Etikett: barn

Mycket stoltare än så här….

Av , , 10 kommentarer 42

Farmors skatt. Sixten Ingmar Forsberg

Mycket stoltare än så här är det svårt att bli. Med hjärtat fullt av kärlek och fina minnen och med kameran full av bilder, och med känslan av lille Sixtens fjuniga hjässa mot kinden återvände vi norrut efter fina dagar när vi hunnit träffa alla våra barn, barnbarn, våra gamla föräldrar och flera av mina syskon. Rikedom är ordet för dagen. På vägen hem där R körde lastbilen och jag personbilen så delade jag i vanlig ordning ut varma tankar (personliga skyddsänglar)  till dem var och en. De är ju det finaste vi har.

När Lillan kom till jorden -Födelsedagsrepris till Sandra

Av , , 2 kommentarer 13

29 november fyller min äldsta dotter Sandra år. Hon är på resande fot med familjen Christian Oliver och Alice  på en lång drömresa, för närvarande någonstans i Malaysia. Där har det redan hunnit bli 29 november så därför lägger jag ut denna blogg redan idag. Kära älskade dotter! Jag önskar att jag fått träffa dig, krama om dig och komma med födelsedagsbricka  på morgonen – som förr i världen. Hoppas att du får en underbar födelsedag!

Morgonen 29:e november för precis 31 år sedan skulle vi få bekanta oss med den enträgna lilla person som i flera månader försökt sparka sej ut "som rättest" genom min lilla kula till mage. Vi, de blivande föräldrarna var då 22 respektive 24 år. Den blivande barnafadern testade sin systemkamera genom att ta en sista bild på den späda och bleka moderns fina mage innan det bar iväg till förlossningen.

Den blivande storebroren, var informerad efter alla pedagogiska konstens regler, om att han snart skulle få ett syskon. Lille Daniel som redan då var en mild och klok liten kille, tog det hela med ro, lyckligt ovetande om att han snart skulle få dela mammas och pappas uppmärksamhet med en liten livfull och ytterst energisk syster. Hans dittills största bekymmer hade bestått av den fruktade "huckarn" som stod i hallen om nätterna och väste, sprutandes ånga enligt ett oberäkneligt schema. Huckarn var en rymdskeppsliknande luftfuktare beställd via postorder från Claes Olssons.

Varje natt när Daniel kom vandrande till oss, skulle han passera den, och jag kan minnas känslan när man hasade sej upp för att hämta honom där i hallen när han inte vågade sej förbi. Jag minns känslan av att lyfta upp hans varma lilla pyjamaskropp och borra in näsan där bakom örat i det lite svettrufsiga mörkblonda håret.

Den unge farbror Rune som pluggade i stan, bodde tillfälligt hos oss och var lägligt nog inkvarterad i vårt arbetsrum där på Nyponvägen. Han skulle vara barnvakt åt Daniel när det begav sej. Jag hade julpyntat innan denna första adventshelg, och adventsljusstakarna lyste välkomnande till lilla Sandras hemkomst från BB.

Inne i köket lade sej den nygräddade saffransdoften stilla, medans vi förväntansfulla begav oss iväg ut på detta allra största av livets äventyr – ett barns födelse.

I väskan låg de fina småkläder vi gjort i ordning och farmor Eina hade sytt en liten klänning och stickat något fint som hon ju alltid gjorde. Där låg också den plyschmorgonrock till mej själv som jag sytt och en hemsydd åkpåse av pilefodrad manchester till den blå Emmaljungan vi köpt på annons. Jag sydde mycket kläder på den tiden, även om jag aldrig kunde mäta mej med barndomsvännen och grannen Ann-Kathrin som då bodde tvärs över gården. Hon var helt utstanding i den grenen.

I en sal där på förlossningen, efter den underbaraste av alla bitterljuva vedermödor, föddes du mitt lilla gullefjun Sandra. En liten söt mörklockig gumma som allvarsamt mötte min blick och vi såg in i varandras själar för allra första gången.

Vägd, mätt, och tvättad efter alla konstens regler, fick jag dej åter i min famn, denna första söndag i advent kl 11.00 alldeles lagom till att orgelförspelet av "Det susar genom livets strid" eller "Gå Sion din konung att möta" klingat ut i kapellet i Vindelgransele och likaså i Filadelfia Härnösand där våra respektive föräldrar satt, alldeles ovetande om att ännu en liten ättling just kommit till världen. Vi fick vänta med att ringa dem tills efter gudstjänsten.

Kära lilla/stora Sandra. Tack för att jag fått vara din mamma genom allt, och för att du behållit din okuvliga spirit och gnista och ditt kärleksfulla och goda hjärta, även om vi understundom försökte fostra bort det okuvliga under några svettiga år. Jag är glad att vi inte lyckades. Kram gumman. Du vet att jag älskar dej och finns där – vad livet än för med sej. Nu när vi får dela moderskapets hemligheter kommer vi att komma ännu närmare varandra.

Lycka till med allt, och grattis på födelsedagen min flicka!!

Lek och stoj

Av , , Bli först att kommentera 6

Farfar R har besökt Leos Lekland med sina 3 barnbarn. Ett varmt bad, middag, glass och lite lördagsgodis senare börjar dagen ta ut sin rätt, ögonlocken att bli tunga  och nu är småtjejerna nattade. Kim får hålla oss vuxna sällskap med lite myskväll framför teven.  

Mamma Marina o Pappa Johan sover på hotell i natt och har det förhoppningsvis mysigt och bra. I morgon förmiddag blir det tomtegröt och pepparkaksbak innan det bär iväg ut på skyltsöndag tillsammans med mamma o pappa.

Vi gammfolke aktar oss noga för skyltsöndagar och håller oss så långt från stan som det bara är möjligt.

Att koka soppa på en spik. En fjolårsrepris som kanske tål att läsas – igen

Av , , Bli först att kommentera 14

Samma vecka som vi flyttade till Sörfors lades butiken i Brännland till vår besvikelse ned. Visserligen jobbar vi ju båda heltid i stan, så det borde inte vara något problem med att kunna få hem dagligvaror. Det som däremot kan stöka till det är när man oförhappandes får främmande eller ett par extra tonårspojkar övernattar.

Med andra ord får man alltid gardera sej och se till att ha något på lut utifall att. Vara lite extra kreativ och röra ihop något vid behov. Oftast fixar det sig.

Min kära mor har ett fint ordspråk: Fem var bjudna och tio komna – häll vatten i soppan och bjud välkomna. Tanken är god även om vattnet numera oftast ersätts av creme fraische eller något annat fettbildande. Min nödproviantlösning handlar ofta om att komplettera måltiden med något riktigt gott bröd, en ost och nåt smarrigt till efterrätt. Gärna en god smulpaj med glass. Det är standardlösningen.

Idag går jag ut hårt vid spisen och har en jättelasagne special på gång i ugnen. Älgfärs med het salsa, paprika, lök och vitlök, bechamelsås med ost och lite spenat i. Det gäller att vara påhittig för att få i sonen grönsaker. Han är fortfarande på gurkstadiet…hm.

I grytan bredvid kokar grunden till en gammeldags rejäl köttsoppa. Köttsoppa och höst hör ihop för mej. Jag kan om jag blundar – än en gång förflytta mej i tanken till mammas kök hemma i Vindelgransele från tiden när jag var barn:

Det är höst. Slakten är klar och spisen går het på alla fyra plattorna i dagarna tre. Förutom pölsan – den lena och underbara, puttrar på storplattan intill, den gigantiska kitteln med mustig köttsoppa.

Däri trängs märgbenen och klimpen tillsammans med rovor, morötter, mangold, lök och mandelpotatis från det välskötta trädgårdslandet bakom garaget. På ytan dansar de blanka flottringarna i olika storlekar. Jag får äran att skumma buljongen.

Min lilla högerarm är trött efter köttkvarnsvevningen /stoppandet i assistentkvarnen. Ur de små hålen kryllar meter efter meter av röd lysande fin färs, ibland lite spräcklig av fett och när det kör ihop sej stoppar man i en husmans för att rensa rören.

Köttstycken läggs i påsar för infrysning. Jag ser min syster Sonias vackra handstil på ett köttpaket märkt "Farfars fransyska" och hör våra muntra fnissningar när vi inser det tvetydiga i formuleringen.

Man tänker knappt längre på att köttet nyss var en levande oxe i ladugården eller en älg i skogens bryn. Lantlivets naturliga cykel är sådan till sin natur.

Höstannan är en sensuell historia. Känslan av den lena lite slippriga och mjuka levern som skall paketeras. Eller upplevelsen att stoppa ned båda händerna i den mörkröda ljumma rödbetsgrytan och skala betorna med händerna. Riktigt gishigt och härligt.

Runt matbordet samlas familjen. Vi är många. Farfar och farmor är med. Mamma är på benen mest hela tiden – ständigt serverande. Hon har sitt vitröda förkläde med svarta ränder och en liten rundad volangkant runt. Hennes midjelånga svarta hår sitter som vanligt i en flätad knut i nacken. Det ångar från spisen och luktar gemenskap.

Då upplevde jag henne som ganska gammal. Jag inser nu att hon bör ha varit ca 45 år vid tiden för detta minne. Min lilla starka mamma. Ingen diskmaskin och alla dessa hungriga munnar att mätta, och med en sträng svärmor i huset bredvid. Vad duktig du var som orkade, fast jag vet att du hade inte något val – det var bara att ro båten iland.

Jag minns ljudet av de knackande märgbenen mot vår barndoms porslin. Känslan av att fiskande stoppa in den opropertionerligt stora bordskniven i benet och triumfen i nappet – när märgen dansade ut på tallriken. Klimpen den ljuva var given. Knäckebröd med smör, hemmjölk hörde till och jag minns de slurpande ljuden när alla gick in för ätandet med liv och lust. Gemenskapen, tryggheten och värmen i min barndomskök var påtaglig. Detta var resultatet av det gemensamma arbetet med höstslakten. Och bakom allt stod lilla mor Marianne.

Min egen köttsoppa kan aldrig toppa denna, men med minnenas kryddburk till hands kan man nog till och med koka en god soppa på en näve spik och en smula kärlek.

Matlagningskampanj påbörjas

Av , , 4 kommentarer 13

Nu är det dags för yngste sonen (19) som är arbetslös att stå för mathållningen vissa dagar i veckan. Hans repertoar hittills har väl mer varit av "värmauppkaraktär" men nu ska det bli andra köttbullar av. Rent genetiskt har han bra påbrå och om detta barn är lik sin far i detta avseende finns gott hopp.

Vi tänkte börja med lasagne nån dag denna vecka och kanske ugnspannkaka. Det är bara att hoppas att R inte har influerat honom för mycket :).

 Läs min gamla blogg om "Grädda din egen musmatta" så förstår du vad jag menar.

Förresten – om du vet något extrajobb så hör gärna av dig.

Linnéa bor i skogen, bland mossa barr och ris

Av , , Bli först att kommentera 8

Kan ni känna den lilla lilla doften av den skogens allra blygaste lilla ljusrosa skönhet?  I samma ögonblick som doften når minnet så ser jag en bild ur en gammal skolbok där små sagoälvor med Linnéablomman till mössa dansar i rad. Min dotter Isabelle som just tillfrisknat efter svininfluensan och legat på sjukhus med dropp i fjärran land, heter just Linnéa som mellannamn. Jag tog denna bild med henne i tankarna, och är glad och tacksam att det värsta är över och att hon har fått komma hem från sjukhuset.

En oskattbar gåva!

Av , , 2 kommentarer 0

Farfars fina fjällröding

Idag kom min kusin Åke och överraskade tillsammans med sin Mona. De förärade mig en fantastisk present som jag minns från min barndom, där den då stod i farfars finrum på skrivbordet.

Jag minns hur jag följde konturerna på den vackra snidade fjällrödingen med pekfingret och undrade om det var en riktig fisk eller inte.

Då och då under livet har jag tänkt på den, och varje gång framkallar den omedelbart minnet av den svala luften i farfars finrum, doften av nyutslagen porslinsblomma och smaken av hemkokta karameller.

Ni som hört min Tankeväckare vet hur mycket min farfar betydde för mig i barndomen. Han, vars vadmalsknä jag som barn ofta satt i efter middagen, han som ritade så fina ekorrar och rävar på baksidan av gamla Sverigekuvert och som lärde mig att ro på Småträskets blanka vatten en sommarkväll när jag var 7 år.

Han som kallade mig för ”lörvtacka” och som körde sin specialramsa när jag var ”tjörmut”. Tripp, Trapp, trull. Ingalunda lurv. Harta, kvarta, kvinta get´n, böcken, skörv.

Nu är den min och kommer hädanefter att rankas till en av mina finaste ägodelar. Den kommer att få hedersplatsen i mitt vitrinskåp, så att jag kan se den varje dag och påminnas om mitt ursprung.

När jag öppnade paketet och insåg vad det var, så blev jag mycket rörd och glad. Tack Åke för att du tänkte på mig som ”rätta händer”

Mor lilla mor, vem är väl som du – ingen i hela världen!

Av , , 3 kommentarer 0

Idag går givetvis tankarna till min kära lilla mamma Marianne i Vindelgransele.

En ovanligt stark, vacker och klok liten 87-åring, med okuvlig spirit och med alla sina sinnen i behåll även om orken kanske börjar tryta. Hennes liv har varit fyllt av möda, människor, matlagning och möten, av oändlig omsorg om andra.

Om jag blundar kan jag lätt se henne framför mig idag, i min barndoms kök, stående vid spisen och vispande sin dagliga kornmjölsgröt.

Som bondmora, fiskarhustru, sexbarnsmamma och mormor/farmor till 22 barnbarn, mormorsmor till 16 (snart 18) barnbarnsbarn, förstår man att vi är många som burits av hennes omtankar och förböner under årens lopp.

Plötsligt minns jag – min barndoms Mors dag – Morsdagsmorgonen! En barndomstradition som jag försökt föra vidare, till mina egna barn, att just morsdagsmorgonen, med handskrivna kort och kaffe på säng, ännu idag kan vara en så fin och viktig sak för en mamma. Det är tanken det handlar om – och en änu viktigare sak – att faktiskt sätta en tanke i verket!

Mors dag. Redan i skolan veckorna innan, så fick vi börja med temat "Mor". Vi fick sjunga sånger om mor: Violer till Mor, eller  Mor lilla Mor – vem är väl som du…

I läseboken inpräntades att Mor är rar och 60-talets allmänna bild av modern var den tröstande, vårdande, moderliga och hemmets härskarinna, ödmjukt leende i sitt förkläde. Så var det då…..


På teckningslektionen fick vi alla göra Morsdagskort och träna oss i att göra ett personligt utformat kort. I en pärm har mamma sparat en hel del av dessa Morsdagskort som vi 6 barn gjort årligen under hela skoltiden.

På Morsdags morgon, smög vi som barn ut, ned till bäcken för att försöka vika undan det vissnade fjolårsgräset i hopp om att finna små blå violer – till Mor.

En tårta, något litet paket och så gick vi i samlad tropp upp till mammas och pappas sovrum, sjöng och kurade ihop oss i fotändan i dubbelsängen där vi drack saft och fikade tillsammans. Jag minns att mamma hade mörkt midjelångt hår i en blank fläta som hon dagtid satte upp i en hårknut. Vi hade den sötaste av mammor!

Vår kära starka lilla mamma. Ibland undrar jag om du föddes med den personlighet vi fått se – strävsam, idog, trofast, ständigt på språng och alltid med någon annans ve eller väl i tanken, eller om det slitsamma livet präglat dig så?

Ditt motto: Plikten först och nöjet sedan, har du verkligen levt upp till, och ibland så funderar jag över var gränsen mellan dessa två områden, går för dig. "Arbetsglädje" pratar du ofta om, och vi har lärt känna dig som en person som älskar att vara verksam, men ibland undrar jag hur ditt liv skulle ha sett ut om ekonomi och livssituation hade tillåtit mera egentid och utrymme för dig själv som person och kvinna, och gett möjlighet att förverkliga dina egna längtans tankar och visioner. Jag gläds åt att du, trots dina fyllda 87 år, aldrig slutar upp att utveckla dig och över din förmåga att fortsätta ditt skapande.

Jag ser att det även finns andra sidor hos dig. Din kreativa och konstnärliga förmåga att skapa små speciella miljöer och smakfulla oaser kring ditt hem – alla träformationer, vackra stenar, blommor och utvalda föremål som du samlat.

Den prydligt uppmärkta stensamlingen från världens alla hörn, som nära och kära burit med sig. Där finns stenar från resor som Mamma själv, vi barn och gamla och nya vänner gjort. Samlingen med ströare är unik i sin storlek och sitt slag men det jag framför allt tänker på, är hyllan du fyllt med årliga urklippsalbum från slutet av 60-talet ända fram tills idag.

Vk, Dagen, Hemmets vän, Land, Ica-kuriren och Svenska journalen, är de tidningar vi växt upp med och som du samlat dina urklipp från. Födda, döda, artiklar om nära och kära, intressanta lokala eller världsomspännande urklipp.

Sorgliga, djupa, underfundiga och roliga klipp blandade på ett sätt som gör materielet till ett värdefullt Västerbottensdokument. Ordspråk och kluriga serierutor ur Staffans Stollar samsas där med dikter ur Lyckselebladet som lokala poeter och tänkare diktat. Andligt och värdsligt om vartannat. Ett utmärkt tidsdokument och ett ovärderligt stöd för minnet hos alla oss barn.Vilken skatt till eftervärlden!

87 år har gått. Dina värkande arbetsmärkta men vackra händers ständiga gärningar – en förlängning av ditt varma hjärtas tankar – fortsätter fast tiden gått. En ny vår, en ny våranna, en ny sådd påbörjas. I ditt kök står en korg full med tjocksockar, omsorgsfullt stickade, och pressade i väntan på nya små världsmedborgares fötter. På lillsoffan ligger några barntäcken som du gjort denna vinter.

Den gamla gröna symaskinen har gått varm och ditt hjärta klappar även för de som har det svårt i andra länder. Dit ska dessa täcken skickas. Jag käner igen tygerna från livets palett: Påslakan, gardiner och ett fint rödrandigt av indisk bomull som jag  1974  tänkte sy en byxdress av. Inget får förfaras. Du handskas med respekt för tingen och använder gärna resurserna igen. Så modern du är min lilla kretsloppsmamma. Långt innan begreppet återvinning myntades så var du redan där.

Häromåret när du skojade om att du "satt din sista potatis" så visste vi alla, att så länge du lever, så länge det finns en möjlighet, så kommer du att verka och planera för en ny morgondag, ett nytt år, en ny omtanke eller en ny gärning för någon av oss alla som inryms i dina tankar.

Visst känner jag ett stänk av vemod, när jag hör dina tankar om hälsa, framtid, och sviktande ork. Tankar om att bryta upp, flytta eller bo kvar finns, och du vet att vi vill stötta dig i det val du gör. Att ha sin invanda miljö, sin autonomi och sitt självbestämmande är viktigt för dig. Jag önskar dig en fin Mors dag med hälsa och många omtankar.

Även om jag ofta tjatar om hur viktigt det är att du aktar dig för att ramla, håller dig på benen och utrustar dig med stadiga skor, så älskar jag att du har satt dina snygga röda sandaletter med hög klack, på spiken innanför dörren.

Det är det första man ser när man kommer hem till dig, och jag tycker att de ger den viktiga motpolen till arbetskläderna, och är min fina lilla mamma i ett nötskal.

Mamma jag älskar dig!
 

Jungfru – men ändå inte! Spännande Mingelbilder

Av , , Bli först att kommentera 2

Efter en intensiv jobbvecka samt en massa födelsedagsförberedelser kom så dagen D 12/9 alltså Roberts 60-årsdag. En gnistrande vacker septemberdag grydde.

19 timmar efter att min och Alex första skrovliga morgongratulationssång klöv etern, avslutades en lyckad födelsedag till tonerna av unisona snarkningar i tv-soffan. Allt noggrannt dokumenterat av min dotter Sandra och hennes Christian som till vår överraskning och glädje dök upp ibland de övriga gratulanterna under eftermiddagens "öppet hus", hitflugna från Göteborg.

Det vankades smörgåstårta, prinsesstårta och Bellas nybakade bullar tillsammans med kaffe och cider/vin. Pga knepig tajming fick en inplanerad brakmiddag med lax i ugn, pressad potatis o kantarellsås lov att sparas tills dagen efter, då vi hade smörgåstårta ända upp till struplocket hela kvällen lång.

En mycket rolig och trevlig dag tack vare familj, vänner och arbetskamrater som droppade in med telefonsamtal, mail, SMS, fina blommor och presenter.

Förutom amerikaresa, fin whisky och choklad, presentkort på norrlandsoperan, bio och show, lotter och en superfin väggljusstake, fick han boken Jorden sedd från ovan – en passande bok till denne gamm-Biggles.

Han fick också två otroliga förstoringar på canvas – bilder på jubilaren själv i sitt esse – vårvinterbilder ifrån skoteräventyr med grabbarna, tagna och bearbetade av vännen Roger Sandgren, vars fantastiska bilder jag varmt rekommenderar att ni tittar närmare på http://photo.net/photos/Rosan

Robban själv har som synes pysslat ihop en sammanfattningsbild av dagen där ni med en rejäl lupp och lite tur kan urskilja ett och annat bekant ansikte. Tack till alla er som gjorde dagen fin och minnesvärd.