Lekattdags igen

Av , , Bli först att kommentera 19

lekatt

Ser spåren efter vår huslekatt här och där i nysnön. Men självaste lekatten håller sig utom synhåll. Dags att gillra lite godis utanför altandörren  för att få skåda honom på nära håll igen. Som på bilden. En magisk stund för ett par år sedan, då endast ett par decimeter skilde oss åt. Jag och Leo satt darrande av spänning medans den här lilla snyggingen åt i godan ro, krumbuktade och bjöd oss på tidernas föreställning.

Bli först att kommentera

Ett hem för de hemlösa

Av , , Bli först att kommentera 20

hembonad

Inom äldreomsorgen möter man ofta demenssjuka som har en inneboende oro. De söker en känsla av tillhörighet eller ”hemma”. Man känner inte igen sig, man väntar på bussen, man gläntar på dörrar, man packar och söker sitt hem och kanske söker sin mamma. Ju längre in i sjukdomen – desto längre tillbaka i förfluten tid.

Givetvis kan vi inte veta vart och i vilken tid det ”hemma” som söks är beläget. Är det barndomshemmet, det första egnahemmet, sommarstugan eller den senaste lägenheten som åsyftas?

”Hemma” – en plats att känna igen, att kunna landa i. En plats som symboliserar trygghet, något välbekant, varmt och skönt. En plats där man kan slappna av och vara sig själv, där man råder över sin tid, sitt privatliv och sina hemligheter. Där de nära och kära finns. Där en värmande famn eller en tröstande hand brukar finnas

När man förlorar sig själv, när orienteringen i tid och rum sviktar, blir den kvardröjande känslan otrygghet, vilsenhet eller främlingskap. Inte sällan är man faktiskt fråntagen både sitt hem och sin autonomi, har fått flytta till ett gruppboende bebott av främlingar. Tillvaron blir genomströmmat av okända människor som klampar in i det mest privata och mer eller mindre tar över.

Vår huvuduppgift blir att på alla sätt försöka skapa trygghet och fina hemtrevliga miljöer med välbekanta stämningar av ljud och dofter kryddat med vänlighet och respekt. Vi måste lägga omtanke och kraft på att försöka utforma personliga oaser i människors tillvaro, återskapa sammanhang och positiva situationer som ger tillvaron meningsfullhet mitt i det till synes meningslösa.

Hemligheten för att hitta sin hemkänsla, eller att hjälpa någon annan att hitta den, är att hitta minnen, bilder, smaker, dofter, känslor eller kanske musik som påminner om och väcker känslan av ”hemma”. Modern demensvård handlar i mångt och mycket om just det – att försöka skapa en ”god känsla”. Effekten kan sitta i länge.

Allt detta är möjligt att åstadkomma för den som vill och är beredd att öva sig i konsten att ”lyssna in” och har viljan att prestigelöst tillfredsställa. Då kan man lyckas.

Bli först att kommentera

Till dig som förlorat din harpa

Av , , Bli först att kommentera 20

harpa

Härom året stod jag i valet och kvalet om jag skulle plocka fram min gamla änglasamling till jul igen. Barnen var redan då stora  och kanske inte bryr sig längre. Själv är jag lite trött på att plocka upp och ned den här brokiga skaran av billigt och dyrt, av gammalt och nytt, av köpt och hemgjort. Men jag bestämde mig till sist för att ta fram den.

På hallbordet ställde jag först julkyrkan, och så precis som jag brukar – skaran av långa korta, smala tjocka, vita svarta, fula och vackra änglar. De flesta av dem sjunger eller spelar något instrument. Längst fram vid kyrkans ingång ställde jag som vanligt mina fyra finaste – de små cernitänglar gjorda av mina barn för många år sedan som symboliserar min finaste rikedom,

Vid sidan av kyrkan brukar jag ställa en liten grupp träänglar. När lådan var tom, återstod endast en liten ängel kvar där på botten, men hennes lilla harpa saknades och fanns ingenstans. Först tänkte jag slänga bort ängeln, men så plötsligt stod det klart för mig att den lilla ängeln var ju jag själv för bara 18 år sedan.

Tilltufsad och vilse efter skilsmässan – osäker, sorgsen och misslyckad, fann jag plötsligt att musiken i mitt inre tystnat. Den musik som alltid varit närvarande genom hela mitt liv.

Pianot stod orört, cd-spelaren stod tyst. Orden sångerna och melodierna låg tysta och oanvända i själens skrin. Jag förmådde inte lyfta locket som var förseglat med tunga stenar. Tomhetens och självömkans väktare vaktade min sorgsna skatt och jag ägnade mig åt dövande verklighetsflykt för att stå ut med att vara människa.

I min panna tyckte jag att det stod skrivet: Misslyckad mamma, orkeslös arbetskraft och rutten människa. Jag tyckte att jag hade gjort så många människor besvikna. Visserligen med delad skuldbörda… men ändå. Kanske kanske jag skulle ha kunnat göra livsresan annorlunda.

Julen som jag alltid älskat blev som en overklig och obehaglig dröm, med glättade papper och tappra försök att upprätthålla familjekänslan. Julmusiken rullade av gammal vana men lät bara ihålig. Tongångarna fick mig bara nostalgisk och juldegarna späddes med salta tårar av självömkan.

Några år senare kom musiken tillbaka. Sakta men säkert och nästan utan att jag märkte det och idag känns det bra. Jag blev hel igen.

Jag vill särskilt hälsa till dig som står inför julen med en klump i magen av skuld, sorg, ensamhet och misslyckande.

Se på dig själv med ömhet och tillförsikt. Det kommer så småningom att bli bättre, att kännas lättare, även om det inte känns så idag. Kanske kärlek och framtidstro ligger i ditt julpaket. Du gör ju så gott du kan och orkar. Du är bara en människa och du kommer att klara av det.

Allt gott till dig från en som vet…..

Bli först att kommentera

Som stjärnhimlen

Av , , Bli först att kommentera 19
image

Just hemkommen från hundpromenad en tisdagkväll i denna för världen så allvarsamma decembermånad av blod och fruktan. Framtiden känns mer oviss och kuslig än någonsin förut och nyhetsrapporteringen tränger igenom den bräcklig sordinen över våra trygga och ombonade liv.

Vi människor här i mörka höga nord vi tänder ljus och eldar i mörkret och samlas kring trygga varma traditioner nu i juletid. Skickar ord och gåvor fyllda av kärlek omtanke och ibland av dåligt samvete.

Jag är så tacksam att julen lyser upp denna mörka årstid med hopp och ljus i mörkret.

Så går vi där vägen fram i den svarta decemberkvällen, jag och min hund. Bara ett hundratal meter hemifrån så framstår plötsligt den mäktiga vinterkvällen med sin sammetssvarta himlapäll ogrumlad av konstlade ljus i all sin storslagna prakt.
Jag böjer huvudet bakåt så långt det går och tittar rakt upp i stjärnhimlen som överträffar sig själv i skönhet och kraft. Det är som att få ett slag i magen och jag känner själen få vingar och rusa galaxerna till mötes. Vill ropa högt där i min ensamhet.

Jag ser det med ens så tydligt. Att överallt i det nattsvarta allomfattande omslutande mörkret lyser stjärnor, ensamma solitärer grupper, stjärnbilder och alla blinkar de och talar så hoppfullt mot mig:
Det är ju du, jag och vi – i olika konstellationer som kan lysa upp natten för någon medvandrare, någon rädd, ledsen hungrig eller vilsen själ. Precis så. Precis som stjärnhimlen över jordens mörker.

Vi är många och vi kan ge varandra lyskraft energi och motivation att aldrig förtröttas. Att fortsätta lysa upp, upplysa och skina oavsett hur svart det blir.

Bli först att kommentera

Min barndoms skyltsöndag

Av , , Bli först att kommentera 16

Jul och adventstiden fyller mig alltid med nostalgi och jag hamnar ofta i minnenas värld. Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndomsby Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och jag kallade henne Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram – fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen redan blivit vackert skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld och lyste så skimrande vackert. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första av fyra vita Liljeholmens ljus hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade vi hela familjen varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna ur den gamla tramporgeln och ur våra strupar, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick nämligen förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först av allt så skulle vi få oss kyrkkaffe och en matbit hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter och lingondricka avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton den allra första söndagen i advent.

Jag kan som i andanom se byabarnen flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och så de glittrande stjärnorna bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Bli först att kommentera

Fars dag

Av , , Bli först att kommentera 24

paps

Fars dag idag.

Tänker min pappa i sin himmel och önskar att jag hade fått sjunga för honom och komma med kaffe på säng som på gamla tiders farsdagsmorgnar. Få hedra honom igen. Åh vad jag önskar att jag hade fått träffa honom en gång till, nu när jag själv är medelålders och småprata om livet, fiskningen och annat viktigt. Vi använde inte alltid vår gemensamma tid optimalt medans han levde. Vi var två hetlevrade tjurskallar som båda ville ha rätt och använde ofta tiden till diskussioner som ingen vann. Tyckte olika. Idag minns jag inte ens vad vi diskuterade om. Önskar att vi hade samtalat mer, kramats mer. Men idag är det försent och jag har gjort ett medvetet livsval i att leva i de goda minnena. Vi var ju bara människor. En far och en dotter. Mänskliga.

Har du kanske din egen pappa i livet ännu? Gammal eller ung. Frisk eller sjuk. Han kanske inte har varit den far du önskade och behövde när du växte upp, eller kanske konflikter har söndrat er relation på senare år?  Men han är ännu levande! Du har nu en sprillans ny möjlighet att använda denna Fars Dag 2018 till något fantastiskt.Ta ett steg i riktning mot försoning, om inte annat så för din egen skull. Det finns ingen godare känsla än att ta ett steg framåt – bara för att du kan. Att veta att du har kastat bollen, gjort vad du kan – även om du egentligen tycker att det är han som ska ta steget, be om förlåtelse eller upprätta kontakten. Du kanske inte tror att du kan eller vill förlåta. Att du inte har förmågan att ta klivet ut ur besvikelsens eller försmåddhetens bubbla. Försök.

Du och jag har turen att leva i en tid då det är möjligt att ta många olika sorters kontakt, utan att det behöver vara så svårt. Steget behöver inte vara så långt – ett sms, ett telefonsamtal, kanske skicka en bild på barnen, eller barnbarnen. Ett brev, en trisslott ett blomsterbud. Skicka en osynlig missil av kärlek eller saknad. Tiden kanske har gett en öppning. Tiden som kanske inte läker alla sår, men som förändrar och ger nya perspektiv.

Öppna haspen till ditt hjärtas rum. Vädra lite och släpp in lite nytt syre i det gamla förlegade. Kanske det virvlar upp lite kärlek från dina mörka vrår där under packen av oförrätter. Kärlek som gör dig storslagen och och är ett frö till någonting nytt. Någonting bortom det förflutna,

Bli först att kommentera

Livets väv

Av , , 2 kommentarer 25

Årstiden inbjuder och uppmanar till gardinbyten och mer vintriga textilier. Jag hämtade strykjärnet och ett gammalt påslakan att stryka på och tog med det ner i köket. In genom köksfönstret gnistrade en intensiv novembersol och lyste in på mig och mina göromål där på köksbänken. Det gamla påslakanet kändes mjukt som siden under mina fingrar och jag tänkte på alla gamla textilier som jag inte vet jag jag ska göra med.

På något sätt har jag väldigt svårt att skiljas från dem. Särskilt gamla påslakan. På något sätt har de varit med i familjen, nötts och blötts genom åren. Sett glädje och sorg, vänner och familj. Förväntan, välkomnande, kärlek och vila har nötts in i de mjuka fibrerna. De kanske blir omoderna till utseendet. Men känslan i dem är svårersättlig även om man alltid är sugen på att köpa nya snygga. Det är inte heller alldeles självklart att man vill lägga dem i återvinning eller insamlingar. Det är lite för privat för det. Men samtidigt känns det vulgärt att bränna upp dem.

I mammas och svärmors vackra trasmattor kan man känna igen minnen från förr – gamla lakan, sängöverkast, examensklänningar, kläder och tyger från förr. De ligger där med sina ränder i livets väv och minner om glädje sorg och möda från svunna tider.

Själv kommer jag aldrig mer att väva, och inte kan jag samla allt på hög heller. Men jag stryker lite med handen över den aprikosfärgade blomman och känner en liten fläkt som från en nybadad barnkind på min kudde. Barntvål, Via och Comfort. Sovsvettiga små lockar. Livet som alltför snabbt passerat revy.

Jag fnyser lite åt mig själv – åt min sentimentala ådra, men gläds samtidigt åt livsväven och dess randningar. Att jag har fått ha den i 59 år. Somligt måste förvisso kasseras ur lådor och skåp. Men i minnets linneskåp kommer de för alltid att ligga kvar, fint hopvikta och lavendeldoftande. Fyllda med kärlek.P1270606

Årstiden inbjuder och uppmanar till gardinbyten och mer vintriga textilier. Jag hämtade strykjärnet och ett gammalt påslakan att stryka på och tog med det ner i köket. In genom köksfönstret gnistrade en intensiv novembersol och lyste in på mig och mina göromål där på köksbänken. Det gamla påslakanet kändes mjukt som siden under mina fingrar och jag tänkte på alla gamla textilier som jag inte vet jag jag ska göra med.

På något sätt har jag väldigt svårt att skiljas från dem. Särskilt gamla påslakan. På något sätt har de varit med i familjen, nötts och blötts genom åren. Sett glädje och sorg, vänner och familj. Förväntan, välkomnande, kärlek och vila har nötts in i de mjuka fibrerna. De kanske blir omoderna till utseendet. Men känslan i dem är svårersättlig även om man alltid är sugen på att köpa nya snygga. Det är inte heller alldeles självklart att man vill lägga dem i återvinning eller insamlingar. Det är lite för privat för det. Men samtidigt känns det vulgärt att bränna upp dem.

I mammas och svärmors vackra trasmattor kan man känna igen minnen från förr – gamla lakan, sängöverkast, examensklänningar, kläder och tyger från förr. De ligger där med sina ränder i livets väv och minner om glädje sorg och möda från svunna tider.

Själv kommer jag aldrig mer att väva, och inte kan jag samla allt på hög heller. Men jag stryker lite med handen över den aprikosfärgade blomman och känner en liten fläkt som från en nybadad barnkind på min kudde. Barntvål, Via och Comfort. Sovsvettiga små lockar. Livet som alltför snabbt passerat revy.

Jag fnyser lite åt mig själv – åt min sentimentala ådra, men gläds samtidigt åt livsväven och dess randningar. Att jag har fått ha den i 56 år. Somligt måste förvisso kasseras ur lådor och skåp. Men i minnets linneskåp kommer de för alltid att ligga kvar, fint hopvikta och lavendeldoftande. Fyllda med kärlek.

2 kommentarer

Köttsoppenostalgi

Av , , Bli först att kommentera 43

guuiKöttsoppa och höst hör ihop för mig. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mig i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele.

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna – i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa. Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sig stoppar man i en husmans för att rensa rören. Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt ”Farfars fransyska” och hör våra muntra skratt när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur. Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras, eller att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt bordet samlas hela familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva. Knäckebröd med smör hemmjölk och de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök. Resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt – lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

Bli först att kommentera

En kupol av renhet och fröjd

Av , , Bli först att kommentera 30

fjall

Bakom dimslöjorna och molnridåerna tronade urtidens fjäll. Jag vandrade ett stycke och slog mig så ned bland dvärgbjörken och väntade. Ur kåsan ångade kaffet i sirliga vindlingar som fångades upp av den svaga västanvinden.

Och jag satt där, som så många gjort före mig. Vilat, väntat. Låtit fjällbäckens undergörande sorl hela synapser och skavande tankar. Nollställt och saliggjort.

Den kupol av renhet och fröjd som sträckte sig över mitt huvud – från öst till väst – från syd till nord, gladde alla mina sinnen. Vederkvickt och mild till sinnes styrde jag stegen längs bäcken tillbaka till vardagen.

Bli först att kommentera

Tangenser och Profeter

Av , , Bli först att kommentera 28

Hösten är hemmets tid – så har jag känt i alla tider. Man (jag) blir sugen på att fräscha upp, förnya och göra det allmänt mysigt.  R och jag har ganska (för att inte säja diametralt) skilda  uppfattningar om  mycket här i världen. Bland annat om detta. Där jag vill ha saker på ett visst ställe – för ordningens och trevnadens skull – vill han ha allting ständigt och praktiskt till hands – helst liggande just på den plätt där han senast lade den ifrån sig. Den plätten tenderar ofta att vara matbordet i kök eller vardagsrum.

Så har vi fördelat hemmets sysslor. Han drar fram, och jag plockar bort både hans och mina saker. Ofta får jag ägna en ansenlig del av dagen åt att leta hans ”förlorade” ägodelar. Min barnsliga pedagogik om att alla saker behöver en egen plats, ett eget hem, går inte hem…och så går dagarna ifrån vår tid. (Jag har förstått att detta är en vanlig fördelning i de bästa av hem)

Det allra senaste i heminredningstrender ovan polcirkeln just nu verkar vara att toppa ”mysfaktorn” med ett avancerat men mycket anskrämligt laserinstrument – ett avvägningsinstrument. Det flyttade in hos oss här förleden. Ett vederstyggligt åbäke på tre ben (naturligtvis placerat mitt i finrummet) som för stunden upplystes av mysljus och tillika röda prickar som fick mig att ängsligt spana efter lasermannen i fönstren. Detta fick ingenjören att tindra som en julgran och sades vara lösningen på många av hans problem.

Temat vid förmiddagskaffet idag fortsatte lite på samma tema. Hur beräknar man olika saker, såsom lutningar lyftkraft och annat kryptiskt? IngenjöRen noterade snabbt min stilla undran och började skissa avancerade beräkningsformler på baksidan av ett kuvert efter att jag i ett oförsiktigt ögonblick ställt en kontrollfråga. Han hävdade att ”alla” minsann fick lära sig detta tidigt i skolan – åtminstone i Glommersträsk på medeltiden. Jag kontrade genast med Jesaja:6 som jag som ”belöning” fick högläsa för klassen i tvåan – en gång när jag blev först klar med en teckningsuppgift. Ett kapitel som jag sedan dess kan som ett rinnande vatten. Skilda världar måhända. Jag har inga som helst minnen av trigonometriska funktioner såsom cosinus eller  tangens men har troligen lärt mig det någon gång. (Sannolikt tecknade jag avancerade karikatyrer av läraren i marginalen under genomgången)  Pi har jag ett traumatiskt minne av från ett matteprov i klass 7, men kommer faktiskt ihåg talet 3,14, även om jag tycker att Pi är liksom mer vore ett gulligt namn på ett könsneutralt husdjur.

Ni förstår att jag skojar va? Men sanningen att säga så tycker jag det är synnerligen praktiskt att vara bra på så olika saker som vi två är. Desssutom är ju familjen kompletterad med en ungdomlig själ , Leo, som tillför både energi, kompletterande hormoner och motion till oss gammfolk. Perfekt!

Bli först att kommentera