Flottarkärlek

Av , , Bli först att kommentera 18

papsibat

 

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var som barn och än i denna dag omåttligt stolt över detta. Ni som har sett fotoutställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….

När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en alldeles speciell stämning kring flottningen, en slags otålig väntan i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga den här kvällen.

Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medans sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras dessa tidiga sommarkvälla, där man som åskådare stod i spänd förväntan.

Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de iförda sina lårhöga gummistövlar hoppade från stock till stock med sina båtshakar till hands. Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.

Hela älvens yta var täckt av detta gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns Pappa och någon gång kunde man urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för något äldre män redan, då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan. Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades mot den ljusa natthimlen. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Bli först att kommentera

Hälsning till dig

Av , , Bli först att kommentera 19

hjortron

Det växer och gror överallt, nästan så att man kan höra en knopp brista eller ett blad veckla ut sig. Så fort snön smälter – ja ibland redan innan. Jag är alltid full av förundran inför växtkraften i ett frö. Tusensköna eller maskros, björk människa eller djur gör detsamma. Förundran är lika stor.

Hur vet ett frö vad som är upp och ner? Att man ska skjuta rötter nedåt och sträva uppåt mot ljuset? Växa rakt eller slingrigt beroende på art. Ska man få gul tofs, bli lurvig, få åtta ben eller få tåligt näver eller skrovlig bark? Bli något ätbart? Hur vet ett frö – så litet att det nästan är osynligt – vad det ska bli när det blir stort? Vad som är förutbestämt.

Ett frö behöver ej fundera på att omvandla sig till något det inte är – utan kan vara trofast mot den ursprungliga planen och helt enkelt låta sig vattnas av regnet, färdas med vinden, rotas i myllan eller växa i sin livmoder. Och låta det korta livet hända.
Tänk – ett oansenligt, mystiskt litet skräp som blir något fantastiskt och bär gener till framtidens generationer i sitt DNA.

Tänk om man skulle ta och göra som det lilla fröet. Sluta att grubbla så mycket på vad man ska bli, när var och hur. Och istället bara se vart man landar, ta en klunk vatten och sikta mot ljuset. Låta livet och möjligheterna forma. Visst kan man bli lite skev och skamfilad på vägen upp – särskilt om det inte varit optimal växtplats.

Men förutsättningarna finns att vi alla kan bli stora starka och fantastiska mirakel. Vi har det i oss. Oavsett om vi är maskrosor eller människor.

Se dig bara omkring min vän

Bli först att kommentera

Hänryckningens tid

Av , , Bli först att kommentera 20

2 (2)

 

Pingst…. Smakar lite på ordet och på de minnen och tankar som stiger fram från förr.  Små blå  violer i dikeskanten en och annan backtrav i solslänten och en försiktig grönska pryder naturen kring barndomshemmet. Kanske häggen blommade? Jag minns inte. Från tidiga tonår bar det iväg till Norsjö på ungdomsdag varje pingsthelg. Man hade alltid någon ny fin klänning som mamma eller Alice sytt. Jag minns tydligast en benvit med blå blommor, så otroligt fin. Och en figursydd kittfärgad midikappa köpt på H&M samt platåskor av kork från Oscaria i Lycksele.

”Alla” var där. Ja det vill säja – alla som man hade lite koll på och träffade i andra liknande sammanhang. Så småningom blev jag vän med Karin Ödling som bodde där. En sådan här helg skulle jag gärna  träffa henne och prata gamla minnen från pingstlivet och från vår studietid på musikgymnasiet i Härnösand. Minnen har en alldeles speciell förmåga att smyga fram ur dunklet och göra sig påminda i goda vänners sällskap. Särskilt när man har delar bitar av historien.

karin

I sommar kan vi vi här uppe i hörnet som är rätt låsta både till vardags och helgdags nu äntligen kunna ryckas hän från arbetet och bege oss ut på små miniresor i närområdet. Kanske även någon lite längre tripp. Vi har nämligen blivit med husbil!

 

Bli först att kommentera

Sluttampen

Av , , Bli först att kommentera 26

DSC_2341

Säsongen går mot sitt slut. Till helgen är det fullbokat men sedan lugnar det av innan sommarsäsongen kommer igång. Idag snöar det och smälter på en och samma gång. Inte så strålande vackert som på bilden. Den togs härom året vid Kristi Himmelsfärds dag. Marken tinar dock fram och vårfåglarna anländer. Nya för varje dag. Nu väntar vi på sjöfåglarna. Det känns att det är en brytningstid och att vi går mot midnattsolens ljuvliga tid

 

Bli först att kommentera

Möten

Av , , Bli först att kommentera 14

haren

Så satt hon där tidigt i morse, på min väg ner till sjön, alldeles stilla orädd och vi bara såg på varann. Kanske 3 meter emellan oss. Och vi sa till varann – att vår bästa tid är nu. Innan världen larmar och rävarna vaknar. Särskilt vi som är lite för frimodiga och så lätt syns i den omgivande terrängen. Jag känner mig utvald som fått möta dig. Våra små hjärtan bultar ödmjuka och tacksamma för livet vi fått till låns

Bli först att kommentera

Istället för tomten

Av , , 2 kommentarer 30

staren

Vaknade i gryningen av att Leo skällde som besatt. Rusade ner och vad satt inne i kaminen om inte vårens första stare :/ Nu vidtog projekt ”rädda stare” utan att sota ner hela solskensrummet. Öppnade altandörren och tog ett engångsbadlakan och täckte öppningen till kaminen och öppnade försiktigt. Den lyckades ta sig förbi min fälla och slinka ut genom en hörnglugg. Satte turligt nog kurs direkt mot friheten och satte sig i en björk. Hoppas att sotet går bort och att den ej tagit skada.
2 kommentarer

Som med livet…

Av , , Bli först att kommentera 22

livet

En vårvinterbild från ifjol. Som med livet, rosenrött, himmelsblått, lurvigt och grått, med sorgkant eller glitter. Allt på en och samma bild. Och en vind som blåser vart den vill. Vi får bara finnas som små marionetter mitt i allt detta storslagna.

Bli först att kommentera

Den första och största påskpresenten

Av , , 2 kommentarer 19

dalin

Det känns helt obegripligt att min äldste son fyller 38 år idag. Han är nu äldre än jag understundom känner mig. Det är med glädje och tacksamhet jag tänker på honom idag. Min älskade son.Tänk så fort tiden går och livet rusar förbi.

På långfredagen 1980 stannade jag och den blivande barnafadern kvar i stan, i tvåochenhalvan på Historiegränd 16C för att vara inom räckhåll för förlossningen ”utifall att”. I vanliga fall hade vi troligen befunnit oss i Vindelgransele för påskfirande och sedvanligt påsklördagsfiske med familjen denna påsk.

Specialistmödravården hade ropat vargen kommer i närmare 15 veckor, och jag fick medicinera för att hålla livmodern lugn och förvärksarbetet i schack. Nu var tiden dock i det närmaste inne och vi var förstås synnerligen nyfikna på vem det var som kämpade om livsutrymmet med ett så högst imponerande fotarbete därinne i min lilla kula till mage. Med tanke på generna var det dock högst osannolikt att det skulle bli en fotbollsspelare, men vi var nog lite inne på att det skulle bli en kille i allafall. Alla sa att jag hade en typisk ”pojkmage”.

Nu när bäbisen hade fått växa klart, och faran var över, så vågade vi oss till och med ut på lite värkstimulerande aktiviteter för att få igång förlossningen. Det bar iväg ut i elljusspåret med skidor och makens Helly-Hansenkalsonger – det enda som jag kom i. Barnafadern låg bakom i spåret och peppade – fortare, fortare, men inget hände! Bäbisen låg lugnt och stilla kvar inne i värmen.

På långfredagskvällen kollade vi en sista gång att kameran och BB-väskan var packade. Vi hade förberett oss med psykoprofylaxkurs och andningsövningar och på nattduksbordet låg tummade böcker om barn och föräldraskap. Människorna på bilderna hade polisonger jättelika glasögon och orangea plyschkläder.

På natten vaknade jag av täta värkar och 04.30 bar det iväg till förlossningen. Ett antal värkar och en petidinspruta senare fram emot åttatiden på morgonen föddes så vår förstfödde lille prins med det vid den tiden ovanliga men vackra namnet Daniel efter sin fars mellannamn. Ovanligt – trodde vi, tills vi infann oss på barnavårdscentralen någon vecka senare och där var 4 Daniels samtidigt….

Daniel – jag glömmer aldrig känslan när jag för första gången i mitt liv fick hålla din varma lilla kropp i min famn. Hur välskapt och fin du var. Hur mörka kloka och undrande dina ögon var, hur du redan där och då verkade fundera över ett och annat. Hur dina små fingrar grep kring mitt lillfinger. Alla påskbarnen fick små ljusgula filtluvor för att hålla värmen, och vi satt där – din far och jag – den här tidiga vårmorgonen, i den här speciella och varmt bröstmjölksdoftande världen som BB ju är, och förundrades över att vi nu hade en alldeles ny liten fin människa att ta hand om och älska – vi som själva nyss var barn. Allt kretsade kring den här halvmeters gossen på 3150g, som begrundade den nya världen med sina mörka ögon, och som gjorde små kluriga ”russinminer” med sin lilla mun.

Samma dag, när det var dags för besökstid och stegen från alla papporna blandades med prasslet från blombukettspapper, fylldes fyrsalen där jag låg, med den underbaraste av nybakade bulldofter. Din pappa kom med en jättebukett vackra rosor, OCH alldeles rykande varma och nybakade kardemummasnurror i kvarnhjulsstorlek samt iskall mjölk. Lycka! Så satt vi där, två unga nyblivna föräldrar tillsammans, uppkrupna i var sin ände av stålsängen och turades om att lukta på, smeka och prata med vår fine lille son.

Jag var mäkta stolt att jag hade stenvägrat lapisdroppar i dina ögon som annars var obligatoriskt vid den tiden. Det var därför – vill jag i alla fall tro – som din blick var så ogrumlad och klar, och inte så irriterat såsig som jag såg hos några av de andra nyfödda barnen. Farfars och Morfars var förstås SÅ glada och stolta över sitt nya barnbarn över telefon, och farmors fina små stickade kläder passade dig så fint.

Utanför smälte Umeå fram ur den smutsiga vårvintersnön och jag minns den stolta känslan av att styra den lånade gula galonbarnvagnen med dig i på cykelvägarna kring Ålidhem. Om dagarna så pratade vi med varandra och med fiskarna i akvariet. Jag brukade sitta i soffhörnet på den brunmönstrade hörnsoffan med dig sittande mot mina uppdragna knän. Så kunde vi sitta i timmar du och jag, och resonera om livet, med små ljud och miner. Eller så låg du och sov på din pappas bröst. Nära nära. Visst såg vi att det var något alldeles speciellt med den här pojken, och vartefter tiden gick fick vi se dig växa och lära sig så mycket och vi slutade aldrig att förundras över hur klok och fin du var och hur den där glimten i ögat förtrollade oss.

Idag är det din 38-års dag min älskade son. Tiden har gått. Mycket vatten har runnit under broarna, och mycket har förändrats. Jag önskar att du får en fin födelsedag med tårta och kärlek. Här i Sandviken blir det till att ta fram någon gammal film och titta på någon födelsedagsmorgon för länge sedan när ni barn var små. Så kan jag få minnas känslan av brickskrammel, viskningar, paketprassel och födelsedagssång. Jag önskar förstås att jag kunnat bli ”tvärsnört” till dig och fått träffa er idag, krama om dig och Britta och gosa lite med Sixten  Vera och Svante, men det får bli en annan gång. Så rik du är min älskade son.

Stor födelsedagskram från mamma

2 kommentarer

Äggtemplation

Av , , Bli först att kommentera 14

aggen

Så visslar dagar och vårveckor förbi i en rasande takt och påsken är redan passerad. Den för ett par dagar sedan så fullpackade butiken gapade åter tom tills för ett par timmar sedan och nu är hyllorna fyllda igen. Snöovädret utanför känns i onödigaste laget, men låter oss inte luras. Snön smälter så sakteliga och  vårfåglarna börjar fria så smått och plötsligt är det dags att packa ned påskpyntet i lådan igen. Det som alldeles nyss kom upp. Överallt syns spår efter små älskade påskbesökare. Teckningar pärlplattor och fingeravtryck. Jag känner mig mjuk i hjärtat.

I vanlig ordning går tankarna bakåt och framåt i tiden. Minnen, milstolpar och framtid i en salig blandning. Ett tecken på att man blir äldre är nog tänket att det är bäst att packa ned påskpyntet prydligt ifall det är någon annan som ska plocka fram det nästa gång. Alternativt så åker det då raka spåret på tippen vilket för mig är helt i sin ordning. Mina minnen är det tveksamt om någon annan sätter värde på. I den lilla påsklådan ligger blandat gammalt och nytt. Fådda, ärvda köpta och hemgjorda saker i en osalig mix. Långt ifrån lika nostalgiska som julsakerna men ändå spridare av känslor.

Ännu har jag kvar några av de vackra äggen som en dam på ett äldreboende gjorde och sålde för många år sedan. De har ännu behållit sin skönhet och glans. Jag köpte några och  tänker på henne varje gång jag hänger upp eller tar ner dem. På bilden ser ni mammas ägg som även hon köpte av samma dam. Påskäggen är som en spegelbild av själva livet, spröda brokiga och hänger på en skör tråd. Innehållet är redan preskiberat men vi har ju chans varje ny morgon att spara livets finaste ägg i minnet.

Högsäsongen brakar på och det finns inte mycket tid till vila och eftertanke. Fötterna värker och stegen känns tunga. Men tacksamheten över avklarad arbetspåsk är stor. Ännu stundar vårvinterdagar av lugnare sort och kanske tid för lite avkoppling. Och förr än vi anar så sitter vi där på altanen i den stora tystnaden med kaffetåren och kikaren, spanar på vårfåglarna och väntar på ljudet från när isen lossar i brudslöjan. Livet går vidare.

Bli först att kommentera

Påskminnen Del2 Hedmans på hal is

Av , , Bli först att kommentera 17

eivors

På påsklördagens morgon var det dags för den årliga fiskeutflykten då hela familjen munderade sig i diverse mystiska vinterkläder, virkade mössor, anoraker och elastabyxor. Skidor, pjäxor, filtar och något renskinn lastades in baktill i Volvoduetten. Mamma hade gjort matsäck till alla oss hungriga vargar och en uppsluppen stämning rådde i det klädkaos vi lämnade hemma.
Varje år hade församlingen kallat dit en gästpredikant för de påskmöten som ju var obligatoriska. Gärna någon som både sjöng och predikade. Detta år var det en alldeles speciell person inbjuden – Alfie Cummings – en jättelång jättestor afrikan som bodde hemma hos oss. (Vart sov vi alla egentligen??)
Naturligtvis skulle även han med på fiskeutflykten, men för denne jätte (med hedmanska mått mätt) fanns inget som passade i kläd,skid eller pjäxväg. Pappa fann dock på råd och lånade en mundering av handlaren Domeij som var en reslig man, och så bar det iväg över broarna upp på sörsia och vidare förbi Bjurås.
På Öresundssjöns is skidade vi ut och jag minns hur jag hade en stor bubbla luft av återhållet skratt i halsen, när vi spänt iakttog Alfies första skidtur. Han hade vissa problem att hålla sig upprätt, men fattade snabbt galoppen och hittade rytmen i åkandet. Min storasyster Ann-Maris fästman Lennart hade kameran med. Tack Lennart för att du dokumenterade den tiden så fint med din kamera och därmed bättre gav oss chans att minnas vår barndom.
På de svartvita bilderna ser man att vi fick fisk – så även Alfie. Solen sken över den gnistrande isen. Chokladen smakade underbart och gladare än solen sken vår pappa Alvar denna dag – som alltid på påsklördagen när han fick dela sitt stora fiskeintresse med hela sin pratglada unghop. Hur han borrade hål efter hål åt oss alla, rekommenderade blänken och maskade med röda spralliga maskar sprungna ur den Vindelgranska myllan.
Bli först att kommentera