Etikett: bastuba

Bliv kvar hos mig , Ett barndomsminne

Av , , 2 kommentarer 19

En Alla helgons dag för cirka en miljon år sedan, eller närmare bestämt någonstans kring 1970, åkte mamma pappa och jag som vanligt till kyrkan i Björksele för att närvara vid minnesgudstjänsten över de som lämnat jordelivet under det gångna året. Från den kvällen har jag ett alldeles speciellt minne. Pingstförsamlingens sångare från Vindelgransele skulle där tillsammans med Vormseles dito, delta i sann ekumenisk anda, och framföra ett par sånger vid gudstjänsten.

Vi hade övat ordentligt dagarna innan. Pappa var sångledare med mandolinen på den lilla korpulenta magen, och jag minns att jag var en aning stolt men ändå mest skämdes för vår lilla märkliga skara om kanske 15 personer. En salig blandning av ungdomar och medelålders själar. Huvudbonaderna på plats och gitarrerna högt på magen. Jag och faster Anna-Lisa hade alltid andrastämman, och längst där bakom hörde man farbror Edvins vackra tenor.

När vi kom körande i pappas vita Amazon uppför kyrkbacken lyste rader av marschaller framför kyrkan, och överallt på den snötäckta kyrkogården glimmade det av ljus och lyktor. Jag minns kylan på mina spinkiga nylonstumpeben i de halkiga småskorna, när vi vandrade den välskottade gången upp denna novemberkväll.

Inledningsvis efter att de stämningsfulla kyrkklockorna klingat ut, förberedde sig Björksele kyrkokör harklande för sitt framförande ifrån läktaren. Jag såg dem aldrig, men gissar att de var högst en handfull tappra själar. Som vanligt i körsammanhang var det övervikt på sopraner. Ett par försiktiga altar och en eller ett par ansträngda tenorer kunde urskiljas bland de dominerande sopranerna – och så det som jag främst minns och förundras över – kantorns kreativitet – att i brist på basar lägga in en trevande bastuba på djupet. En i sanning spännande men faktiskt ganska vacker sättning i mina små öron där och då.

Jag minns särskilt hur jag där som tioåring rördes i hjärtat av deras tolkning av psalmen Bliv kvar hos mig – som jag där hörde för första gången. Den är än idag en av mina älsklingspsalmer. Jag minns även den andaktsfulla känslan när kyrkovaktmästarens dotter Tyra  – hon var bara något år äldre än jag själv – tände ljusen ett och ett för de under året hädangångna medans namnen lästes upp. Hur jag beundrade sättet hon gjorde det på, men också med ett litet stygn av avund för det hedersamma uppdraget.

Den för mig ovana kyrkoritualen kändes märklig, spännande och lite främmande. Man visste inte vad som skulle hända härnäst. Jag minns träsmaken från den hårda grålaserade kyrkbänken. Prästens ord minns jag  inget av, men jag kan däremot när jag vill, liksom i andanom höra pappas drillande mandolinspel i introt till sången "När jag änglars boning hunnit" som vår lilla grupp framförde senare under gudstjänsten.

Flera år senare, en otroligt vacker, kall och skymningsblå adventsdag 1988 begravdes pappa just på Björksele kyrkogård under en stor vacker björk nära kyrkan. Det snöade intensivt av lapphandskar som stilla och liksom symboliskt lade sig i mjuka flingor över graven och över oss som stod där. Idag vill jag tända ett ljus för honom. Sov i ro lilla pappa – Sov gott.

Dina dagar är räknade!

Av , , 2 kommentarer 28

 

Som ni vet är jag ju en hängiven förespråkare av levnadsberättelser och livshistorier. Ikväll fick vi höra ännu en och kommer hem endorfinstinna efter en fantastisk föreställning av/med Sissela Kyle. Vi fick finfina platser strax bakom min son Daniel som var ljudtekniker ikväll och jag fick en chans att faktiskt spionera lite på vad han gör "på jobbet".

Jag är så imponerad av hur Sissela "ägde" den stora svarta scenen, och trots sparsam dekor och rekvisita  och med sig själv som främsta redskap, ändå lyckades nå ut i den fullsatta salongen med sina uttryck. Imitationerna var träffsäkra och för oss norrlänningar kändes väl Sara Lidman och Maud Olofsson mest hemtama, även om tolkningen av Mona Sahlin var klockren. Sami El Fakirs bastubespel rörde mina hjärtesträngar – ett helt oväntat vackert musikstycke med flera bottnar som fick skrattet att lägga sig som en ihopkurad katt i mellangärdet.

Efteråt presenterade Daniel oss så vi fick  hälsa på de övriga i ensemblen. Som synes fick jag även autografen av kvällens stjärna, som förvånande nog visade sig vara ett ganska litet fruntimmer när man mötte henne öga mot öga….men på scenen var hon stor.