. Röding av ordentlig kaliber vakar alldeles utanför bastun. På vår första dag här fick jag en riktigt fin röding och en kraftfull öring alldeles här utanför som gjorde ett antal spänstiga saltomortaler och gav slirbromsen flera ordentliga genomkörare innan fisken landade i båten prickig blank och grann. Lycka! I det kristallklara vattnet ser man rödingar ila fram och tillbaka över sandbottnen. Jag mådde och mår som en prinsessa i dessa fina omgivningar. Allt har ändå gått över förväntan och vi tittar ofta på varandra, Robert och jag, och nickar i samförstånd.

Exklusiva praliner som vilda djur alldeles in på knuten, älgar, rävar och ripor, mängder av fina sjöfåglar, småfåglar och rovfåglar finns också här. Varje dag får vi se något nytt från naturens skådespel. Jag återkommer om fler fina praliner vartefter jag provsmakat dem. När det blir mörkt stormigt och kallt i vinter och börjar närmar sig julen – då ska vi ta från det undre lagret.

Idag – efter stängningsdax ska vi grilla och korka upp något gott och se ut över vårt vackra vykort och fira dessa sju år i Sandviken.

Tack för god match Robban!

1 kommentar

Maldiverna!!!

Av , , Bli först att kommentera 49

Så här skrev jag denna dag i nådens år 2014:

Börjar alltid dagen med att kolla jobbmailboxen. Nästan alltid, mitt bland de viktiga mailen, ligger de där ,- de fantastiska löftena, erbjudandena och frestande rubrikerna. Lurmejlen. Idag lyste rubriken: DIN RESA TILL MALDIVERNA ÄR NU BOKAD OCH KLAR ROBERT! Ojsan ojsan är min första tanke. Ska min min grönbyxklädde  gube fara och lägga sig på  en fjärran vit sandö i solstekan utan minsta hjullastare inom synhåll?? Jag kan med stor möda föreställa mig honom ligga stilla mitt ute på världshavet under ett parasoll och vifta med stålhättorna i 14 dagar. Visserligen ser jag att två (2!!) knappar är uppknäppta i rutigskjortan – men ändå…..inte.

Så blir jag aningen konspiratorisk i mina fantasifulla tankegångar – är det rent av så att han har tröttnat på sin lilla ragata?? Köpt mig en enkel biljett till fjärran för att få frid på jorden?? Ska jag efterträdas av en hushållerska borte störresortn?!

Eller är det helt enkelt bara så att de kreativa lurifaxarna kör ännu ett nytt grepp? Givetvis är det så. Jag betackar mig – storligen – för dessa utskick…. men tackar för en liten adrenalinskapande fantasistund som ger mig kraft att skjuta ut mig ut katapultsoffan – till ännu en arbetsdag här i det somriga vackra vykortet.

Bli först att kommentera

Kartongminnen

Av , , Bli först att kommentera 41
Blev i morse stående med en tom liten alvedonask i handen och fann mig själv dröja med att slänga den i soporna. Ertappade mig själv med att se möjligheter i små askar precis som när jag var barn. Potentiella dockmöbler, inredning till min barndoms dockskåp/barbievåning, som inte var ett plasthus utan ett helt rum på övervåningen i barndomshemmet.
Där uppe i ”storrummet” kunde jag vara kreativ och ”dra fram” utan att störa någon. Syskonen var utflugna och mamma hade fullt upp med annat än att begränsa mina fantasiprojekt. Några tändsticksaskar, en burk björnklister och lite kartong kunde bli ett fint skrivbord med utdragbara lådor. En trasig spegel och lite bomull kunde bli en fin spegeldamm för skridskoåkning och jag gjorde sängar och skåp av vad som helst. En gammal tom trätrådrulle kunde bli en fin taburett.
Att jag sen inte hade någon man till Barbie var inget stort problem. Jag använde en stor gammal bordskniv till Ken. Det gick bra det med. Men sen kom tomten med en stilig mörkhårig Ken. Då fick kniven gå i retur till besticklådan. Ständigt pågick lekarna med aktiviteter och intriger i dockornas värld. Så lät jag mina projekt bre ut sig och införlivas med rummets övriga möblemang. Fantasin visste inga gränser och späddes hela tiden på av det som jag läste mig till. Nils Karlsson Pyssling gav en hel del inspiration till miniatyrer. Likaså figurerna i Elsa Beskows världar.
Det som slog mig i morse när jag knappt nändes kassera den lilla asken , som kunde ha blivit stomme till en fin liten schäslong åt Skipper, var att jag nästan inte minns någon plast alls från barndomshemmet. Schampoflaskan, plastkorkarna till mjölkflaskan av glas, och så mian förstås. Plasttillbringaren av märket tupperware som blev vår räddning då åskan gick. Med den i handen, sittandes under köksbordets vaxdukskant ansåg man sig osårbar mot naturens tordön och krafter.
På kaklet hemma i köket satt några enstaka plastpåsar som diskades och återanvändes. I farmors grytskåp fanns tomma medicinburkar och däri fanns ”plastspindlar” som jag lekte med, Mina dockor var förstås gjord av något plastliknande materiel. Annars var det mest glas, gummi, plåt och kartong. Till och med raketostens emballage var en pappcylinder, och sugrören var återanvändningsbara av hårdplast med serpentinmönster och en liten sked längst ned.
Somligt var bättre förr, även om man knappt vågar tänka på vad som fanns på bränngropen och dolde sig i dess djup.
Idag fick den lilla kartongasken gå till brännbart. Men barndomsminnena dem spar jag.

 

Bli först att kommentera

När det kommer till kritan

Av , , 1 kommentar 43

papsen

 

Sökte idag i mitt gamla kakskrin efter ett kort att skicka till lilla Mor och fann detta gamla vykort med en silhuettbild av en man i en båt. Bilden klingar ”pappa Alvar” och den öppnar omedelbart dörren till minnenas värld för mig.

Den fyller mig med gamla minnesbilder, värme och fina fiskeäventyr från barndomslandet. Det är som om jag vore där just nu. Känslan att kliva iland ur båten efter en fisketur en regnig sommardag och gå bakom pappa i stövlar och regnkläder upp från ån genom det våta gräset. Vi lägger uttern på bron och så stövlarna bredvid. Ett par stora bruna tretorn, och så mina mindre röda bredvid.

Jag minns ljudet som uppstår när man häller ett tungt ämbar med harr i diskhon. Pappas stolta blick. Känslan av den förväntansfulla katten som stryker kring benen. Köksklockans slag. Ljudet som uppstår när man fjällar spänstig harr på en tidning på träskärbrädan med pappas gamla morakniv och det efterföljande fräsandet från stekpannan. Mamma saltar fisken och mjölar lätt. Jag hör vispen slå i den ljusa spenatstuvningn i aluminiumkastrullen. Jag hör den ännu fina fjolårspotatisen koka lite för häftigt och vattendroppar som fräser mot spisplattan i min barndoms kök.

Jag ser mamma i sitt svart och rödvitrandiga förkläde duka fram för lunch. Hon har hilkan knutet kring den vackra mörka hårknuten. Den bästa tänkbara lunchen i det bästa tänkbara sällskapet står snart på bordet.

Jag tittar på vykortet igen och blir påmind om att vi alla en dag när det kommer till kritan – är ensamma i en båt på väg mot solnedgången.

1 kommentar

Statsministern och de röda

Av , , Bli först att kommentera 35

Idag gästar vår statsminister Arjeplog, landets största kommun, i flygande fläng. Det handlar om minuter. Och presskonferensen går av stapeln i en annan kommun. Märkligt kan tyckas, men det säjer väl en del om prioriteringsordningen för landsbygden i denna landsdel. Själv tänker jag bege mig ut på spegelblank sjö nån timme innan jobbet och se om jag kan fånga någon av de röda vackra fiskarna. I Arjeplogs kommun finns det 3 sjöar per invånare. Fantastiskt eller hur!

Bli först att kommentera

Bondromantik och skåningar

Av , , 2 kommentarer 40
Bondromantik i slåttannan
Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt.
Glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite ”Sound of music-aktigt” sådär där barnen ”tripp trapp trull” sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.
Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.
Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sej en liten vemodig klump i magen.
En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.
Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.
Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som ju alltid började denna julimåndag, om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig göken igen någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.
Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna.
Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sej ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla händer som brukat den under årtionden, och hur farfar gjort nya fina ljusa pinnar till räfsorna.
Fullt så lent var inte hässjevirket, det gråa och stickiga, som man fick hämta däre hässjehopen. De stod där tillsammans med hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda och väntade på sitt årliga uppdrag. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.
Medans man gick där i slåttern och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i handflatorna.
Att gå till affären och hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett brev från någon brevvän eller ett ljusblått dito från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.
Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sej ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.
Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyllde minnesbilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar.
I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i röladan eller i lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springorna i takspånet eller timret och dammet dansade i solstrålarna. Man tog välförtjänta ”minuter” drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.
Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.
Närsomhelst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande den årliga Guldusen som var hans favoritdricka, belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.
Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 50 år sedan. Jag fnös i lönndom.
De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk och att slita och släpa i sommarhettan. De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna uppe på hövinn när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.
………Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.
2 kommentarer