Om kriget kommer

Av , , 1 kommentar 32

kriget

 

Minns med en lätt ångestfylld känsla barndomens lilla grå tummade skrift med svarta moln mot en grå himmel, bombplan vid horisonten och en gasmasksprydd person på omslaget: Om kriget kommer….

Den skriften bidrog starkt till min barndoms fasa för kriget. ”Pedagogiska” vuxna i bekantskapskretsen kunde under trivsamma kafferep plötsligt kläcka ur sig saker som: Hördudu Alvar – vad tror du om världsläget?

I kapellet var ständigt ämnen som ”den yttersta tiden och den yttersta domen på tapeten. Man hörde prat om ”ryssen” och om oroligheterna i Tjeckoslovakien och jag minns hur jag just den dagen var hos en kompis då kriget i Tjeckoslovakien var ett faktum. Vi hörde nyheterna från den lilla transistorradion som stod där på perstorpsplattan på köksbänken. Jag minns hur jag ångestfylld cyklade hem fort fort med bankande hjärta. Jag hade för hög fart nedför kronbyggabacken och ramlade och skrubbade upp båda mina knän. Jag var så rädd att jag ville kräkas och var helt beredd på att vi skulle behöva fly omedelbart.

Under sängen hade jag under en period en packad påse med gamla kläder – ifall vi skulle bli flyktingar. Rädslan hade triggats igång efter att jag hade läst en romantiserad men hemsk bok som hette Flyktingflickan. Och varje gång viggenplanen under flygövningarna lyfte från Gunnarns militärflygplats och drog in över grantopparna i Vindelgransele och sprängde ljudvallen, så nästan stannade hjärtat i bröstet på mig.

Min fantasifyllda lilla värld var inte så stor. Tjeckoslovakien eller Gunnarn – båda tycktes lika nära eller avlägsna. Källargubben, Ryssen eller Jesu återkomst – alla tycktes de lika skrämmande för en liten flicka med ovanligt livlig fantasi. Och så fort mamma var utom synhåll var jag övertygad om att Jesus kommit och hämtat alla – utom mig som var en så hemsk och dålig människa.

Som sagt – detta var i en annan tid, i ett annat sammanhang och i en liten flickas fantasivärld…

Men tänk – I vårt eget land, redan idag – men framför allt i framtiden, så kommer vi att möta människor inom vård, skola och äldreomsorg, med faktiska och reella upplevelser och minnen av krig, våld, naturkatastrofer och tortyr. Hur ska vi veta vad människor har i sin livsryggsäck, och hur ska vi kunna vara professionella och ge dem ett läkande bemötande. Det blir en stor utmaning.

1 kommentar

På Polmans tid

Av , , 1 kommentar 28

P1280094

 

Lugnet före stormen. Det förrädiskt stillsamma och grå vädret yppar ingenting om vad som komma skall. Plåsväre – som man säjer i Arjeplog. Vi nutidsmänniskor är hänvisade till väderprognoser och beräkningar av banor som väder och vind tar.

Jag tänker på dem som var här före oss. Långt tillbaka när morgondagen fick tas precis som den kom. Oavsett väder. De besatte andra kunskaper, tolkade naturens och vädrets tecken. Molnens krokar, färg och tappar. Var förberedda på fjällvädrets snabba kast. Men de lyssnade även inåt.

Tänker på lilla mor som ofta kunnat känna annalkande oväder i kroppen redan innan de gjorde entre. Är det kanske därför det känns stelt och värkigt en dag som denna. Kanske kroppen vet mer än jag själv.

Nu kan man avläsa detaljerade prognoser för minsta håla. På gott och ont. Lufttryck, vindriktning, vindhastighet, temperaturer och morgondagens väder. Timme för timme.

Jag kan sakna Polman en smula. Trovärdig i sin mellanbruna terylenkostym där i teverutan. Med ett finurligt leende och en vag veckoprognos. Man var lyckligt ovetande om de orkaner och busväder som ruvade och växte till sig på andra sidan klotet.

Nu vet vi lite för mycket, men blir kanske överväldigade ändå – eller besvikna. Förväntningarna är höga och det känns lite spänt i luften. Silvervägen ligger nästan öde idag. Varorna är inlastade, termosen fylld och vi är redo att låta naturkrafterna tumla om här utanför.

Vedkorgen är fylld, en god bok väntar på att läsas, öronpropparna ligger på sängbordet och man är tacksam för hus och hem. Så kom an bara!

 

vadret

1 kommentar

Bara luft

Av , , 1 kommentar 29

P1280104

 

Bara luft kan man tycka, men tänk dessa mäktiga krafter i ständigt omlopp. Vindarna som färdas runt vår planet. Fram och tillbaka.

De som milt smeker ett litet barns soldoftande lockar, piskar regndroppar över tårsalta kinder. Förflyttar sand, damm eller snö, och syresätter våra vatten och hav där vågorna kluckar eller vrängs.

Vinden låter fåglarna lifta på luftströmmarna högt över kontinenterna eller vräker skoninglöst omkull människors mödosamt uppbyggda liv. Ödelägger.

Vi människor pratar om den. Om vädret och om vinden – till ingen nytta. För vinden blåser dit den vill. Vi försöker nyttja den i den mån det går, men vi kommer aldrig att kunna tämja den.

Vindsnurrorna och väderkvarnarna reser sina väldiga vingar mot skyn och fångar kraften.

Själv sitter jag i korgen till min levnads luftballong och försöker få den att lyfta över bergen. En ständig utmaning och jag förs med vinden. Vill uppåt och framåt.

Jag tittar ut över korgens kant och ser dem som leker i vinden och kitesurfar på isen vid fjällets fot. Blir påmind om att leka lite mer och att kasta det som tynger för att återta och behålla höjd. I livets luftballong.

Att göra mig av med livets tunga stenar.

1 kommentar

Om att inte ge upp

Av , , Bli först att kommentera 38

Färgerna i naturen, när solen regisserar dold från sin plats, blir dramatiska med tvära kast i de mest makalösa färgskiftningar.

Kylan, de 26 minusgraderna, förstärker känslan av sårbarhet. Jag ser små varma moln av min egen andedräkt uppslukas av den bistra kylan. De övermannas nästan genast av minusgraderna och lämnar bara små vackra kristallformationer på min röda jacka.

Som med livet.

Så lite vår närvaro kan tyckas påverka, och så föga den kan förändra världen eller göra den till en varmare plats. Vad hjälper vår utstrålning, välvilja eller våra tafatta små gärningar om än med det varmaste uppsåt….

Men så länge vi lever, så länge vi andas så kan vi lysa, värma och göra försök att förändra eller förbättra. Så länge solen återvänder och så länge vi kämpar så segrar ljuset alltid över mörkret.

Vi får inte ge upp.

 

P1280058

 

P1280074

 

P1280082P1280060

Bli först att kommentera

Korpens språkkurs

Av , , 2 kommentarer 40

_1190626

Ni måste vara bra trötta på att höra mina  never ending superlativer om hur gott jag mår av att vistas i denna natur, ute på sjön, i absolut tystnad och fiska. Men jag tröttnar aldrig på att berätta om det, ta bilder av det och glädjas åt att jag har världens bästa januarimedicin alldeles runt stugknuten. Så ni får vackert stå ut – eller sluta läsa. Sista veckorna har jag varit ute några gånger och gryningsfisket är som oftast bäst.

De större brukar vara väldigt försiktiga, men jag känner så väl att de var där och efter nån timme börjar de nappa försiktigt. Det som ofta slår mig i är att det är som för människorna – att barnen vaknar först:)

Några rödingar och ibland nån öring brukar vilja följa mig hem. Ett par ”korpfiskar” blir nästan alltid kvar på isen till mina vänner – korpparet – som sitter tätt tillsammans i närmsta björktopp och ropar LEO LEO. Så fort de ser min röda täckjacka kommer de farande.  De blir allt mindre skygga och vågar sig längre och längre fram för att ta småfisken jag kastar till dem.

Härom dagen hade vi språkkurs i människoprat del 2. Gunnel – var ordet för dagen. De var skeptiska men jag tyckte precis att det lät som att de försökte med några kluckande gurglanden – som definitivt inte ingår i deras vanliga korpljud. Vi får se hur det går med den saken:) Ha en fin dag alla där ute. Och du – om du är januarideppad så unna dig en fjällhelg och andas bort juldammet. Du ska se att det är rena dunderkuren för kropp och själ.

2 kommentarer

Måndagsfrid

Av , , Bli först att kommentera 36

Måndag. Den bästa av dagar. Dagar då vi försöker vara lite lediga efter helgerna som är intensiva. Lättare för mig som inte är i snösvängen. För min del står förstås fiske på agendan och nu när stormen dragit förbi är sjön slät och orörd igen. Fisken var måttligt huggvillig men en fin öring på strax under det magiska kilot och 6 fina rödingar blev dagens fångst. R har skottat snö nonstop i 5 timmar och unnar sig en powernap på soffan tillsammans med den lille lurvige. Det borde han göra oftare och det gläder mig varje gång han gör något för sin egen skull.

Fisken är i frysen förutom tre i stekpannan och nu är julens sista hallongrotta uppäten tillsammans med eftermiddagskaffet. Det får bli istället för tårta. Jag har ett litet älskat födelsedagsbarnbarn som fyller 1 år idag och jag skulle förstås ha velat vara hos henne och äta tårta och firat – inte bara födelsedagen – utan även att mamma Bella blev helt återställd efter den läskiga hjärnhinneinflammationen  hon fick i samband med förlossningen.

Tacksamhet är bara förnamnet.

Bli först att kommentera

Håller i hatten

Av , , Bli först att kommentera 35

Det drog igång redan igår eftermiddag med kraftig vind snöbyar och obefintlig sikt. Under natten stängde de vägen från Mierkenis  till gränsen. Höll inte på ta mig ut i morse pga all drevsnö som packats mot dörren. R kör i skytteltrafik och skottar. Vad gjorde vi utan den gula ”Lillvännen”?! Nu ser himlen lite ljusare ut och vinden ska avta för att ta ny sats till morgondagen då det utlovas storm på eftermiddagen. Tacksam att ha tak över huvudet, lite snopet att lördagshandeln stormar inne och trist för dem som åkt till fjälls för att njuta av denna helg.

Bli först att kommentera

Uppbrottsstämning

Av , , 1 kommentar 34

Uppbrottsstämning råder bland julsakerna som har uppsamlingsheat på köksbänkens perrong inför vidare resa in i silkespapper och lådor. De ser faktiskt lite vilsna, bortkomna och bleka ut där de står i små omaka grupperingar. De som nyss var färgstarka, självklara och spred julstämning överallt. Hemmet ser för en stund blekt och trist ut innan ögat vant sig av med alla ljus och färger.

Julstämningen är plötsligt som bortblåst även om kanske julstjärnorna och adventsstakarna får dispens att stå någon dag till. Det blir nästan för traumatiskt annars – att skiljas från allt på en gång. Ja ni vet hur det kan vara med smärtsamma avsked. Bättre att avjulifiera sig lite smygande sådär.

Brytningstiden knackar på för att leverera januarideppen. Turligt nog blir den mindre för vart år men ändå kännbar innan ljuset övertar arenan och solens glädje infunnit sig bakom bröstbenet och livet rullar på. Innan man vet ordet av är det väl jul igen. Och livet accelererar allt fortare och förkortar åren. Är det någon fler än jag som känner igen sig i detta?

1 kommentar

Tillbakablick

Av , , Bli först att kommentera 38

P1250856

Ett av mina finaste ögonblick från 2016.

Jag kom där gående bland bergen.

Våra blickar möttes och jag blev stående blick stilla, helt tagen och betagen av djupet jag såg. Av skärpan, stillheten och tålamodet i den lilla källans öga.

Förstod att här finns oändlig tid, visdom och läkedom. Tidens brus tystnade. Och jag inväntade fridfullheten och kände mig sedd, älskad och ett med det lilla i det stora eviga.

Bli först att kommentera