Man måste medge att framtidsforskningen skapar såväl nya möjligheter och skräckscenarier. Både för egen del och för andras kanske det skulle vara idé att skaffa sej några reservexemplar av sej själv och de sina att ha i byrålådan utifall att.
Själv har man ju inte riktigt lust att utgå ur sortimentet riktigt än, men man känner ändå onekligen hur organismen av ålder och slitage börjar svikta en aning och hur krämporna börjar försiktigt ge sej tillkänna. Så hux flux kanske man trillar av pinn. Jag går mot döden vart jag går…..så sant så sant.
Kanske R till julklapp skulle få ett presentkort som utlovar ett exemplar av mej – en naturtroget uppstoppad sambo att flytta runt i huset ifall det känns för ensamt den dag jag är borta.
Som en sentimental installation kunde jag stå där, full av träull ,med blänkande porslinsögon, en halväten kexchoklad i näven och mungiporna lätt tillbakadragna som för att just ta ett bett.
Just sådan han minns han mig nog: Med pms-mjukisbyxorna på och såväl håret som fleecetröjan på trekvart. Inget tillrättalagt hollywoodstuk, här inte, utan mer som en naturtrogen dammsamlande relik.
Nja vid närmare eftertanke skulle jag nog själv inte uppskatta att se hans stela silhuett torna upp sig bredvid sängen i nattmörkret. Vi föredrar nog båda att minnas varandra genom tidens vaselinsuddiga lins – lätt förskönade den dag vi är borta. Och som alla konstverk så är det ju bara originalet som är riktigt värdefullt.
Att dagen kommer när man går ur tiden är dock odiskutabelt. Jag vill ju gärna tro att själen går till en skönare boning och känner mej förnöjd över detta, men gammkroppen då? Allt kött är ju hö säjs det och jag vill för allt i världen inte bli till besvär och kosta mina barn en massa pengar den dag jag väl är borta.
Jag har för varje år blivit alltmer miljömedveten och försöker värna om vår natur, sopsortera och handla miljömedvetet, men jag vet oxå att jag själv är en vandrande miljökatastrof och att mina amalgamstinna käkar skulle kunna knäcka vilket torskbestånd som helst.
Sedan torde man vara rätt proppad med konserveringsmedel så det är inte säkert att man alls förmultnar.
Fantasin flödar: Kanske man skulle ta och bli några kilo prima pellets att elda i brasan med? Eller en säck gödsel för blommorna? Tanken att få bidra till ett framtida spirande liv tilltalar mig starkt. De senaste rönen om att frystorkas eller lösas upp till några liter simmig vätska tilltalar mej inte alls. Nej!
Mina barn vet att jag vill brännas och sedan ska dom strö mej i den brusande älven på den där speciella platsen som bara dom vet, en fin sommardag och alla fyra ska vara där och dom har order att vara goda vänner i allafall just då.
Jag vill absolut inte veta av några intriger, utfrysningstendenser, gliringar, arvstvister den dagen, och jag vill absolut inte strös ner genom ett borrhål i isen! Sommar ska det vara, annars ska jag spöka för dom. Och dom ska minnas mej som i mina bästa stunder och le och vara glada för varandra och den tid vi fick.
Du kanske tycker jag är hemsk som skämtar så makabert om döden, men jag föredrar faktiskt att veta både hur jag själv men även de mina vill ha det vid livets slut.
Döden är ju det enda vi vet alldeles säkert kommer en dag för oss alla, fattiga eller rika. Fram tills dess kommer jag att leva och njuta av livet tillsammans med mina kära. Until the end.
Senaste kommentarerna