Etikett: barndomsminnen

Gunnels Julkalender, Lucka 1

Av , , Bli först att kommentera 28

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha på skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar som jag minns från skoltiden. En grålackad träfåle med hål för ljuset i ryggen, troligen något som min bror Sixten gjort i slöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött med små plirande ögon. Han hade en lite för stor ljushållare vid sin fot. Han finns ännu idag med bland julsakerna.

Kan du också minnas den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Det var något alldeles speciellt att få plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet – bänk för bänk – och tända våra ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade den bok som skulle komma att bli årets julföljetong. Jag minns hur hon tog ett djupt andetag, stillade sig och började läsa. Hon läste ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna och andra julberättelser. Vi lyssnade andäktigt. Säga vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Tänk – idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra stearinljus flammade stilla från våra ljusstakarna som stod uppställda intill bläckhornshålen på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde konturen av den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra frökens stämma. Se henne bänka sig vid orgeln, slå upp den röda koralboken, slå an ett dramatiskt ackord och få höra våra barnaröster sjunga. Fröken var en viktig del av min barndom. Hon var visserligen var väldigt sträng, men uppmanade även till fantasi, drömmar, och kaAnske ibland även till verklighetsflykt.

Tänk vilka fantastiska resor man fick från berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en eller flera extra versaler (stora bokstäver) gömda i texten. Dessa bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Hjälp mig!!

Av , , 18 kommentarer 29

Tänker be er kära bloggläsare om hjälp. Fick igår tips om att lämna in ett bidrag till tävlingen om att få bli "Lyssnarnas Sommarvärd" 2011

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=4403773 

Jag har länge haft en dröm om att få göra ett sommarprogram eller ett annat radioprogram. Funderar här på vilken typ av tema jag ska ta. Ni som har följt min blogg länge kanske har en känsla för vad jag ska välja. Jag velar mellan livsstilsbytet Umeå-Sandvikens Fjällgård, mitt hjärta för äldreomsorgen eller ett kåseri – kanske ett relationskåseri eller ett avsnitt barndomsminnen. Har du någon favorit rent av? Tacksam för snabba tips. Jag är idel öron. Titta gärna  i mina underrubriker och ge mig ett råd. Jag vill naturligtvis att dessa 5 minuter ska fängsla lyssnare så mycket som möjligt, man ska skratta, bli berörd eller nyfiken på att höra mera. Hoppas ni vill hjälpa mig, och att ni förstås helst röstar på mig i tävlingen. Tack!

Mindre ljuva minnen

Av , , 2 kommentarer 27

Idag har vi "friluftsdagsväder" här i Sandviken. Något i luften påminner om skolutflykter från barndomen. Bjuder därför på ett gammalt barndomsminne – igen.

Mellan Sörsidan och Nolsidan ligger den idylliska holmen mitt i Vindelälven – mitt i Vindelgransele. Där i den röda skolbyggnaden som numera är vandrarhem, gick jag från klass 1-5 då skolan lades ned och vi skjutsades till Björksele skola – ett revolutionerande steg. Där fanns nämligen en gymnastiksal.

På innegymnastiken i Vindelgransele fick vi tidigare istället kasta ärtpåsar i kritcirklar på golvet eller gömma nyckel inne i klassrummet. Någon gång fick vi leka Hela havet stormar. Min grundmurat antigymnastiska inställning till livet grundlades där på skolgården i Vindelgransele.

Enbart genom sin taniga flätprydda existens hade man förverkat chansen att väljas in i brännbollslaget. Vi var några stackars "pingstara" som blev kvar på sluttampen och fördelades som parias när alla andra var valda.

Man visste redan på förhand vilka som skulle väljas först utifrån skicklighet och popularitet. Därefter kommenderades man själv ut till döda vinkeln för att fånga upp ogiltiga bollar och stod där med värkande mage inför det oundvikliga.

Ofrånkomligen skulle man tappa bollen – missa lyran – kasta snett, och få höra suckande och stönande över att man försinkade spelet. När man spelade i utelaget skrek alla unisont – redan innan man slagit – TA KLAPPTRÄET!! Alla visste att man troligen skulle missa sina tre slag eller i varje fall slå sneda eller ogiltiga slag. Det krävs ingen professor för att räkna ut att gymnastiken inte var favoritlektionen.

På vårkanten var det friluftsdag. Då åkte vi hela skolan ospårat på led till Folke Karlssons backen och fick i uppdrag att pista backen innan vi kunde börja åka. Magistern åkte först. Fördelen där var att jag alltid hamnade ibland de sista på mina ärvda edsbyns nytjärade och därmed fick hyfsade spår.

Fröken Ingeborg själv körde sin ljusblå opel landsvägen.

Minns ni de räfflade plåttermosarna? Jag kan tydligt känna doften av den heta chokladen och smaken av det smälta smöret på råglimpan. Ost eller korv och kanske en apelsin. I slutet av dagen var backen hård och fin och även om man var blöt om rumpan i sina elastabyxor så var det lite motvilligt man styrde kosan tillbaka till skolan i det skymningsblå eftermiddagsljuset.

Tant Emma i skolbespisningen – den låga röda byggnaden tvärs över skolgården - lagade all mat till oss. Det mesta var gott, men somligt var ovant för en liten lantbrukardotter som aldrig tidigare ätit t ex fiskbullar. Jag utvecklade en fin teknik att smuggla in dom i servetten för att senare spola ner dom i toaletten.

Fiskbullarna och Höstgrytan var omöjliga att få ned, även om man kunde få sitta till siste man, för att lämna mat fick man inte göra. Minns dock hur tant Emma till sist brukade vekna och låta mig lämna när lunchrasten led mot sitt slut och man inte alls hunnit vara med i Dunk eller Sista paret ut. Hon var snäll.

Blodmaten var ju inte att tänka på för oss "pingstara". Det var först i högstadiet jag smakade den ljuvliga blodpuddingen för första gången.

Förtappelsen lät trots detta vänta på sig. Den som spar han har…..

Friska fläktar

Av , , 6 kommentarer 38

Härom dagen när jag packade upp varor så mindes jag med ens känslan av att öppna en 25-öres tablettask eller pixask som vi sa hemma i Vindelgransele. Först skulle man med tumnageln skära upp den lilla runda klisterlapp som förseglade asken. Därefter veckla upp det tunna innerpapperet innan man stoppade ned tummen och pekfingret och började salighetens stund.

Friska fläktar, Salta katten, Zoo och Musse Pigg var några av favoriterna. Men den bästa av dem alla var Candy, små sega pastellfärgade ovaler med perfekt tuggmotstånd. Friska fläktar var små hårda fruktpastiller i olika färger. Zoo, Pim-Pim och Fruxo fanns även då och var mycket bättre förr. Salta katten finns än idag, men Musse Pigg som var små sötlakritskulor har försvunnit ur godishyllorna.

Kommer du ihop Plopp, den gamla tvåbitarsmodellen. Först inslagen i smörpapper och så ett ytterfodral  med PLOPP-texten. Rival,Fox och Dixi-kola ger smakminnen som gör att jag kan sakna dem än idag.

Tur man inte visste vilka farligheter som dolde sig bakom de söta sakerna. Idag är alla tillsatser godkända – men långt ifrån lika goda som förr i världen, när Adam var länsman och jag var ett litet godissuget barn.

Bloggtoppen

Av , , 16 kommentarer 24

Jag känner mig oerhört glad stolt och hedrad när jag noterar att jag finns som nummer sju på "mest lästa" vk-bloggare, samt innehar en hedrande fjärdeplats på "mest kommenterade". Med tanke på alla kloka erfarna och duktiga medskribenter här så känns det än mer kul. Jag vill tacka dig – du som brukar läsa det jag skriver -och dessutom tar dig tid att kommentera, eller är så generös att du bjussar på att trycka på tummen upp-symbolen ovanför varje inlägg. Det kanske låter fånigt, men är verkligen betydelsefullt, och betyder mer än du tror. Samspelet med läsaren, interaktionen och responsen ger ständigt ny energi och en glädje i skrivandet. Det är det som är själva bränslet.

Jag vill tacka alla ni som mejlat, skrivit, eller på annat sätt tagit kontakt. Läsare härifrån Västerbotten, från nära och fjärran länder och alla möjliga platser har delat med sig av sina intressanta och gripande levnadsöden och berättat om känslor och sammanhang. Ofta är det något i mina texter som väckt en längtan hem, ett barndomsminne, en frågeställning eller till och med ett beslut att förändra sin livssituation. Någon bestämde sig för att göra upp med gamla oförrätter, en annan har påbörjat att skriva sin egen levnadsberättelse. Det är stort att få dela en annan människas tankar.

Jag har även återfunnit avlägsna släktingar, gamla vänner och arbetskamrater, men även fått nya vänner som jag ännu bara mött i cyberrymden. Men nästan det roligaste av allt, är att jag har hittat "mitt" eget sätt att skriva, hittat åter till mina glömda minnen och till själens förunderliga stigar och kringelikrokar.

En helg till ända

Av , , Bli först att kommentera 19

Så fort  den här helgen har gått. I frys och burkar ligger helgens skörd av bröd och godsaker och väntar på hemvändande  munnar att mätta. De innehåller sådant som smakar "hemma" och klingar barndomsminnen. Det ska bli så mysigt att få träffas alla. Ute är det mörkt och kallt och ännu kallare väntas det bli. Det känns som gott hopp att vi får snö innan julen är här.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

Minnenas värld…

Av , , 4 kommentarer 6

Ännu en fin bonad  inskickad av Agneta Ä

Ett tydligt ålderstecken är tydligen detta med barndomsminnen. På senare år kommer de uppoppande ur mitt minnes skattkammare – händelser som jag glömt men som nu aktiveras igen. De känns som en skatt och hjälper mig att lägga mitt eget levnadspussel.

Jag har en teori att det är mitt jobb och arbetet med "Tankeväckaren" som aktiverat och dragit igång oväntade processer i mitt huvud.

Mina minnen hjälper mig att "städa" i min livsryggsäck, packa om, stuva ihop, göra mig av med skräp och "rama in" klenoderna. Tidsperspektivet ger en dimension av förlåtande,fördragsamhet och accepterande av händelser.

Det är skönt att förlåta sig själv och andra. Skönt att kunna få möjlighet att "tänka om" skärpa sig och omprioritera vad som är viktigt här i livet. Jag börjar äntligen att tycka om mig själv nu. Tänk att det skulle ta ett halvt sekel……

 

Lucka 1. Minneskalender ifrån min barndoms julmånad i Vindelgransele.

Av , , 2 kommentarer 0

Redan fredag före 1:a advent hade fröken Ingeborg uppmanat oss barn att ta med oss en liten ljusstake och ett ljus att ha i skolbänken under adventstiden. I jullådan som förvarades i källaren hemma, låg den lilla ljusstake – eller de två ljusstakar jag minns att jag använde. En grålackad fåle, troligen något som min bror Sixten gjort i träslöjden, och så en liten blank porslinstomte i blått och rött som hade en lite för stor ljushållare vid sin fot.

Kan ni känna den andäktiga känslan av att bryta ett alldeles nytt paket Liljeholmens småljus? Att sedan plocka upp det blanka ljuset ur den lilla rutiga skolväskan, sätta det i ljusstaken och se fröken gå runt i klassrummet – bänk för bänk – och tända våra små ljus, innan hon själv tog plats bakom katedern och öppnade boken som skulle komma att bli årets julföljetong. Hur hon tog ett djupt andetag, stillade sej och började läsa. Ur Jul i Sörgården, Sampo Lappelill, Flickan med svavelstickorna. Säja vad man vill om fröken Ingeborg, men högläsning var en konst hon behärskade till fulländning.

Idag skulle det vara helt ovärderligt att för en minut få återse en glimt ifrån en sådan skolmorgon. De stora vita klotlamporna som hängde ned från det brunfernissade skolsalstaket var nedsläckta. Endast lågorna från våra ljus flammade stilla där alla de olika ljusstakarna stod uppställda intill bläckhornshålet på de bruna hårdlackade träbänklocken. Utanför fönstren framträdde den stora rönnens rimfrostiga grenar i det försiktiga, blå och så bedövande vackra gryningsljuset. Dagen kunde ta sin början.

Jag skulle vilja känna skolsalsdoften, se oss barn och höra hennes stämma. Se henne bänka sej vid orgeln, slå upp den röda koralboken och höra våra små röster. Hon var en del av min barndomsmiljö som uppmanade till fantasi, drömmar, och kanske understundom även till verklighetsflykt. Tänk vilka resor man fick i berättelsernas, stämningarnas, fantasiernas, sagornas och bibelhistoriernas värld. En inte alldeles dum packning att ha längst ned i sin ryggsäck av barndomsminnen.

2 kommentarer
Etiketter: , ,