Gunnels Guldfyndigheter

Älgpass har man ju hört talas om, likaså vattenpass och bergspass. Då och då gör man ett hästpass själv. Nytt från 1:a maj är nu att hundar behöver pass för att resa in i vårt kära grannland Norge. Undrar om denna bild på Leo blir bra i hans hundpass? Han ser nästan ut som en riktig norsk med rökverket i mungipan. Visst är det bra att man försöker hindra dvärgbandmaskens spridning, men ibland går det väl nästan lite väl långt i niten kan man tycka. Speciellt för norskarna som är här var och varannan helg och ständigt och jämnt  måste till veterinär för att få intygat att man avmaskat hunden. Läs själva:  http://www.toll.no/templates_TAD/Newsitem.aspx?id=267545&epslanguage=no

Här kommer en fet men begränsad klick surgnäll:  Idag är det grått. Såväl ute som i kropp och själ. Molnen hänger lågt, strax ovanför taknocken, det regnar och isen börjar bli grå. Längs stranden är det mosigt och vattnigt. I vanlig ordning har ungtupparna som inte tänker längre än näsan räcker, lekt dragracing längs med strandlinjen runt udden vilket omedelbart kortar möjligheten att ta sig torrskodd ut på isen med ett par veckor. Det förstör för så många andra. Tänk att man har hela fjällvärlden som lekplats och en 5 km lång sjö men ändå måste leka precis just här utanför. Vi har ett gäng skärmflygare här. Extra trist för dem med detta gråväder.

Inne roar vi oss med ryggskott, feber och trasig diskmaskin.Det behövs bestämt både kaffetår med påtår och dubbla alvedon för att komma igång igen. Såja, Nu är det färdiggnällt för denna gång.

R-edan en tradition. Speciella helgdagar såsom påskafton och Kristi Himmelfärdsdag, precis när jag börjar skramla med finporslinet, korkar upp vinet och förföriska dofter sprider sig från den ugnsbakade rödingen... Då kommer pysslet fram. Alltid på matbordet och alltid i form av någon oidentifierbar kabelhärva med dito burkar - eller som i påskas - en trasig vinkelslip som behöver lagas - just då. Man får helt enkelt försöka se det som en installation, och se det vackra i det. Min älsklings speciella bidrag till hemtrevnaden.

Hoppas din dag börjat lika bra som min. Två riktigt fina firrar i påsen. Det lönade sig att ställa klockan på 04.10. Det blir rödingfilé till middag idag - igen. Men man ska inte klaga!! Citronsås till och kanske pressad potatis. Låter inte det ganska smarrigt?

 Med anledning av den stundande flygarhelgen, dammar jag av ett av mina allra första kåserier här från vk-bloggen. Det skrevs något år efter att vi hade träffats och en hel del vatten har ju runnit under broarna sedan dess Få se om det blir flygning även i år!

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En sen kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!

På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt!! Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att för ens ett ögonblick beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När vi nu har gått och skaffat oss varandra....och borde spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande på en sten i Gauto, snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid?Vad är då meningen.....med detta....med livet...med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel...(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade förförat och skroderande för sina supportande syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och även insikten om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten. Så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sig till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet (kvinnfolket) var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sig för att våga sig på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sig precis som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med i familjen vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter och tiden alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom  8/5 2013

 Fågellivet har exploderat. Sädesärlan är här. Snösparvarna svirrar i horder över fjäll och sjö, och i björkskogen tjattras det oupphörligen av hundratals kvittrande  fåglar. De har antagligen en hel del att tjattra om sedan sist de möttes här i Sandviken för mer än ett år sedan. Idag småregnar det och nu far nog skoterföret snabbt. R sladdade leden upp på fjället sent igår kväll men tyvärr blev det ingen nattfrost. Så nu är det bara att hoppas att återstående skoterförare håller mjukt på gasen, kör varsamt kring campen och inte river upp leden eller strandlinjen i onödan. Så kan vi och våra gäster komma oss ut på fjället och på sjön någon vecka till.

En alldeles ljuvlig vårdag är över. Solen gick ned  för ett tag sedan och Björntoppen och hela fjällvärlden tycktes bada i guld. Efter en lång varm arbetsdag inomhus kändes det befriande att efter stängningsdag och efter årets grillpremiärmiddag få ta vovven med mig och dra ut på en stunds kvällsfiske. Han sitter där så trofast och värmer mitt säte. En fin röding tog mitt favoritblänke och jag njöt av att få beskåda mitt vykort från lite distans.

Glada röster hörde i vårkvällen från Sandvikare som haft en fin dag på fjället. Skoterföret är sanslöst bra och håller säkert ett bra tag till. Har du några dagar över så passa på att åka till fjällen!

Ibland funderar man på hur långt det får gå. Nu ska man spara kronor genom att dra in Silverexpressen. Bussen som är dalgångens livsnerv, som transporterar folk och gods - inte bara längs vägen, utan också är den enda kommunikationen som förbinder kust med kust. Skellefteå - Bodö. Barents väg. Silvervägen.

Samtidigt kämpar småkommunerna i inlandet med att marknadsföra sina destinationer för att locka folk att komma hit - som turister eller som arbetskraft.  Det borde ligga i både Sveriges och Norges intresse att ha en förbindelse som gör det möjligt att ta sig mellan länderna. I nuläget känns det som om vi återgår till tiden med väglöst land. Från att tidigare ha varit en plats längs en trafikerad linje - blir vi nu den sista utposten. Det känns som ett slag i magen.

Det blir intressant att följa hur fortsättningen blir. Vem ska leverera gods och post till oss i utkanten? Och vart kommer det att levereras? Nu är det nog dags för en Pudas-låda mitt på Silvervägen. Inuti kommer det att ligga ett servceminded, medeltjockt och mycket besviket fruntimmer. Man blir verkligen uppgiven och tappar både kraft och fart. Hur är det tänkt att företagande i glesbygd ska kunna vara möjligt när inte det mest basala fungerar. Egentligen undrar jag om detta alls är lagligt. Smart är det då definitivt inte. Hej igen 1800-talet. Är du tillbaka igen?

Här kan du läsa Arjeplognytt. Maria Söderberg skriver om saken:

 http://www.arjeplognytt.se/nyheter/silverexpressen-upphor/

Isen som ett salsgolv. Vidderna jublar. Det är så vackert att ögat tåras. Det kan i och för sig också vara vinden som är orsaken. Min lurvige vän och jag gjorde oss en lite utflykt idag. Lekte fånga snöboll och fiskade. Dött var bara förnamnet. Fisken har tagit  fastemånad - det är helt klart. Nu är vi lite vidbrända, soltrötta och dagavilla. Helgerna går i ett känns det som. Nu får vi bara vänta hem husse från människobyn så ska vi göra "fredagkväll". På önskelistan tills i morgon står en fisketur på fjället. Få se om R släpper iväg mig en morgonstund trots lördagsrusch. Det är nämligen bara 2 dagar kvar nu som det är tillåtet att fiska på de flesta fjällsjöar. Jag borde ha tagit en bamse i år!!

 En tidig augustimorgon 1972, stod jag i vardagsrummet hemma och tittade "västet". Ivrigt spanade jag efter den gula skolbussen, denna allra första skoldag i 7:an. Äntligen dök bussen upp där borta vid Önnerlövs och jag sprang upp till vägen. Vid Domeijs lanthandel anslöt skoltaxin från Bjurås och Skoträsk - de små byarna i det luddiga ingenmanslandet mellan Sorsele och Lycksele kommuner.

Målet för vår resa låg i en tredje kommun,  nämligen Malå. Färden gick via Björksele, Säter och Kristineberg. Det blev ca11 mil om dagen på hårda galonsäten under tre års tid. Spänningen var på topp och man hade länge haft fjärilar i magen inför denna stora dag. Att börja i högstadiet!

Veckan innan hade jag och mamma varit i Lycksele och ekiperat mig. Jag hade fått köpa två par byxor - ett par ljusgrå lågt skurna gabardinbyxor i stl 160cl. De var mycket tajta upptill, mycket utsvängda nertill, och med dubbel lusränna i sidsömmarna. De nådde exakt ned till marken och dolde mina första lite platåiga skor. Därtill ett par röda "alla stjärtars byxa" (ja utom min lilla smala förstås) som var rakvida ända från stjärten och ned. En knallgul lurvig eldfängd tröja med ett stort hjärta framtill fulländade lyckan. Jag kände mej så fin och var mållös över alla kläderna jag fick den dagen. Plus en läcker portfölj med två utanpåfickor.

Man var preparerad med Date rollon, och myskparfym och för säkerhets skull även med en droppe liljekonvaljparfym bakom örsnibben. Rustad för stora världen och för kanske för kärleken. Hjärtat bultade hårt. Mina kära storasystrar julklappade sin fåfänga lillasyster med  dyrgripar i skönhetsbranschen som Appel Blossom och Fenjal. 

Gömd för mamma hade jag även en gammal ärvd kakmascara - ni vet den man skulle spotta i, samt en turkos ögonskugga någonstans ifrån. Som rouge fick Nivea och brun kladdkrita duga. Man tager vad man haver. Vid det här laget hade syndakatalogen krympt ytterligare och nästan som över en natt blev det legalt både med utslaget hår och kortkort. Till och med ofärgat nagellack kunde passera. Jag gick en spännande tonårstid till mötes.

Jag minns pirret i magen när vi körde in i Malå första dagen. Vad stort det kändes, med trafikbrus, neonskyltar och affärer. På skolbussparkeringen anlände flera andra bussar från byar i alla väderstreck. På framrutornas skyltar stod exotiska byamn som Kokträsk, Hundberg och Grundtjärn. Tur att vi var flera som kände varandra sedan tidigare. Lilian som skulle börja 9:an och så Ulla - min vapendragare som liksom jag var lite smågalen. 

Centralskolan var enorm från mitt perspektiv sett. Långa korridorer, massor av ungdomar och fullt med snygga killar som tuppade sig. Nästan med ens såg jag honom med stort H. En blond lite blyg kille med rutiga byxor som gick i 9A. Våra blickar möttes nästan omedelbart...Min tonårskärlek Rolf. Jag glömmer aldrig luciavakan på ungdomsgården. Mycket orange i belysning och möblemang, andfådda pussar i halvmörker och så Popcorn - landsplågan som strömmade ur skivspelaren.

Ett alldeles speciellt mode växte fram. En märklig blandflora från syslöjden, Nystedts kläder, hemsytt och postorder. Typisk mundering var låånga gabardinbyxor som baktill var nerstoppade i skoterskoskaften eller i seglarstövlarna. Blank amerikatäckjacka och på toppen en hög Ingmar Stenmarkmössa med renar och därtill en lätt hasande gång. Jag minns dock en skönlockig  "tidig" Åke Svahn som hade en häftig orange täckjacka som han var ensam om. Han satt ofta längst ner i korridoren under vaktmästaren Mandors lucka och hade utmärkt spanläge.

Högstadiet var tre speciella år, känslomässig berg och dalbana, uråldriga lärare (antagligen mellan 30-40) och världens i särklass bästa kiosk Druvan alldeles om hörnet. 5 eller 10 öre för alla godisbitarna. Underbart! Dungers konditori med sin jukebox och sina goda bakverk. Någon gång slog man till på en luffarmacka på torggrillen.

Minns åren med en liten nostalgisk känsla. Kärleken var evig, det vara bara föremålen som växlade. Tack Ulla för att jag fick haka på dig när vi hade orientering på gympan. Kompassen lyckades jag nämligen aldrig lära mig. Utan dig hade jag nog kommit på vibredda och hamnat i Lainejaur Rentjärn eller någon annan centralort.