Etikett: dialekt

Öronkramp

Av , , 4 kommentarer 103

Blev terroriserad på flygbussen av ett fruntimmer i 30-årsåldern som med hög och gäll röst pratade i telefon hela resan ut till Arlanda. Det hördes i hela bussen. Först ett lååångt jobbsamtal med sin chef och sedan ett ännu längre terapeutiskt skitsnack med sin kollega. Fullständigt oförskämt och vedervärdigt. Kom in i lugnet i avgångshall tre i väntan på Arvidjaursplanet bara för att hamna bredvid ännu en skitsnackare. En man denna gång. Det bli liksom snäppet ännu jobbigare när det är på dialekt och med lokalbefolkningen som sitter runt omkring och man känner igen ett par tre skallar. Pinsamt och otroligt fräckt att ockupera ett helt rum på detta sätt. Måtte jag komma ihåg att aldrig göra detsamma. Längtar hem till lugnet och tystnaden nu!

Värsta språket

Av , , Bli först att kommentera 14

En kopp Västerbotten och en kopp Norrbotten funkar oftast ganska bra här hemma, men det kan ibland ha en tendens att skära sig när det skall till att pratas dialekt.
 
Då kommer vi till språkförbistring, eller till munhuggande och hårklyveri omkring vilket uttal som är det rätta. Ordet remiddjen, som betyder verktyg, kände jag dock till före R:s tid, och vi tror att det ursprungligen kommer från Norrbotten. Det skulle dock inte förvåna mig om det finns anknytningar i franskan eller engelskan till både ett och annat ord från våra hemmetropoler.

Mor Marianne har emellanåt fått gå in som ålderman och facit, när jag ibland till R:s stora förvåning inte förstått ord eller uttryck som han använder. Han har fått rätt ibland, och jag förstår att somligt har att göra med vår åldersskillnad.

 
Ta t ex ordet krabå´sn. R som alltid granskar byggnader, gamla hus och ladugårdar, när vi färdas fram på vägarna hade en gång synpunkter på ett ”ledset” och svackande  lagårdstak. Jag satt som ett frågetecken när han pratade om att krabå´sn skulle vara rak. Idag vet jag bättre och har införlivat detta ord i min egen vokabulär.

Många gånger har de dialektala uttrycken större tyngd och är mer pricksäkra än svenskans. De kan också vara mer rationella att använda då de ibland ersätter flera andra enstaka ord.

Idag vill jag kärleksfullt omnämna några av mina språkliga klenoder från Vindelgranselbondskan och även några av de användbara uttryck som R tagit med i boet och som jag idag har tagit till mitt hjärta.

 
Observera att jag inte gör något som helst anspråk på att grammatiken är korrekt, utan ger mig här in i detta spännande ämne. Det skulle vara kul om just du bidrog med något ord eller uttryck på just ditt "mål"
Jag börjar här med ett litet smakprov från Vindelgransele:

Man är lokbrutte – stel i kroppen/träningsvärk/mörbultad
Man ilfenes – ondgör sig
Man sitter på ohågan – sitter som på nålar/är spänd inför något

Nu vill jag be er läsare att bidra med era favorituttryck och gärna förstås på Granselbondska eller Glommersträskmål. Någon gång framöver ska jag försöka sammanställa essensen i min barndoms dialekt, och jag vet att R gärna vill höra sin barndoms ljuva språkmusik från er.

 
Varsågod – ordet är ditt!

Det var en gång en rävkapuschong Del 4

Av , , 6 kommentarer 16

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen och undrade i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta Mildred och Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ca en timme.

Från mitt håll såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans.

Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag såg hur han satt vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kom. Som på ett givet kommando sätter de två sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är även om många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en fars ögon, av saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamumoflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljs vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs till Skellefteå säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt,…för att inte säja alldeles för tidigt!

Men än en gång visade han prov på sin övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ’"jorden runt på 8 dagar’"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer vips var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.