Etikett: fikakorg

Kanelbullens lov

Av , , Bli först att kommentera 32

Det är något alldeles speciellt med bulldoft. Den där speciella doften av nygräddade kanelbullar som vindlande söker sig in i näsans skrymslen genom hjärnans lustcentrum och raka spåret till barndomsminnesbanken. Kanelbullen förmedlar en omedelbar association till mamma, mormor, förmiddagskaffe, rastplats, simskola, stugan eller fikakorg. Ofta till sammanghang med familj eller vänner. De är tilltalande i sin vackra runda form, med härliga godheter dolda i de brunstrimmiga vindlingarna – söta, smöriga och sockriga. Ingen bulle är den andra lik även om ingredienserna  med små variationer är desamma

Här gräddar jag dagligen plåt på plåt av de välsignade bake-offbullarna, kanelsnurrerna som norrmännen säjer. Bullarna går åt som smör i solsken. -Åh, så gott det doftar, hör jag flera gånger om dagen. Oavsett nationalitet köper man ofta kaffe och bulle vid sitt stopp här i Sandviken. Bullen intages oftast med kaffetår ute på hörnet, i tältkåtan, eller vid ståbordet i entren med utsikt mot Björntoppen.

Människor på väg, till eller från semester, fiskeresa, Hurtigrutten, eller helt enkelt bara på rundtur. Bullätare av alla folk och stammar, på sitt tilfälliga stopp här i Sandviken. Det är fascinerande att se. Ibland alternerar jag med morotskaka eller vaniljmunkar och årets nykomling förstås – den frasiga croissanten. Men störst av allt är kärleken – till kanelbullen.

Flottarkärlek. Barndomsminnen om en forsrännare

Av , , 6 kommentarer 37

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken, ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….
 
När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.
 
Det var en alldeles speciell stämning runt flottningen, en otålig väntan i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga.
 
Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medan sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras  där man som åskådare stod i spänd förväntan.
 
Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Rädslan för timmerkusarna. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de hoppade från stock till stock med sina båtshakar iförda sina lårhöga gummistövlar.
 
Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.
 
Hela älvens yta var täckt av gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns min Pappa och någon gång kunde jag urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.
 
Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för äldre män redan då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!
 
På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan.Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med nattkorv och slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Min barndoms somrar

Av , , 4 kommentarer 9

Så här i i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar, gemyt, glada vinkande barn i hölass och en sjungande bonde vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" där barnen i tripp-trapp-trull sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och där en färgglad halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, söndageftermiddag efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön och redan innan smaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen. Den vittnade om en känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat. Ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hänt de gångna intensiva sommarveckorna medans man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen den vackraste av dem alla – Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som ju alltid började denna måndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig mer göken igen denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa räfsorna och bege sig ut i arbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla stävsamma händer som hållit den under årtionden.

Fullt så lent var inte hässjevirket - det gråa och stickiga, som man fick hämta däri hässjehopen. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medan man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.
Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller sommarromansen. Detta slet man ivrigt upp och läste medans man vandrade landsvägen hem.

Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som matchar fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Det bjöds smörgås på rågbröd med ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar. I svalkan inne i Viktors lon – i Vikstens lon – i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springor och dammet dansade i solstrålarna. Vi tog "minuter"

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

När som helst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin ljusa halmhatt, halsande den årliga Guldusen, hans favoritdricka. Den var belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka var till oss barn,fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster, turisterna från Skåne, redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom. De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, och som garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk visste inte vad de pratade om. De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn som när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

………Men som faktiskt aldrig heller fick uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjukaste höet och ligga där osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där ladusvalans ungar hade sitt träningsläger på andra sidan brädväggen. Min barndoms sommar.