Idag ringde mamma och berättade att en av byns äldste, en högt respekterad  profil  och vän till henne hade gått ur tiden 92 år gammal. Jag hörde att hon var tagen och att hon kommer att sakna honom i byagemenskapen. Jag undrar också hur det känns att se sina gamla vänner falla ifrån en efter en och att se hur köksfönster efter köksfönster släcks ned i grannskapet, i den hembygd som en gång var full av liv, av myllrande barnakullar och av spirande framtidstro.