Etikett: bemötande

Demensutbildningsdag

Av , , Bli först att kommentera 9

Mina knackiga stämband och  den ordinerade röstvilan ställde planeringen på huvudet inför dagens demensutbildning på Nolia som Jenny och jag jobbat länge med program och  förberedelser inför. Taket på 60  platser var nått vilket är jättekul. Många olika verksamheter och personalkategorier är representerade bland de anmälda. Sävar och Teg  har verkligen varit på alerten och hade skickat många.

Åkte "tyst"  in i morse till Nolia och överlämnade usb-minne och lite andra praktiska detaljer till Silviasyster Karin som är dagens moderator på vår Demens steg 2-utbildningsdag nu när jag själv är sjuk och Jenny har åkt på välbehövlig semester. Karin klev in i rollen alldeles självklar och lysande med sin trygga framtoning. Så skönt! 

Idag får kursdeltagarna  lyssna på bl a föreläsare David Edvardsson från omvårdnadsinstitutionen, och jag stannade en stund på morgonen för att lyssna på hans föreläsning. Den handlade om viktiga saker…. Sådant som klingar som ljuv musik i mina öron: Vikten av bra relationer i demensvården, som främjas av atmosfär, miljö och ett professionellt och fint bemötande.

Vi har hört det förr, det tål att säga hur många gånger som helst. Det viktigaste av allt är att vi har rätt människor på plats i demensvården. Kreativa, kloka och inkännande. Sådana som förstår sin egen och miljöns effekt och använder/anpassar sig själva utifrån situation och personens behov. Sådana som provar att med små medel förändra och förbättra och inte låter sig nedslås av att lokaler och organisation inte alltid ger optimala förutsättningar.

Flera fina förläsare kommer in under dagen, Ingrid och Martina från geriatrikens demensteam, geriatriker dr Hugo Lövheim och så Malin Nygren som föreläser ur ett anhörigperspektiv. Grattis till de som får lyssna.

Återvände själv hem till honungsvattnets och tjocksockarnas värld för att fortsätta kurera stämbanden i övertygelsen att resten av utbildningsdagen blir givande och bra. Skönt att det finns andra i teamet som kan ta över när det kör ihop sig.

Tankeväckaren

Av , , 1 kommentar 8

 

Beskrivning av föreläsningen Tankeväckaren. Tankeväckaren är ett av de arbetssätt jag använt mig av i min roll som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam.
 
 
Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar – Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
 
Tankeväckaren är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati för resten av sitt återstående liv.
 
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
 
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
 
Tankeväckaren är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med föreläsarens egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Föreläsningen blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av föreläsarens egna förhoppningar, rädslor och tankar om hur livets sista tid kan bli.
 
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man med ett intresse för frågor kring demens,
 
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
 
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
 
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
 
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar. Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid. Jag vill påminna om att vi är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut. 
 
Med ”Tankeväckaren” vill jag förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
 
Jag vill förmedla hopp och påminna varje omvårdnadspersonal om den effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara, och genom värdegrundsorden – omtanke, öppenhet och medskapande.
 
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam
 
 

Nya färger

Av , , Bli först att kommentera 15

Från vardagsrumsfönstret ser plötsligt utsikten annorlunda ut. En asp är rödfärgad och björkar och andra lövverk börjar försiktigt skifta i mättat gulgrönt. Dags att kika i höstgarderoben och se vad som kan komma till pass denna septemberdag.

Lite pirrigt känns det inför dagens göromål. Jenny och jag  ska hålla i utbildning i bemötande kring demenssjukdomar för 1/3 av Skräddarens personalgrupp denna förmiddag. För min del blir det första gången denna termin som jag kör Tankeväckaren och jag känner mig en smula rostig. Senast var det i Hörnefors i juni. Alltid lika roligt att möta personalgrupperna, få vara del av alla intressanta diskussioner kring de fallbeskrivningar vi använder i gruppövningarna.

Ha en bra dag allihopa!

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,