Vips rusar den efterlängtade sommaren förbi och hösten nalkas. Tur att man har bunkrat upp med många härliga minnen från sommaren att leva på tills nästa år.

Tyvärr går en del av sommaren nuförtiden åt till att nitiskt akta sej för solens farliga men ack så sköna strålar.

Tänker nervöst men med ljuvt vemod tillbaka på tiden då man låg i vattenbrynet insmord med barnolja och pressade 8h på raken. Man vändstekte sej gladeligen sommaren igenom, oljemarinerad och kokosdoftande.

Pepparkaksbrun var idealfärgen. Inga mellanlägen där inte.

På vårvintrarna i min barndom satt vi i lä hemma i garagenedfarten eller i snödrivan omgivna av aluminiumfolie – allt för att hjälpa solen på traven. Man hade aldrig ens hört talas om farligheter som tunna ozonskikt och hudcancer och stornjöt intet ont anande av att känna solens strålar ända in i benstommen.

Det var andra tider det. Nu går man följdaktligen omkring som en tickande melanombomb iförd burka.

Mina forna oskuldsfulla persikokinder är numera vindpinat garvade och chict pigmentcamouflagefärgade och de en gång så mjuka persikofjunen har genomgått en transformation och är nu mer kiwisträva.

Nåväl, fördelen med att skyla sin kropp för solen gör även att man kan "tagga ned" den eviga jakten med rakhyveln och våga sej på en tredagarsstubb både här och där. Det frasar så hemtrevligt i skymningslandet….hm. Men det absolut enklaste vore ju om man faktiskt hade blivit man på en gång och sluppit denna långsamma förvandling. Jag har av mina döttrar avkrävt ett löfte om att den dag jag sitter på hemmet få hakan "justerad" vid varje besök.

Omgivningen är troligen positiv till mitt nya sommarmode och har nog nöjt noterat en ordentligt påklädd bakdel i motljus när jag rensat i rabatterna.

Minibikinin har for ever utgått ur mitt sortiment och det är inte utan att jag längtar efter en undergörande Miss Mary of Sweden-korsett… ni minns kanske den mirakulösa gördeln i postorderkatalogen Wästgöta Textilindustri som genom ett trollslag förvandlade en sur modell med bullig tantmage till en glad dito med spikrak och slank figursilhuett

Min försommarbantningskur, kom liksom av sej och Ballerinakexen trillade så förföriskt försmädligt nedför strupen och lade sej i mjuka volanger runt midjan, där dom genast fann sej tillrätta. De blir ett välkommet reservförråd (inte) om vintern skulle medföra hungersnöd.

I ungdomen brukade jag fundera ibland hur det skulle vara att ha en blind man. En som sensibelt kunde navigera bland celluliterna och tycka att man var mjuk och luktade gottis. Aldrig mer en "bad hairday"

Tyvärr får man ju i en relation acceptera att bli granskad under lupp, men man får trösta sej med att även mannen blir äldre, mer skumögd och får hårväxt lite varstans utom på huvudet. Nån dag skulle det vara intressant att forska i varför det verkar vara så ruggigt bra jordmån för hårväxt hos äldre män i öron och näsborrar.

En annan dag ska jag berätta den förskräckliga historien om när jag köpte en kärvande nästrimmer till min exman. Tills dess – ha det gott.