Etikett: dikt

Tomas Tranströmer

Av , , 6 kommentarer 38

För ungefär 10 år sedan, i en tuff period av otillräcklighetskänsla över livet så kom den här dikten av Tomas Tranströmer i min väg och drabbade mig med en otrolig kraft. Jag minns än hur tårarna bara kom när jag översköljdes av skönheten i hans språk. Varje gång jag läser den så blir jag berörd och påmind om vad livet egentligen handlar om. Utveckling. För mig är Tranströmer en värdig nobelpristagare..

 

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Tomas Tranströmer

 

GUESTS & FRIENDS

Av , , Bli först att kommentera 9

Ikväll har jag packat ned mitt jobbmateriel, alla kompendier, böcker, "Tankeväckaren", föreläsningar och kursutvärderingar från min tid som demensjuksköterska. Längst upp i min bokväska låg presenten jag fick av mina arbetskamrater – de pedagogiska handledarna inom demensområdet.

Vid avskedsfikat gav de mig nämligen en verkligt fin present – en gästbok att ta med till Sandvikens Fjällgård, det nya kapitlet i mitt liv. Den matchar precis in i den färgsättning vi tänker oss: Svart, vitt och lite fjällbjörksgrönt här och där, och kommer givetvis att ligga på receptionsdisken för alla våra gäster och vänner att skriva en rad. Dessutom kommer det självklart att finnas en gästbok på vår nya hemsida där vi hoppas att man gärna vill skriva. Finast av allt med den här presenten var dock dikten som var vackert präntad på försättsbladet. Inte undra på att tårarna kom när jag skulle läsa den.

I have a dream

Vid närmare eftertanke

Av , , 5 kommentarer 29
När Hösten knackar vresigt uppå rutan
och kalla Vintern lurar där bakom min dörr
Då ryter jag: Er kan jag vara utan!!
men de bara klampar på som alltid förr

All Sommarns fröjder och Vårens grönska
de knyter in i sin mörka säck
Då blir jag frusen och börjar önska
båd Höst och Vinter för evigt väck

Men när jag tänker lite mer på saken –
på alla följder detta skulle få…
jag fryser hellre då om lilla baken
och låter nästippen vara blå

För jag vill längta åter efter solen
vill känna Våren i min frusna kropp
Få glädjas åter över sommarkjolen
och vårens första lilla blomsterknopp

Så låt kölden komma – låt mig snöa över
jag ska ej sörja mera över det.
För att få längta var själ behöver
det är nånting som jag säkert vet.

Gunnel 1983

I min vrå av världen

Av , , Bli först att kommentera 10

För nästan 30 år sedan skrev jag denna sång här tillägnad just den här platsen.

 

I min vrå av världen står tiden still

och allting andas en ljuvlig harmoni

Men tystnaden skrämmer mig inte

Där lever jag i fullkomlighet

och oron – oron når inte ditin.

 

Mitt hjärtas trädgård

där sällhetens frukter finns att plocka

du är min plats på jorden

Och aldrig någonsin,

nej aldrig någonsin

Kan någon ta dig ifrån mig.

 

Bron som går över vattnet –

min symbol för trygghet,

slutar där regnbågen tar vid.

Där bortom finns världen

dit jag en gång längtade,

men som jag nu söker

min tillflykt ifrån – tillbaka till mig själv.

 

När orons skuggor målar mönster i mitt bröst

återvänder jag,

Min kärlek till dig ska alltid leva.

 

Ja även bortom tid och rum.

Min kärlek till dig ska alltid leva.

Gunnels första dikt om hösten 1969

Av , , 2 kommentarer 2

Läser gamla skolpärmar och hittar små skatter ur minnenas arkiv, denna från när jag var 10 år gammal

Sommar

Sommaren kom så ljuvlig och öm
Den smekte min kind, det var som en dröm
Ty blomster och löv den gav åt oss alla,
men nu kommer hösten den ruskiga kalla.

Förut stod ju björken så frodig och fin
Den susar ej längre på vårmelodin den diktade en gång om våren

Nu går alla dofande blommor i dvala
Nu flyttar åt söder båd sångsvan och svala – att reda ett bo över vintern

Men ändå så finns det nåt vackert hos Hösten
De rödgula löven ger Sorgfågel trösten – för makan hans frös ju ihjäl

Jag gräver en grav i den frostbitna jorden
Och Sorgfågel sjunger när graven är vorden