Etikett: fågelbord

Den närsynta bofinken Knut

Av , , Bli först att kommentera 16

Den närsynta bofinken Knut har förirrat sig hit och frotterar sig med sina vänner och fiender kring fågelbordet. Även en riktigt fet nötskrika kommer emellanåt och brer ut sin omfångsrika lekamen på toppen av all maten. Igår fick vi se en musattack från den och det var ingen barnlek minsann. Inatt har vi fått 18 cm nysnö, det är strålande sol och sjön ligger spegelblank . SÅ vackert. Bildbevis kommer strax.

Gäster

Av , , Bli först att kommentera 15

Vid vårt kaffebord har vi idag haft nöjet att möta dotter och dotterdotter till Jenny som drev Sandvikens Fjällgård  före Silvervägens tid. Vi har fått oss berättat hur det såg ut här på den tiden. Deras stigar, minnen och beskrivningar av väder, vind och aktiviteter blir fina och viktiga för oss att ta med oss i vår känsla för platsen. Vi tackar än en gång för den vackra blombuketten och hoppas att vi snart ses igen.

Strax fick vi nya kaffegäster, denna gång ett förbipasserande par som liksom oss var i upptakten av att starta en verksamhet i det innersta av norrland. De hade gjort en längre resa än oss och kom ända från Tyskland, men våra visioner, drömmar och längtan till att vistas och bo i denna landsända liknade varandras. Deras plats – Juktå Viste – som är under uppstart, kommer säkert att locka besökare. Vi önskar dem lycka till. Grietje Garms-Cray & Jurgen Cray, som funnit sitt paradis vid Juktån, i Lomselenäs, Blattnicksele.

Vid fågelbordet är det trängsel och talgoxarna är som tokiga i det som bjuds. Inte mindre än 10 stycken var där samtidigt. De verkar inte bry sig nämnvärt om att fågelbordet är ett fallfärdigt ruckel. Vi hoppas även på att få besök av andra fågelarter, och lovar att snart erbjuda ett fashionablare fågelbord. Som jag sa igår – vi är tacksamma för ritningar, inköpssställen eller namn på händiga personer som snickrar fågelbord.

Rimfrost

Av , , 2 kommentarer 13

Riktigt fin och krispig rimfrost täcker  allt denna disiga oktobermorgon. Talgoxarna har börjat samlas kring fågelbordsskelettet och undrar varför det är så dålig service på den här restaurangen. Har någon av er en bild på ett eget ovanligt fint fågelbord, ritning på ett eller tips på hur man gör en mysigt  och så spillfritt fågelbord som möjligt, gärna timrat, rött med vita knutar och med faciliteter som belysning, så är jag ytterst tacksam. Tänk att jag blev fågelvän på gamla dar. Är det åldern månne? Snart är jag nog på "duvmatning-i-park-stadiet", men föredrar der framför leopardtajts-stadiet.

Lucka 5. Snöänglar Tvåmetershalsdukar och Mors Julbrev

Av , , 1 kommentar 0

Hemvägen från skolan kunde vara en ganska långdragen historia. Vi gjorde oss ingen större brådska hem. Ofta var det mycket kallt. 40 minusgrader var vardagsmat. Den kallaste dag jag minns var en julafton då vi hade -54.

När mamma på skolmorgnarna hade flätat mej klart och ställt undan vattenglaset och kammen så brukade hon linda in mej i tvåmetershalsduken så bara en liten ögonspringa syntes innan jag tog min lilla sparkstötting och skyndade iväg de två kilometrarna till skolan som låg på Holmen i Vindelälven.

Det var mycket svårare att själv göra halsdukspaketet på eftermiddagen innan hemfärd, och jag kan än idag känna känslan av de kondensvåta varma yllet kring munnen och kontrasten till den isande luften som silade in genom de av kylan tårade ögonfransarna. Det satt isklumpar i dem och nästippen kunde vara stum och vit vid hemkomst om man inte passade sig.

Jag förstod mig aldrig på barnen som hade en tjock snorsträng för jämnan under näsan. Min egen höll jag nogsamt undan med tungan eller den av isklumpar tyngda lovikkavantens ovansida.

De höga plogkanterna hade såhär i början av december ännu inte hunnit bli hårda av omväxlande kyla och tö, utan var fortfarande kritvita, mjuka och inbjöd till att klättra upp på. Vi gjorde snöänglar vartefter vi gick vägen fram. Man låg där i den rena pudriga snön, såg aftonstjärnan blinka och gjorde änglavingar med armarna. Det svåraste var att resa sig upp utan att förstöra ängeln. Många änglar blev det under årens lopp.

Väl hemma på gården gällde det att noggrannt sopa av sig snön med den hemgjorda sopkvasten som farfar tillverkat, och sedan in i stugvärmen för att hänga av sej dessa svårtorkade yllekläder i torkrummet. Det luktade lite ladugård i torkrummet. Vantarna och halsduken hamnade på det heta lena elementet i köket, och närmaste timmen hörde man då och då isklumparna lossna med små dunsar och droppa ned på golvet.

Hemma i köksvärmen vankades varm choklad och husmans med ost eller något gott rågbröd som mamma bakat. Man visste när det var nybakat på gång, för redan uppe vid landsvägen kunde man då förnimma strimmorna av nygräddade ljuvlighetsdofter som sökte sig upp i näsborrarna. I köket pågick julförberedelserna dagligen i form av bakning eller matlagning. Just denna dag ugnsbakades leverpastejen i små folieformar. Min del av jobbet bestod i att lägga på papplocken och trycka till formarna i hörnen.

Den dag som jultidningsförsäljaren levererade årets beställning – var en stor dag. Min kusin Samuel brukade ta upp beställningar av jultidningar på hösten och fröpåsar på våren. Jag såg honom redan genom köksfönstret och förstod att nu var det dags för leveransen – Mors Julbrev och en Lilla Fridolf till Sixten i julklapp. Hjärtat tog ett skutt. Som jag hade längtat efter detta!

Lyckan att försiktigt öppna det stora kuvertet med julpyssel, breda ut innehållet över köksbordet och hänföras över allt det fina pysslet var obeskrivlig. Jag har ett svagt svagt minne av att vi syskon någongång gjorde detta tillsammans, men i de flesta av mina minnesbilder sitter jag ensam.

Mamma arbetar vid diskbänken. Jag klipper klistrar, läser instruktioner, viker, färglägger och knyter. Björnklistret fanns i skolan. Hemma gjorde vi oftast eget klister av vetemjöl och vatten, men en tub Karlssons klister fanns även i pennlådan om det tarvades kraftigare doningar.

Det enda som hörs är köksklockans taktfasta ljud. Utanför köksfönstret faller skymningen blå. Aftonens sista röda domherre kniper ett frö från fågelbordet och skyndar bort mot Lillskogen. Månen ler och stjärnorna tänder sina glittrande ljus över den lilla röda stugan, över den rödkindade lilla rufsiga flickan med hårflätorna, över julpysslet och över hennes vackra och starka lilla mamma, som snart ska samla alla de sina kring fantastiska dukade bord, tindrande ljus och klingande skratt, i det allra rikaste av alla enkla små hus.