Etikett: Einar Wallqvist

Ett brev betyder så mycket

Av , , 4 kommentarer 32

Oftast är brevlådan full med trista kuvert, räkningar och reklam. Men så ibland dimper det ned något annat – ett fint kort, ett spännande brev eller någon gång rent av ett paket. Som i förra veckan när jag fick ett grönt tjockt vadderat kuvert. Inuti låg den här fina gamla boken av Einar Wallqvist som Kerstin Lundström, en av mina trogna bloggläsare i Umeå, tyckte skulle passa bättre i vår bokhylla än i hennes. Tack Kerstin för boken och kortet och för trevliga mail, fina dikter och texter.

Just nu ligger boken framme bland vackra rosa blommor och gröna äpplen och päron på bordet i solskensrummet. Som en prydnad för öga och själ, och som en påminnelse om hur glada vi har möjlighet att göra en medvandrare i jordelivet. Jag har börjat läsa den och hunnit ett par kapitel på några dagar. Butiksplingans falska plongande avbryter effektivt alla försök till läsning, men jag envisas med att ständigt börja om och hinner emellanåt  titta på de fina bilderna och porträtten. Underbara blyertsteckningar av vuxna och barn från lappmarken i en svunnen tid.

Fjällsemester i fornstora dar. Del 1

Av , , 2 kommentarer 27

Kommer så väl ihåg mitt allra första besök i Arjeplogsfjällen. Jag var ca 10-11 år och följde med mamma och pappa på bilsemester. Vi hade vårt orangeblå tält och några tunga vaddsovsäckar i bakluckan på den vita Amazonen samt spritkök och mat för några dagar. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vunnit på Domus i Haparanda i en tävling – Gissa vikten på laxen.

Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade mot baksidan av mina varma bara ben.
Vi styrde kosan mot Arjeplog, det pirrade i magen. Semester!
 
Silvervägen….pappa hade pratat så lyriskt om Arjeplogsfjällen och alla dess fiskevatten. Jag minns att vi passerade en by med det exotiskt klingande namnet Mellanström innan vi kom till själva centralorten – Arjeplog som låg så vackert som ett smycke vid Hornavans strand.
 
Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten. Jag minns hur det killade i magen när jag stod däruppe och såg alla de tusen och åter tusen sjöarna utspridda mellan bergen därner i det blå. När vi tråcklat oss nedför den branta vägen var det dags för ett besök på det omtalade Silvermuseet. Mitt livs första museibesök.
 
Inne på sitt kontor bakom en glasdörr satt Lappmarksdoktorn själv – Einar Wallquist vid sitt staffli och målade på en akvarell. Tänk att vi fick se honom livs levande. Som den lilla bokslukare jag var, hade jag redan då läst några av hans intressanta böcker om människors liv öden och umbäranden i lappmarken. Så började rundvandringen i det stora museet. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans försorg.
 
På turistbyrån i Arjeplog bokade vi sedan stuga och båt i Tjärnberg för den kommande natten. Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han hade lovat mig att vi skulle fiska hela kvällen. Underbart!
 
Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt fascinerat och tittade ut genom bilfönstret över omgivningarna som blev allt vackrare ju närmare Norge vi kom. Vi campade vid en fin liten sjö. Det var en varm och spegelblank dag och alla vakringar på vattnet gav hopp om ett lovande fiske för kvällen. 
 
Aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar mamma gjorde. En ljummen Loranga, ostsmörgås och bulle, miljön och semesterkänslan. Underbart.
 
Efter några mil svängde vi av från Silvervägen  passerade ett vattendrag och kom så slutligen till Tjärnberg. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss strax i en av de röda stugorna. Jag minns mammas min än i denna dag när hon insåg att pappa och jag hade för avsikt att fiska hela natten. Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på vilken trist kväll det skulle bli för henne som hade en helt annan uppfattning om vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp. 
 
Vi sköt ut båten, plockade fram långedraget och burken med de spralliga metmaskarna, sprungna ur den frodiga Vindelgranselska myllan, och rodde fulla av förhoppningar ut på den spegelblanka sjön. Natten låg lång och löftesrik framför. Fisket kunde börja. Pappa och jag – två hängivna fiskare av samma skrot och korn i samma båt.
 
Fortsättning följer…..

Kan doktorn komma?

Av , , Bli först att kommentera 9

Kan doktorn komma? Ja det blir nog ytterst tveksam om man kan få hembesök av farbror/tant doktorn som på Einar Wallqvists tid. Det gäller nog att försöka hålla sig ganska frisk och om det kniper så blir det förstås Arjeplog som blir närmsta sjukstuga på den svenska sidan.  Vi är mycket intresserade av platsens historia och har dels fått berättat för oss, men även läst oss till på egen hand. Jag älskar också att läsa Wallqvists böcker som så målande  beskriver hur Lappmarkens invånare hade det  i vardagen för länge sedan. Hans små akvareller fångar på pricken färgerna i myrarna fjällen och de gamla byggnaderna. Hans eget levnadsäventyr och hur det kom sig att han hamnade just där är ju ett helt äventyr bara det. I Silvermuseéts arkiv fann vi en hel del om just Sandvikens Fjällgård, med text och även gamla bilder från sekelskiftet. Vilken skatt! Har du kanske en bild eller historia från den platsen så är vi jätteglada om vi får dela det med dig.

Fjällsemester. Minnen från barndomens dagar Del 1

Av , , Bli först att kommentera 8

Jag kommer så väl ihåg mitt allra första besök i dessa trakter. Jag var 10-11 år och följde med mamma och pappa på "semester". Vi hade vårt orangeblå tält i bakluckan på den vita Amazonen. Jag hade en hel kasse med lånade serietidningar med mig, och så naturligtvis det kastspö med rulle som jag vunnit på Domus i Haparanda i en tävling: Gissa vikten på laxen.

Solen sken, jag var förväntansfull. Pappa nynnade där han körde vägen fram och mamma var på gott humör. Den röda galonen i baksätet fastnade på baksidan av mina svettiga shortsprydda ben.
 
Vi styrde kosan mot Arjeplog, jag minns att vi passerade Mellanström. Först åkte vi upp till utkikspunkten på Galtispouda och beundrade utsikten, därefter var det dags för Silvermuseet. Inne på sitt kontor med glasdörr satt Lappmarksdoktorn Einar Wallquist och målade på en akvarell. Det var fascinerande att se alla skatter, ting och miljöer som bevarats åt eftervärlden genom hans museum.
På turistbyrån i Arjeplog bokade vi stuga och båt. Mamma  fick farhågor som senare skulle komma att besannas. Pappa hade förstås ett fint fiskevatten i sikte och han och jag skulle fiska hela kvällen. Underbart!
 
Den tämligen nya Silvervägen kändes exotisk och löftesrik. Jag har alltid älskat konturerna av fjäll och satt spänt och tittade ut genom bilfönstret över de vackra omgivningarna som blev allt vackrare ju längre norrut vi kom. Vi campade vid ett vattendrag och aldrig har jag väl själv som mamma och fikakorgsfixare lyckats åstadkomma så goda smörgåsar och bullar som de utflyktskorgar som min egen mamma gjorde.
 
Vi svängde av från vägen, passerade ett vattendrag och kom slutligen till målet. Pappa Alvar stegade iväg till receptionen och vi installerade oss i en av de röda stugorna. Jag minns mammas min än i denna dag när hon insåg att hon skulle få tillbringa kvällen ensam. Vi åt middag tillagd på spritkök och lämnade därefter morsan i sticket med en glad vinkning. Stackars mamma. Vi fiskare tänkte nog inte då på hur trist kväll det skulle ha varit för henne som hade helt andra preferenser över vad som kännetecknar en ”mysig” semestertripp.

 

Böcker böcker böcker…..

Av , , 7 kommentarer 26

Tittar med ambivalens lätt frustrerad på min bokhylla som är full av böcker. MÅNGA pocketböcker. Mitt förnuft säjer mig att de flesta böckerna läser man en gång och aldrig mer. Hur ofta lånar jag ut en bok? Svar: 1-3 gg/år.  Den stora frågan om jag ska slänga eller försöka sälja är aktuell idag. Stora gamla skrymmande böcker som uppslagsverk om skogsbruk och liknande har redan fått sin dom, medans Einar Wallqvists vackra inbundna böcker har en given plats hos oss i bokhyllan i lappmarken. Mina udda men roliga stora böcker från 40-talet som "Kvinnans bok, Mannens bok och liknande, de kommer jag inte heller att kunna skiljas ifrån. De är historiska dokument  som en gång var handböcker för den "moderna" kvinnan/mannen, men är nu komiska och verklighetsfrämmande handböcker där gammalmodiga och stelnade könsroller är satta på pränt, förstärkta med svartvita bilder. Ändå räknar jag dem till min skatt. men – åter till pocketböckerna. Många bra, tänkvärda och roliga. Ska man spara? Vad säjer du?

7 kommentarer
Etiketter: , , ,