Etikett: Äldreomsorgen

attestupa.nu

Av , , 1 kommentar 18

Läste just en skrämmande artikel från dagens äldreomsorg när den är som sämst. Man blir hemskt ledsen och upprörd. Ja jag vet att på många håll är det mycket bättre, men jag vet också att det faktiskt kan vara så här hemskt. Det som gör mig allra mest ledsen och mörkrädd är tanken på hur otroligt många äldre vi kommer att vara i framtidens äldreomsorg som behöver hjälp, och hur få som kommer att vilja jobba med detta. 

Redan 2050 kommer man mot dagens ca 170 000 personer bara med demenssjukdom att vara 4-500 000. Det här är ingen skräck, eller valpropaganda utan rena fakta. Hur ska vi fixa det? Hur ser framförhållningen ut. Kommer man att vara överraskad när den dagen kommer?  Jag vet inte själv på vem jag ska rösta i valet och kvalet och tycker att det är många fina ord i omlopp men inte så många konstruktiva lösningsförslag. Jag är tyvärr ganska övertygad om äldreomsorgen  hädanefter kommer att stadigt försämras. Om inte mer pengar skjuts till så säjer ekvationen allt. De här siffrorna gäller enbart personer med demenssjukdom. Alla andra gamla sjuka och multisjuka är inte medräknade. Att det dessutom inte är särskilt populärt att utbilda sig och jobba inom den här sektorn, samtidigt som vi blir allt fler som behöver hjälp, talar sitt tydliga språk.

Själv är jag inne lite på att för egen del registrera domänen attestupa.nu

aftonbladet.se/debatt/article7453759.ab?sms_ss=facebook#abArticleComments

 

Farväl Umeå kommun

Av , , 2 kommentarer 34

Så påbörjar jag min sista arbetsvecka för min arbetsgivare Umeå kommun denna soliga måndag. Det känns märkligt efter alla dessa år att bli sin egen. Jag ska senare i veckan försöka sammanfatta essensen av min känsla för äldreomsorgen, demensvården och sådant som ligger mig varmt om hjärtat. Att jag ska skiljas från mina vänner på jobbet – DET vill jag inte ens tänka på än…

Nedräkningen har börjat

Av , , 7 kommentarer 27

Det är nu mindre än en månad kvar tills jag arbetar min sista dag som Demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam. Jag har sagt upp mig till direkt efter semestern. Visst går jag med kraft och mod och nyfikenhet in i en spännande och inspirerande framtid som kommer att innehålla mycket nytt att lära, men med mig i min livsryggsäck, nära hjärtat, har jag naturligtvis den här tiden av utveckling, teamarbetet och framtidstro som jag fått förmånen att uppleva med mina kamrater i teamet sedan 2007.

Innerst inne kommer jag alltid att känna mig som (och vara) en demenssjuksköterska och faktiskt även fortsättningsvis använda mig av mina kunskaper genom att ta på mig föreläsnings och utbildningsuppdrag framöver när det passar. Det blir nog svårt att låta bli att debattera och heja på äldreomsorgen även framledes, så jag fortsätter säkert att lobba för de gamlas och svagas sak i bloggform eller annorstädes.

Några av er tycker säkert att jag är galen som gör ett så tvärt kast från en trygg tillvaro och ett jättebra jobb, men som jag brukar säga: Livet går inte i repris, är HÄR och NU och det passar väl ganska bra här att citera ett gammalt ordspråk: Hellre lyss till den sträng som brast , än att aldrig spänna en båge.

www.seeumea.se

Av , , Bli först att kommentera 6

Umeås hållbarhetsvecka 21-27/9. Kolla på nätet eller håll utkik efter den lilla folder som finns nästan överallt där du handlar. Ett blandat program av upplevelser, shopping, äta&dricka och något att lyssna till.

Måndag 21/9 kl 18.30 – 20.00  kan man t ex lyssna på "Tankeväckaren" i Ryttmästaren  på stadshusområdet – det gula huset i hörnet Skolgatan/Hovrättsgatan. Lokalen heter Ordersalen. Välkommen du med. Det kostar ingenting.

Om att bara vara människa….

Av , , 10 kommentarer 15

Ni som läser min blogg och följer min kamp för den lilla minsta människan – den som är stor på utsidan men liten inuti – vet att jag vill åstadkomma en attitydföränding i äldreomsorgen. Vi är satta att arbeta utifrån en humanistisk livssyn där alla människor är lika värda oavsett ålder, kön eller hudfärg.

Nu vill jag fortsätta med en fundering som grundar sig på en av kommentarerna till mitt inlägg "Det stora personallotteriet". Någon ställde frågan: Men visst måste de människor som vårdar människor också tillåtas vara människor?

Jag har tänkt på den frågan idag, och jag tror att jag förstår undermeningen att ingen orkar vara en övermänniska. Det är ett tufft jobb att jobba i äldreomsorgen idag. Det kräver sin man, eller sin kvinna. Det har jag viss förståelse för.

Likafullt är det ett val man gör när man börjar jobba där. Likafullt uppbär man lön och får gå hem efter arbetspassets slut. Likafullt har man ett ansvar att känna när det är dags att gå vidare, när man inte orkar ge brukaren, eller medmänniskan som jag fördrar att kalla henne – det som utlovas och de tjänster som den har betalat för. Då bör man i anständighetens namn, tacka för sig och gå hem. Alla är inte lämpade för den här typen av jobb, alla orkar inte jobba med det genom hela arbetslivet. Det kräver sin kvinna/man.

Låt mig nu provocera en aning med dagens fråga som är: Vem är det mest synd om?

Den som självvalt arbetar utifrån socialtjänstens mål och uppdrag, uppbär lön och får gå hem och ut i friska luften till livet hemmavid efter arbetspassets slut? Eller är det den som berövats sitt liv, sin autonomi, sin hälsa och sina förmågor, blivit tvungen att bryta upp från sitt hem, sin familj sin invanda miljö och är i beroendeställning till mer eller mindre kompetenta och motiverade människor för att få sina basala behov uppfyllda? Äta sova gå på toa – mycket mer handlar det tyvärr inte om. Frisk luft är inte självklart. För resten av sitt liv. 24 timmar varje dygn.

Att få vara smärtfri, skratta, njuta, älska och hoppas – får man det? Att kunna få välja, välja bort och sätta gränser är lyx. De hundratals personer som passerar genom ens privata skrymslen under de sista levnadsåren jobbar ofta var och en på sitt eget sätt. Jag kommer att vilja ha det på "mitt" sätt, men vem för min talan när jag inte förmår? När jag börjar ropa på Mamma igen men hon inte finns?

 Vem ids sätta på pränt min "bruksanvisning som kan garantera en hyfsad kontinuitet?  En och annan i lotteriet gör det, men tyvärr inte alla

En brännande fråga:

Accepterar vi att dagispersonal, lärare och läkare har en  eller flera "dåliga dagar" och "bara är människor" eller hojtar vi till, anmäler, kräver en förklaring eller byter dagis/skola/vårdcentral om vi eller våra barn får ett dåligt bemötande?

Visst håller vi ett öga på dem som har hand om våra käraste små och är uppmärksamma på kvaliteten, bemötandet och andan man möts av hos dagispersonal, lärare eller läkare?

Jag har gjort det i allafall. Jag förväntade mig av professionell personal att de skulle hålla sina privata motgångar utanför jobbet, hänga av sig sina sorger och bedrövelser i kapprummet och bemöta mig och mitt barn med öppen och vänlig attityd – varje dag, året om. 

Jag utgår ifrån att de var ntresserade av att tillmötesgå, kommunicera och visa på vilken god kvalitet just deras verksamhet representerade. Nåde den som krökte ett hår på mitt barns huvud.

Men konstaterar sorgset att det ibland är andra spelregler  som gäller för en skrynklig stor kanske arg eller tungskött gammal människa. Är det acceptabelt?

Vem för hennes talan? Inser ni hur viktigt kontaktmannaskapet och levnadsberättelsen är?

Jag tänker  i allafall stå för min åsikt att man som medborgare har rätt att förvänta sig ett lika professionellt bemötande i äldreomsorgen som i barnomsorgen.

De dåliga dagarna anser jag att man bör träna på att hänga av sig i omklädningsrummet.

Rätta mig om jag har fel.

 

Öppen föreläsning – Tankeväckaren

Av , , 4 kommentarer 11

21/9 kl 18.30 i Ordenssalen på Ryttmästaren, Stadshusområdet är du välkommen att lyssna på Tankeväckaren – min föreläsning om Levnadsberättelsens betydelse i äldreomsorgen och då främst ur ett demensperspektiv.

Den är en av alla de olika aktiviteter som kommer att gå av stapeln under "Hållbarhetsveckan" och är en öppen föreläsning.

Varmt välkommen!

Undrar när man blir skyldig….

Av , , 1 kommentar 0

Det känns liksom så när man öppnar och tittar i det orangea kuvertet. Känslan är att det bara är en tidsfråga innan man istället blir skyldig staten. Komer man att få arbeta av skulden månne?

 Lyssnar avundsjukt på R och hans polare som gottar sig åt snart förestående år av exotiska fiskeresor och idel sovmorgnar. Vilka lyxlirare med sina inarbetade pensioner och stinna bankkonton! Det lär man nog aldrig själv få uppleva då framtidens pensioner säkert har gått upp i rök bortdribblade av hasardspelande fallskärmsjägare.

Jag har en idé….varför inte låta alla dessa återbetalande jättebonusar hamna raka spåret ned i äldreomsorgens gapande hungriga hål.

Jag blir lätt illamående när jag hör talas om bonusar och löner på 60 miljoner kronor och undrar i mitt stilla sinne om det verkligen är rimligt/möjligt att en vanlig människa kan utföra ett arbete som är värt alla dessa pengar.

Om jag blundar kan jag se den lååånga raden av undersköterskor eller busschaufförer som skulle krävas för att motsvara en enda pamps pengapåse. 60 miljoner….tänka sej!!!!

Goda exempel

Av , , 1 kommentar 0

VF är först ut med sin artikelserie om olika bra saker som händer i äldreomsorgen. I gårdagens nummer finns den första som handlar om Äldrevårdsteamet och beskriver det utvecklingsarbete som pågår med utbildning, handledning och stöttning för de som jobbar med och är närstående till de svårast sjuka inom äldreomsorgen. Syftet med min utmaning till tidningarna var att få dem att våga bryta den trista trenden med idel nedslående rapporter, att istället stärka trötta jobbare, inspirera unga att våga söka sig till äldreomsorgen och kanske väcka lust hos fler att bidra som volontär/frivilligarbetare. Håll utkik efter fler artiklar från olika verksamheter. Jag önskar att jag vågade lägga ut en av bilderna här som jag tog idag på våra snygga pedagogiska handledare inom demensområdet , men det är nog bäst att jag frågar brudarna först;)