Etikett: fågelskrämma

Slåttanna,Bondromantik och skåningar

Av , , 2 kommentarer 52

Så här i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar och gemyt. Jag ser glada vinkande barn i hölass och den sjungande bonden lyckligt vandrande bakom hästen. Lite ”Sound of music-aktigt” sådär där barnen lite ”tripp-trapp-trulligt” sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och en halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, på söndageftermiddagen, efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön, och redan innan eftersmaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen. En känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat och ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet i pappas vita Volvo Amazon, fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hade hänt dessa intensiva sommarveckor samtidigt som man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen Vindelgransele. Ibland hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som alltid började denna julimåndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest så hörde man aldrig göken någon fler gång denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa träräfsorna och bege sig ut i slåtterarbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan, nött av alla de händer som brukat den under årtionden, och hur farfar varje år gjorde nya fina ljusa pinnar av sälg till räfsorna.

Fullt så lent var inte det gråa och stickiga hässjevirket som man fick hämta ”däre hässjehopen”. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles blanka hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag. Medans man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de ömma blemmorna till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.

Att hämta posten blev ett välkommet avbrott i skördearbetet och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev med kungafrimärke avsänt från nya brevvänner eller från årets sommarromans. Det slet man ivrigt upp och läste där man vandrade landsvägen hem.
Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över, att vi nu redan var en bit inne i juli månad. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet hem från affären och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.
Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som förgyller fantasibilden och inte enbart svettiga vedermödor. Aldrig har väl en fikakorg, en fikarast varit mer efterlängtad än under slåttannan. Smörgås på rågbröd och ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar. I svalkan inne i Viktors lon, i Vikstens lon, i Röladan eller i den lilla ladan bakom Flakaberget så silade solen sitt glittrande guld genom springorna i takspånet eller mellan timmerstockarna i laduväggen och lät det gnistrande dammet dansa i solstrålarna. Man tog ”minuter” alltså vilade, drack ett glas essenssaft och småpratade en stund.
Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om begreppen hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i byxfickan.
När som helst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin ljusrutiga bomullsskjorta och sin halmhatt, halsande sin årliga Guldus som ju var hans favoritdricka - belöningen för en svettig arbetsförmiddag. En skummande ljummen sockerdricka var till oss barn fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger. En spik genom det tunna metallagret och flaskkorken, gjorde ett alldeles lagom stort hål så att sugröret skulle rymmas. Vilken njutning!
Idag, med lite distans, så kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster turisterna från Skåne redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom åt deras skorrande ovationer.
De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, hade garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk, att slita och släpa i sommarhettan. De hade säkerligen aldrig behövt prova att få huvudsvålen perforerad av takspikarna på hövinden som vi barn när vi någon vecka senare skulle trampa och packa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten och kom utblåsande genom det tjocka plåtröret.
…….Men de hade faktiskt aldrig heller fått uppleva den smått magiska känslan av att kunna reda sig ett hemligt bo i det mjuka höet osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga i sin ensamhet och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där hussvalans ungar hade träningsläger på andra sidan brädväggen.

En barndomsrepris: Slåttanna,Bondromantik och skåningar

Av , , Bli först att kommentera 18

Min barndoms somrar

Av , , 4 kommentarer 9

Så här i i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar, gemyt, glada vinkande barn i hölass och en sjungande bonde vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" där barnen i tripp-trapp-trull sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och där en färgglad halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, söndageftermiddag efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön och redan innan smaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen. Den vittnade om en känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat. Ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hänt de gångna intensiva sommarveckorna medans man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen den vackraste av dem alla – Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som ju alltid började denna måndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig mer göken igen denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa räfsorna och bege sig ut i arbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla stävsamma händer som hållit den under årtionden.

Fullt så lent var inte hässjevirket - det gråa och stickiga, som man fick hämta däri hässjehopen. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medan man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.
Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller sommarromansen. Detta slet man ivrigt upp och läste medans man vandrade landsvägen hem.

Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som matchar fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Det bjöds smörgås på rågbröd med ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar. I svalkan inne i Viktors lon – i Vikstens lon – i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springor och dammet dansade i solstrålarna. Vi tog "minuter"

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

När som helst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin ljusa halmhatt, halsande den årliga Guldusen, hans favoritdricka. Den var belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka var till oss barn,fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster, turisterna från Skåne, redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom. De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, och som garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk visste inte vad de pratade om. De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn som när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

………Men som faktiskt aldrig heller fick uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjukaste höet och ligga där osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där ladusvalans ungar hade sitt träningsläger på andra sidan brädväggen. Min barndoms sommar.