Om att ta för givet

Av , , 2 kommentarer 23

Att få leva och ha hälsan är något som man ofta tar för givet. Idag när jag sitter i sjukhusfoajen och väntar på R som träffar ögondoktorn så fylls jag som alltid vid besök på sjukhus av känslor och tankar kring hur många öden som just nu i stunden utspelas under sjukhusets tak. Hopp och förtvivlan, väntan och tillförsikt samsas i atmosfären och redan här i entrén mötte jag en förtvivlad storgråtande kvinna som talade i telefon.

Det enda vi människor säkert har är ”här och nu. Tänker också wow vilket fantastiskt land vi bor i. Där allt detta finns för oss när vi behöver det.

2 kommentarer

Det grånade silvret

Av , , Bli först att kommentera 26

silvretSå går åren. Man kanske synbarligen börjar se lite grå och vissen ut. Och till och med har svarta prickar eller årsringar här och där. Kanske rent av lutar en aning. Lite sträv i ytfinishen och inte längre ett slätt oskrivet blad. Garvad, luttrad och aningen svårflörtad r/t livet och dess erfarenheter. Med en större eller mindre portion patina.

Med lite tur eller genetisk bingo kan man vara ”välhadd”. Eller bättre beg som det brukar kallas på Blocket. Det betyder bara att man har varit med ett tag. Om ett och annat. I ett antal årstidsväxlingar. Men oftast finns där en bra och pålitlig stomme som man kan lita på. Något att hålla i när åskan går.

Det grånade silvret är vackert på sitt sätt. Precis som det pärlemorskimrande unga har sin givna skönhet. Och inuti finns ännu det rosa bultande hjärtat levande – ända till sitt sista slag.

Bli först att kommentera

Och inget blir som förr

Av , , 4 kommentarer 24

mams

Ett långt rikt liv är till ända. 95 år fick min fina mamma leva innan hon lämnade jordelivet. Rik främst på andra saker än de materiella lämnade denna lilla kvinna ett stort avtryck i våra hjärtan och liv. Hon var omgiven av oss barn med respektive, många barnbarn och barnbarnsbarn, systrar, goda vänner grannar och släktingar då vi farväl i Björksele kyrka den vackraste sommardagen. En dag fylld av vemod och saknad, men mest av glädje och tacksamhet för vad hon fått betyda för oss. Den vita kistan prydd med blommor i blått och rosa bars av 6 av barnbarnen. Både tjejer och killar.

Sångerna steg mot den vackra kyrkans tak och mot himlen. De sånger som mamma önskat till sin begravning och vi sjöng till henne – stora och små – i olika konstellationer. Vi åkte i kortege till holmen i Vindelgransele bakom den vita amazon som mamma och pappa haft men som nu min bror kör. En fin lång dag med minnen skratt och rörda hjärtan fick vi vara tillsammans kring hennes minne.

Trots att vi fick ha henne länge hos oss så förstår jag att det för alltid kommer att finnas ett tomrum efter henne i mitt hjärta. Hon känns närvarande i mina tankar och tårar. Kära mamma. Tack för allt!

4 kommentarer

Maldiverna!

Av , , Bli först att kommentera 26

Så här skrev jag denna dag i nådens år 2014:

Börjar alltid dagen med att kolla jobbmailboxen. Nästan alltid, mitt bland de viktiga mailen, ligger de där. De fantastiska löftena, erbjudandena och frestande rubrikerna. Lurmejlen. Idag lyste rubriken: DIN RESA TILL MALDIVERNA ÄR NU BOKAD OCH KLAR ROBERT! Ojsan ojsan är min första tanke. Ska min min grönbyxklädde  gube fara och lägga sig på  en fjärran vit sandö i solstekan utan minsta hjullastare inom synhåll?? Jag kan med stor möda föreställa mig honom ligga stilla mitt ute på världshavet under ett parasoll och vifta med stålhättorna i 14 dagar. Visserligen ser jag att två (2!!) knappar är uppknäppta i rutigskjortan men ändå…..inte.

Så blir jag aningen konspiratorisk i mina fantasifulla tankegångar. Är det rent av så att han har tröttnat på sin lilla ragata? Har han köpt mig en enkel biljett till fjärran för att få frid på jorden? Ska jag efterträdas av en hushållerska borte störresortn??

Eller är det helt enkelt bara så att de kreativa lurifaxarna kör ännu ett nytt grepp? Givetvis är det så. Jag betackar mig storligen för dessa utskick…. men tackar för en liten adrenalinskapande fantasistund som ger mig kraft att skjuta ut mig ut katapultsoffan  till ännu en arbetsdag här i det somriga vackra vykortet.

Bli först att kommentera

Vindelälven. Hon som brusar i mitt blod

Av , , Bli först att kommentera 22

P1000352Vindelälven igen.

Nyligen körde jag längs älven igen. Och nya känslor och tankar dök upp. De får skrivas ned en annan dag. Men den här texten – Del 2 av min svit om Vindelälven får gå i sommarrepris. Den är skriven rakt ur hjärtat nån gång i våras men gäller i högsta grad. Mit tips: Läses sakta med mellanrum för tankar och melodier.

Som livet självt rinner hon där genom årstiderna. Trygg och vacker men lite oberäknelig. ”Som ett kvinnfolk ” tycker jag mig höra en man säga. Och jag ler lite och nickar igenkännande

På ytan glittrande blå och glad som en sådan där frisk septemberdag då man noterar i förbifarten att lingonen minsann börjar vara mogna vid älvbrinken.
Eller spegelblankt trolsk och stilla som i en andlös ljus sommarnatt efter att ha blivit berörd, översköljd av känslovirvlar. Då lommen ropar i solnedgången.

Vred, motsträvig gråsvart och inte att leka med. Till och med farlig i sin vrede. Men mäktig och storslagen i all sin urkraft. Man stannar på land och håller sig undan. Iakttar, tills böljorna ebbar ut, och solen börjar glimma i vågorna som sansar sig och lägger sig till ro.
Lugnet efter stormen då fåglarna så småningom börjar kvittra igen.

De kurviga strömmarna… Snabbt förbipasserande med svartblank yta, ett skenbart lugn som inte visar de djup och råkar där strömmarna sliter och gör ont. Virvlar farligt kring lömska stenkanter. De vassa stenar och fastkilade hemligheter som döljer sig i djupet. Som aldrig syns på ytan annat än som vackra ringar i strömmen, men likväl finns där och riskerar att dra någon med sig i djupet.

Eller selet. Det breda lugna och lite alldagliga som färdas stillsamt genom dagar och år. Som inte gör något väsen av sig direkt men som döljer så mycket skönhet och spänning. Råkar djuphålor och grund. Vackra uddar och så alla dessa ställen att glädjas åt. Att fiska bada leka och färdas på.
Om man blundar kan man nästan höra storharren vaka vid Björkfallet. Eller ljudet av sjöfåglarnas vingslag. Eller ana en trollsländas hisnande dans i regnbågens skimrande färger.

Vårfloden – som helt fräckt brer ut sig, invaderar strandängarna och skapar en viss oro för hur det ska bli den här gången. Ostoppbar, målmedveten. En naturkraft som regelbundet återkommer och som vi alla är medvetna om, men som likaväl överraskar varje gång. Det gäller att ha tålamod och lära sig hantera dessa regelbundet återkommande flöden som skapar oro men också föder nytt liv. Som för en kvinna.

När högvattnet drar sig tillbaka exploderar livet och grönskan kulminerar. Videungarna och smörbollarna. Kabblekorna och Liljekonvaljerna. Violerna och de vilda Orkideérna. Backtraven Smörblommorna och Midsommarblomstren. Och björkarnas hängen, granskotten och den färska kådan i den gamla tallens barkskrymslen. Och själens jubel över det storslagna i det enkla. Känner du igen dig i henne? I livet..

Ett regnil som från ingenstans med enstaka tunga droppar som övergår i ett susande crescendo där regnet piskar sönder den blå vattenytan till en grå massa. Övergående eller ihållande. Tills det lägger sig, stillnar och urladdningen är över för denna gång. Eller ett glittrande solregn. Renad. Pånyttfödd. Tröstad eller uppgiven. Detta renande friska och läkande vattenflöde.

Forsarna – Denna älvs vackra kännetecken. Livfulla, mäktiga, fria och brusande. Kraftfulla och farliga. Det gäller att sätta foten rätt på de hala hällarna. Eller att stå på god fot med en forsrännare. Historiens vingslag hörs om man lyssnar noga. De liksom susar förbi genom tunna slingor av falnade eldar och kaffedoft vid stranden om försommarkvällarna.

Bruset som bär med sig minnena, men som också städar sinnena. Som får oss att blunda och låter oss uppfyllas, tömmas och pånyttfödas.

Holmarna, öarna, dit ibland inga broar eller vägar går eller når över strömmarna och djupen. Precis som de öar vi alla har inom oss. De som vi nogsamt vaktar eller i hemlighet hoppas och längtar att någon ska göra sig besväret att nå. Att någon en dag ska vilja utforska våra innersta gömslen. Våga ta sig över strömmarna till varje pris, och våga möta oss precis som vi är vid våra hemliga trädgårdar fyllda av drömmar och lust, men kanske också gamla bosättningar av skam rädsla och hemska erfarenheter som vi inte kan ta oss ifrån. I väglöst land.

Men älven hon finns där för oss och flödar genom eoner av tid. Genom årstider och genom ljus och mörker. Genom sol och genom regn. Trösterikt lärande och läkande i all sin mäktighet, i all sin enkelhet. Obeveklig men fridfull och trygg. Här vill jag alltid kunna stanna till, återvända, luta mitt trötta huvud och ta emot hennes kraft och glädje. Hon som brusar i mitt blod.

Bli först att kommentera

Mina klasskamrater – Om framtiden

Av , , Bli först att kommentera 18

blogg 026

Nyligen hittade jag ett par av böckerna ”Mina klasskamrater”. Ni vet boken där man skulle sätta in ett fotografi samt ange alla möjliga saker om sig själv.

Allt från längd, vikt, klass till mest älskade/hatade skolämnen, maträtter, instrument man spelar, fritidsintressen,till vad man vill bli när man blir stor och högsta önskan/fasa inför framtiden. Några av tjejerna i grannskapet i ungefär samma ålder har fyllt i sina uppgifter. Vi var samtliga ca 125-140cm långa och vägde ca 25-40 kg.

Här kommer en högst ovetenskaplig sammanställning och betraktelse så här i efterskott mer än 40 år efteråt.
Det varierar en hel i vilka intressen man angivit och vad man tyckte om i skolan, men det verkar ha funnits en gemensam aversion mot grönsakssoppa, krig och att städa sitt rum. På önskelistan stod en mix av värdsliga och andliga ting. Att få en bandspelare och att komma till himlen var frekvent förekommande önskningar.
För framtiden tänkte vi oss att bli antingen sjuksköterskor eller hemmafruar!! Tack och lov verkar sjuksköterskeyrket ha lockat framför hemslavinnans. En ville bli flygvärdinna (Hon hade även angivit att hon ville komma till himlen. Samband oklart)
De flesta trakterade ett eller flera instrument som piano orgel och gitarr. En hade dock skrivit radio…
Hepstars var bandet som de flesta av oss gillade och en het dröm var att få träffa Svenne Hedlund live.
Driftig som jag var redan då fann jag på råd och slog helt sonika upp ”Sven Hedlund” i Lyckseledelen av telefonkatalogen. Besvikelsen när en åldersstigen gnällig och sprucken stämma svarade – Sven Hedlund – i andra änden var stor och det var med en känsla av förlorad oskuld som jag sakta lade på den svarta bakelitluren i klykan. Världen var tydligen mycket större än den kupol som i vårt synfält begränsades av Middagsberget, Fäbodliden, Lappvallheden, Storforsen och Lia.
Hur det har gått för alla de andra tjejerna vet jag knappt men åtminstone ett par stycken blev sjuksköterskor. Vi är alla numera myndiga och kan välja att avstå från grönsakssoppa, kan köpa hushållsnära tjänster till att städa våra rum om det kniper, lyssna på vår bandspelare och konstatera av Svenne Hedlund nu uppnått den ålder att han bör matcha den röst vi hörde i telefonluren.
Om vi kommer till himlen återstår att se, men personligen trivs jag rätt bra här och nu.
Tack till er tjejer som skrev i min bok för ca 50år sedan.
Bli först att kommentera

Och tiden allt fördriver….

Av , , Bli först att kommentera 27

skolavslut

Det är skolavslutningstider och det här gamla mammahjärtat blir så där genomskinligt och saltvattenstinnt. Mina älskade barnbarn börjar vara i skolåldern och jag skulle ge bra mycket för att få vara på plats med dem och köpa skolavslutningsglass.

I bakgrunden här hemma hörs The Real Group sjunga Den blomstertid nu kommer, och minnesbanken sköljs över av minnen av finklänningar vita skor, rosetter och foton. Åren blir liksom bortsuddade. Inte mycket minnen från min egen barndom men desto fler från mina älskade barns. Daniel,Sandra,Isabelle och Alexander

Från min egen barndoms skolavslutningar i Vindelgransele minns jag endast den årliga Tophaten. Mamma bjöd på en glasstrut, där vi finklädda promenerade hemåt, dagen till ära och sommarlovet låg evighetslångt och löftesrikt framför. Så går livet…..

Tänker på när mina egna barn var i skolåldern. Känner känslan att promenera bort till Tegs kyrka i finklackeskor. Oftast styrande en barnvagn och med äppelblomsbuketter i vått hushållspapper till de älskade små som kämpat ännu ett läsår. Längs vägen slösar syrenerna med sin doft och sina färger. Efteråt ska vi köpa bakelser och fika på en filt på gräsmattan. Vår egen lilla tradition.

Stoltheten i att sitta där i kyrkbänken och försöka få syn på dem där framme. Ofta något litet busigt och svettigt småsyskon att hålla reda på. En barnvagn i gången. Alla dessa stolta föräldrar. Ljudet från fotoblixtarna och så småningom filmkamerornas surrande.

Och så känslan…när kyrkorgeln brusar som livet självt och man får klämma i med de älskade psalmerna. Ni vet, känslan då det snörs ihop i bröstet av sommarfröjd och rörelse. Ett avstamp in i ännu en sommar med sand förhoppningar och ballerinakex. Ja, jag vet att du känner igen dig i somligt.

Så hör jag strofen i psalmen: Och tiden allt fördriver…
Jag blir tvungen att googla och se på ordets innebörd: Jaga bort, köra ut, avhysa. Ja just – så funkar tiden. Därför blir våra minnen så viktiga. Våra bilder våra sånger och våra berättelser.

Håll dina minnen hårt, vårda dem och dela med dig av dem. För minnena är allt vi har kvar när tiden har gått.

Bli först att kommentera

Den sakta maken…

Av , , 2 kommentarer 27

Lite nu och då hör jag en liten röst i mitt huvud som säjer: Det var bättre förr!
Idag var den där igen och nu gällde det väderrapporter. I vädersajten yr.no kan man följa vädret timme för timme de närmaste dygnen i flugpricken Sandviken. På tv kan vi dygnet runt från andra sidan jordklotet se hotande orkaner växa sig stora och hotfulla, och följa deras eventuella framfart när/om de kommer in över land i fjärran länder. Minsta skälvning i jordskorpan är känd överallt och vi vet snödjupet i minsta håla. Sandstormar och skyfall världen över kan följas från vardagsrummets soffdjup. Förvisso kan det tyckas fantastiskt med teknikens under, men ibland kan jag sakna frånvaron av tv:n.

Den ”sakta maken” saknar ni inte den ibland? Oskuldens tid…

På arbetsbänken i köket hemma i byn stod den lilla transistorradion. Sjörapporten sändes. Fladen grund, och vattenståndet i Ratan blev obegripliga men trygga mantran som återupprepades dag efter dag. Genom köksfönstret såg man allt det väder man behövde och åskilen drog oftast in från sydväst.

Regnbågen sågs oftast mellan Middagsberget och skolan, och västavere och östan var ganska beskedliga. Lapphandskarna föll från himlen och rakt ned, och om det någon enstaka gång kom hagel, så var det en spännande överraskning. På Domeijs lanthandel fanns allt det utbud en människa kunde behöva, och man kunde vänta i veckor på ett efterlängtat brev. Det man eventuellt behövde oroa sig för fanns inom synhåll, under den lilla kupolen som sträckte sig från öst till väst, från norr till söder. Jordgloben stod i fönstret hos morfars och spred sitt blåa lampljus. Ord som ozonskikt, försurning, växthuseffekt och miljöhot var inte uppfunna ännu.

…..Visserligen stod hormoslyrdunken i garaget och över trädtopparna strösslade besprutningsflygplanen sitt DDT. Kreosoten och arseniken doftade ljuvligt från telefonstolpshögen ovanför vägen, och på bränngropen fanns det fullt med spännande saker och burkar som senare schaktades över. Men det hade vi ingen aaaning om då…….

2 kommentarer

Simskola i vårflod

Av , , Bli först att kommentera 21

Försommarminnen

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Simskola.
Anslaget med svarta bokstäver mot vit botten var uppsatt med vita häftstift på den aprikosfärgade eterniten som pryder den numera nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Affären, bensinmacken och posten – allt fanns på samma gård och utgjorde den lilla byns centrum.

Där satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och kärlek, åtminstone ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Egentligen kan man kan sammanfatta dom med ett enda namn – Dan Ö – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.

Givetvis anmälde man sig till simskolan på Lappvallheden som var byns badstrand dit man cyklade. Simskolan genomfördes årligen trots att det ännu var försommar, högvatten och flottningen pågick.

Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ”kokhett däre Skolavan”. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte fick gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt i byn så man fick helt enkelt chansa.

Det var mangrann uppslutning av byns barn vid Lappvallhedens badplats. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel och en handduk.

Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.

Vattentemperaturen kunde ligga runt 12-14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan.

Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.

Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.

Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå.

Nu däremot skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.

Bli först att kommentera

Minnen från mammas kök

Av , , Bli först att kommentera 21

lilljag

Testade en ny, riktigt god rätt till middag nyligen. En varm sallad som bland annat innehöll sojamarinerad stekt Halloumiost. Med ens fick jag värsta flashbackupplevelsen. Den utlösande faktorn var just osten. Ni vet det där speciella gnisslandet som både är läckert och hemskt på samma gång.

Som genom ett trollslag hamnar jag i mammas kök – igen. Det är ost i görningen. Råvaran, mjölken kommer från våra egna kossor, och varje dag gäller samma procedur. Mjölken strilar ned i hinken.

Jag kan höra det rytmiska ljudet när de vassa strålarna träffar bottnen i hinken som mamma har fastklämd mellan sina knän. Hon lutar huvudet med den brokiga hilkan mot kons buktande rödbruna sida. Själv sitter jag på en liten trebent pall och håller i korompan under morgonmjölkningen. Mitt allra första jobb.

När hon mjölkat klart hälls den ljumma skummiga mjölken genom silfiltret ned i den stora mjölkkrukan. Katten sitter på helspänn och väntar på att få smaska i sig silfiltret. Därefter bärs mjölkhinkarna till bäcken för att kylas. Men inte denna dag.

Den största grytan står snart på spisen full med mjölk. Det är nästan som ett mirakel att följa processen när löpen tillsätts och slutligen ostmassan hälls upp i sina formar för att pressas i durkslaget.

Kaffepannan visslar från spisen och signalerar att det äntligen är dags för provsmakning av den ljumma och ännu lite formbara osten. Något ljuvligare har jag svårt att tänka mig än den vita kaffeosten naturell. Det överträffas endast av osten när den legat i det sockrade kaffet och antagit en seg och halvsmält form. Mmmm

Borta på spisen fortsätter nu den sockrade vasslan att koka för att reduceras tills dess att endast den ljuva kolafärgade misseruppan eller missun som vi också kallade den återstår där i grytans botten. Ett slags messmör som bäst avnjutes på en stor bit hårt tunnbröd.

Då och där hade jag ingen aning om att det samtidigt, någonstans på en ö som heter Cypern kanske satt en liten flicka som iakttog och följde sin mammas hantverk i att framställa Halloumiost från gården.

Bli först att kommentera