Etikett: anhöriga

Min älskling du är som en ros….

Av , , 8 kommentarer 48

Tänker ofta på mitt förra jobb som demenssjuksköterska. Tankar som föddes då, känns fortfarande rykande aktuella, och tål att läsas än en gång.

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt  med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.

Det finns alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom  kunnat hitta former för att förlänga orken och  möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt…..

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden – med duschningar, hygien och vardagsbestyr?  En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper – det är ju de som är själva guldet  Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

8 kommentarer
Etiketter: , , ,

Min älskling du är som en ros……………..

Av , , Bli först att kommentera 12

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt  med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.

Vi ser alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom  kunnat hitta former för att förlänga orken och  möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt…..

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden – med duschningar, hygien och vardagsbestyr?  En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper – det är ju de som är själva guldet  Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

 

Döden, Döden, Döden….

Av , , 3 kommentarer 0

Med de orden inledde Astrid Lindgren sina telefonsamtal med sin syster…. och så var det ämnet avklarat och de två kunde ägna sig åt att prata om livet resten av samtalet.

Idag har jag fått nöjet, möjligheten, förmånen att lyssna på två av vårt lands kunnigaste föreläsare i ämnet. Peter Strang, vår ende professor i ämnet Palliativ vård, samt Lars Björklund, sjukhuspräst , författare och jag vill lova att det har förekommit både skratt och tårar i dagens forum bestående främst av vårdfolk.

Döden – ett angeläget, styvmoderligt behandlat samtalsämne som angår oss alla, som rör, berör och till syvende och sist kommer att bli allas vår erfarenhet. Lika säkert som vi fötts till dennna jord, lika säkert är det att vi ska lämna den en dag.

Viktiga rubriker som: När orden inte räcker – om vanmakt i mötet med patienter och anhöriga, eller – Kärlek och tillit som motvikt till ångest – om att dela och ta emot – stod på agendan. Ni förstår att det var mycket intressant och givande att ta del av deras kunskaper.

För oss som arbetar i äldreomsorgen, eller själva har ett antal år på nacken, kanske döden inte känns lika främmande. Den finns alltid i vår närhet och eftersom vi ofta arbetar med människor som lider av sjukdom som förkortar livet, så får vi ständigt tillfällen att öva oss i att förhålla oss till det faktum att livet tar slut.

Vi har sett den, mött den och hittills överlevt.

Det svåra mötet med någon som står inför sin egen eller en närståendes bortgång, är lika svårt som enkelt. Det handlar om att vara människa, medmänniska, att lyssna och att våga vara tyst lite längre än man tror att man ska klara av. Då kan man få höra saker…

När man pratar om palliativ vård, får man lätt intrycket av att det enbart handlar om cancervård och hospice. Det känns verkligen på tiden att även vi i äldreomsorgen – i kommunen där 80% av äldrevården äger rum och många slutar sina dagar – har rätt sorts kunskap, kompetens och inställning.

Man ska inte få någon andra klassens vård i livets slutskede bara för att man är äldre och kanske bor i ett särskilt boende.

Det är varje mäniskas rättighet, gammal som ung, att bli bemött med vördnad respekt och kunnande. Att närstående får ett lyhört och professionellt bemötande.

Och om så är möjligt – att vi som personal även kan hjälpa människor att överbrygga rädsla, att skapa miljöer för människor att våga möta varandra i livets sista tid.

 

3 kommentarer
Etiketter: , , , ,