Etikett: Buffe

Idétorka – referat från spiselkransen

Av , , Bli först att kommentera 18

Repris på ett inlägg – ännu lika aktuellt denna februaritisdag…

Så står man här igen. Ännu en tisdag i den oändliga raden av hungriga vardagar. Kylskåpet innehåller samma gamla saker som vanligt och i frysen ligger stenfrysta fransyskor och annat långkok i väntan på bättre tider.

Motivationen räcker inte till några långkok eller avancerade experimenträtter idag, utan till och med blodpuddingen känns som ett oöverstigligt projekt. Visst är det spännande med mat, kryddor, recept från fjärran exotiska platser och glassiga magasin eller förnumstiga Buffénummer med rödkindade testpaneler poserande vid fyllda grytor och fat, men vissa dagar känns de bara "to much"

Blodsockret kryper stadigt nedåt och får mig att retroaktivt önska en åttonde skapardag från Gud.

Den åttonde dagen: Gud sade – varde pellets, och pellets fyllde hungriga magar jorden runt, till en lämplig nivå, gav mättnadskänsla länge och höll blodsockerhalter och kolesterolvärden inom lämpliga gränsvärden. Ingen behövde någonsin hungra mer, tjockna till, eller släpa oändliga kassar med förgänglig och kostsam bukfyllnad från stormarknader och snabbköp. De höll också hungriga sambos snälla och mätta länge (typ 24h) och spinkiga söner växte och uppfyllde tröjor och skjortnummer. Vore inte detta drömmen? 

I detta förvirrade pre-middagstillstånd när mitt eget blodsocker närmar sig den kritiska lägre gränsen för tandgnisslande eller lättutlösta hysteriska utbrott, återvänder jag motvilligt från utopiernas drömvärld och rafsar ihop något ätbart. Medger dock något generat mitt utpräglade välfärdsbekymmer och är trots denna klagovisa egentligen ytterst tacksam för mat på bordet och fred på jorden.

Bara på ett halvår…..

Av , , Bli först att kommentera 8

Hittade ett gammalt blogginlägg från april 2010 som jag vill damma av idag, och jag  inser hur otroligt mycket som hänt i livet och tillvaron sedan dess.

 

Ålderdomen

Fågeltema blir det idag. Jag överväger om det är dags att gå in i nästa fas av livet – sitta på parkbänken och mata fåglar med gammalt bröd och fundera över tillvaron.

Vad har hänt undrar du kanske och det gör faktiskt jag med. Man är inget partylejon längre! Ja jag vet inte ens om jag någonsin varit ett för den delen. Gårdagskvällens fest med kommunfolk var det inget fel på. Glada fredagsmänniskor, god mat och dryck, fin lokal, trubadur och band…. vad mer kan en människa begära? Ingenting kan tyckas, men det var inte utan att det kändes småskönt i mina trötta fötter när prinsen på den svarta springaren hämtade upp mig vid 19.30-tiden. Han hängde av sig jackan, hälsade på mina vänner och centrifugerade min stela lekamen i ett par häftiga rockbugglåtar innan vi ”ställde hemmät vägen” som ett gammfolk efter kvällmötet. Skönt!

Jobbveckornas alla möten med människor lyfter och tröttar. Ni känner igen er va? Man är trött på sin egen och andras röster. Vila och stilla frid känns som hårdvaluta så här till helgen. Eller är ni andra på hugget så här på vårkanten och ordnar krävande bjudningar som kräver att man ska hålla in magen i timtal och spräcka både hushållsbudget och byxknapp med ännu något avancerat recept ur ”Buffé”??

På jobbet skojar vi med varann Annika och jag och misstänker att vi på grund av vårt arbete kommit in i ett för tidigt skede av ”gerotranscendens”. Googla på det ni! Det låter faktiskt märkvärdig likt eftersom vi båda gärna uppskattar egentid, att fundera över sig själv, livet, barndomen, göra upp med några gamla oförrätter, förlika sig med sig själv och sina brister, en del andras fel och brister. Stilla frid helt enkelt.

Sen kan man ju förstås alltid sitta med en gammal brödpåse och mata änderna som täckmantel, så det ser ut som om man faktiskt gör något. Att bara sitta stilla utan något för händerna och stirra rakt framför sig kan annars lätt skapa ångest – hos andra

Sköt om er och gör bara det ni själva vill och orkar denna fina aprillördag!