Etikett: Gauto

Apropå flygarhelgen!!

Av , , 4 kommentarer 63

 Med anledning av den stundande flygarhelgen, dammar jag av ett av mina allra första kåserier här från vk-bloggen. Det skrevs något år efter att vi hade träffats och en hel del vatten har ju runnit under broarna sedan dess Få se om det blir flygning även i år!Gunnel Forsberg

Det var en gång en liten demenssjuksköterska som bodde med sin gube i ett rött hus med vita knutar. En sen kväll när hon just höll på att somna hörde hon ett rop från guben som checkade Blocket en sista gång för kvällen: Det här måste du komma och se!


På bildskärmen ståtade en märklig, omöjlig, och till synes livsfarlig farkost som tydligen hade väckt gubens pojkdröm till liv. En flygande gummibåt!! Han utbrast genast i visionära användningsmöjligheter utan att för ens ett ögonblick beakta fara för liv och lem.

Den lilla sjuksköterskan som var intill döden trött, premonstruell och allmänt skepiskt till vidunder, utbrast först i kreativa riskanalyser och därefter i ulkande gråt över detta uppenbara hot mot deras spirande relation: När vi nu har gått och skaffat oss varandra….och borde spendera fritiden tillsammans, ska jag då istället sitta ensam och snorande på en sten i Gauto, snickra på utkast till dödsannonser medan du vinglar iväg mot horisonten och en högst oviss framtid?Vad är då meningen…..med detta….med livet…med vårt förhållande??

Guben skakade suckande på sitt iderika huvud och argumenterade oroväckande enträget för sin sak tills hon somnade på sin våta kudde. Solidarisk eller toffel…(välj själv vilket) lade han drömmen en aning åt sidan, men fortsatte att beundra dessa ufon i smyg lite nu och då.

Den lilla systern berättade förförat och skroderande för sina supportande syskon och visade de bilder som guben skrivit ut om flygfäet och alla stöttade de henne och underströk det galna och farliga med farkosten.

Det gick något år och drömmen ville inte lämna guben. Under tiden hade den lilla systerns mod växt ett par centimeter, och likaså hennes tävlingsinstinkt och även insikten om den nya möjligheten att kunna nå avlägsna drömfiskevatten. Så en vacker dag gav hon ett kärleksfullt klartecken till guben som omedelbart anmälde sig till flygskolan, och tog sitt efterlängtade certifikat, köpte en flygbåt och började drömma. Det gällde att smida medans järnet (kvinnfolket) var varmt.

En dag åkte de tillsammans till Orsa för gubens uppkörning och teoriprov. Den lilla systern hade bestämt sig för att våga sig på en provtur med flygläraren och så skedde en tidig och vacker junimorgon. Det bar av upp i det blå ut över Orsasjöns spegelklara vatten och hon kände sig precis som Nils Holgersson och lyckades stolt undvika att kräkas i flyglärarens kapuschong.

Numera är farkosten med i familjen vartän det bär hän. Att sedan vädrets makter och tiden alltför sällan tillåter luftfärder är en annan femma, men sensmoralen i denna saga är att det är aldrig för sent att ge upp!

Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar eller iaf tom  8/5 2013

Om en gul emaljerad balja, och om kärlek

Av , , Bli först att kommentera 54

Jag fortsätter på dagens tema med bloggar relaterade till min lilla mamma som fyller 90 år idag. Tar fram blogginlägg som jag skrivit tidigare och som relaterar till henne.

Dagens tips för kärlekens bevarande handlar om något så simpelt eller exklusivt som om fotvård. Fötter, ni vet de fnasiga och ofta styvmoderligt behandlade kroppsdelar som finns i skorna. De som dag ut och dag in bär vår kroppstyngd land och rike kring. Hur ofta unnar vi oss ett gammeldags fotbad? För egen del kan säjas – allt för sällan.

Om jag nu ska damma av något gammalt bibelkorn dagen till ära, så blir det nog det som handlar om Maria som tvättade och smorde Jesu fötter. Symboliken i den gärningen är kärlek. Kärlek är också vad jag nu vill skriva om.
 
Vi hamnar återigen i köket hemma i Vindelgransele. Minnenas epicentrum, där så många intryck och minnen från barndomen präglade mig och mina syskon och gjorde oss till de vi är idag. Denna gång handlar det inte om matlagning.
 
Med jämna mellanrum tog mamma fram den runda gula emaljerade baljan som användes vid de regelbundna fotbaden, fyllde den med varmt vatten fotsalt och såpa. Det tog sin tid. Vattnet från kallkällan rann sakta ur kranen. Först var det pappas tur. Hela denna procedur försiggick under gemytligt småprat och jag som barn satt oftast uppe på köksbordet och iakttog mina föräldrars fotbadsritual som kunde ta en hel kväll i anspråk.
 
När pappas fötter var rena mjuka och renskrapade var det mammas tur. Nytt vatten, ny såpa och så fotsalt. Förmodligen julklappsfotsaltet med lavendeldoft. Jag minns aldrig att jag annars någonsin såg mamma ligga och vila, eller på något sätt unna sig en lat stund, utan ständigt ser jag henne ilande, uppassande, servande och arbetande i mina minnesbilder. 
 
Men jag kan här minnas hennes söta ansikte slätas ut och slappna av när pappa efter en stunds uppmjukande fotbad lyfte hennes välformade vader, först den ena, och sedan den andra ur skummet och lade hennes fot på handduken i sitt knä. Hur han tålmodigt och omsorgsfullt torkade, filade och skrapade hennes fötter tills de var rosa mjuka och fina. Hur han avslutade med att smörja dem med någon mjukgörande kräm och masserade kärleksfullt och noggrannt dessa trötta flitiga fötter.
 
Det jag bevittnade var inte bara en nödvändig hygienisk och kroppsvårdande handling för att orka med det tunga vardagsslitet. Det var ren och skär kärlek omsatt i handgriplig välvilja och ett frigörande av njutningsendorfiner – något som de aldrig ens hade hört talas om, men icke desto mindre upplevde där och då. Jag iakttog, lärde mig och memorerade,
 
Mamma gjorde samma kärleksgärning för mig när jag var trött, tung och höggravid, och strax skulle in och föda Alexander. Hon gav mig en kärleksfull fottvätt och en ljuvligt välgörande fotmassage, som jag aldrig kommer att glömma. Idag brukar jag eller någon av mina storasystrar ge mamma fotvård när vi kommer på besök i barndomshemmet. Ett sätt att få ge tillbaka för alla omsorger vi fått.
 
Likså har jag som vuxen predikat för fotmassagens välgörande effekt till nära och kära, Och även R har vid några tillfällen, visserligen lätt konfunderad, men mycket nöjd, placerats med sina bleka skånkar i baljan för att skuras, knådas och smörjas efter konstens alla regler, och jag lovar att han aldrig har glömt det. Om han inte fattade det då – så kanske han förstår det nu. Att sånt är kärlek!! (blink-blink–tips..)
 
Jag vill idag slå ett slag för fotvårdandets betydelse i kärlekssammanhang. För att fördjupa en relation, visa respekt och uppmärksamma. Det må vara din älskling, ditt barn, eller kanske din gamla mamma eller pappa som behöver bli saliggjord. Jag lovar att det blir ett minne för livet, och att ni kommer att stå på ”god fot” med varandra…..länge, länge.
 Mamma med fötterna i blöt i mitt fjäll-SPA i Gauto. Snart dags för fotpyssel.

Storstövlen, småstövlen och skitstövlen

Av , , Bli först att kommentera 34

Tittar igenom lite av vad jag skrivit genom åren. Bjuder här på ett gammalt inlägg från 2009 från en sommar i Gautosjö.

Här ser ni Roberts förfaders storstövlen bredvid mina 36:or. En viss skillnad.

Stövlarna har en gedigen historia. Vittnar om äventyr,slit och friluftsliv. Om hjortronmyrar, fisketurer och arbetskarlar. Om livskvalitet för en man som valde att bo här året om efter pensionen.Bland hyllornas dunkel står även skoterskor, pjäxor och bondeförbundare av okänd årgång. Jag önskar att jag hade hunnit träffa Roberts pappa Lennart. Höra honom berätta om sitt liv, om Robert, om fiske, jakt och fjälliv. Om människor som bott och levat kring Gauto. Om hans drömmar och visioner.

Det enda jag kan se idag är spåren av arbete, av storstövlar och av en fiskeintresserad like med skatter i sina fiskeväskor. Skatter som jag idag får ta del av. I Robbans ögon är det mest skräp. I mina ögon är de ett litet fiskemuseum, dyrgripar och mycket användbart.

 Härom dagen kom jag på ett nytt användningsområde för några av de alla gammstövelpar som gömmer sig här i förråd och uthus. De ska bli ytterkrukor till sommarblommor. Tänk dig ett par bruna gamm-tretorn med en kalufs av Hänglobelia i gnistrande blått som avtecknar sig mot Mittisjön och den blå horisonten. Vackert eller hur?

Skitstövlar finns inte här som tur är. På bloggen verkar det också vara ganska fritt från dem med.

Vilka slags spår vill du lämna där du går fram?

Gun – nel

Av , , 2 kommentarer 32

Robban har skaffat sig en ny kärlek. En spikpistol. Ett litet bärbart fyrkantigt ekipage – som är effektivt och lever om, ungefär som jag, men med fördelen att denna mackapär kan man slå av och på. Lyckan jag ser i hans blick nu tangerar den jag ser när han sitter och manövrerar sin lilla blå grävmaskin. Härom dagen frågade jag lite försynt om jag fick låna spikpistolen, och jag blev inte förvånad när jag som genom ett trollslag såg skepsis blandat med fruktan i hans blick. Frågan kom omedelbart: Vad ska du med den till? Som de flesta kvinnor har jag förstås genomskådat att detta är det bästa sättet att få honom att göra det man vill. Med anledning av detta dammar jag av mitt gamla blogginlägg:

Huvudet på spiken eller inte? En ”paneldiskussion”

 
Har ni kvinnor lagt märke till att detta är det överlägset säkraste sättet att dra till sig mannens uppmärksamhet? Han må var hur djupt försjunken som helst i tipsextra, blocket eller REM-sömn…men vid ljudet av en drillande borrmaskin eller en knackande hammare, hållen av små ljuva kvinnohänder, kommer han med sjumilakliv och något skräckslaget glasartat i blicken.
 
 
Min kvasiintellektuella analys lutar mot att mannen här upplever sig hotad på sitt territorium eller något ditåt. Men si, vi kvinnfolk äro smartare än så, och det är väl inte för intet, som vi utvecklat konsten att silvertejpa / knyta / häftstifta / häftmassa upp en gardinstång till fulländning. Till nöds kan man ju som hemmafixare även få användning och ha nytta av ett lagom klibbigt tuggummi.
 
Dessa små ljudlösa vapnen i hushållet används med fördel just för att få arbetsro. En rebell i sammanhanget är förstås ”the dark horse” häftpistolen, vars ljud man oftast kan maskera med en strategiskt förlagd hostning. Jag menar…hur skulle vi annars få saker gjorda? Nåväl, dagens lektion i optimal hammarhållning utvecklades till att bli en intressant historia….
 
 
I vanlig ordning krympte jag sisåsdär en halvmeter och blev åter ca 5 år, vilket ju är en fördel om man tänker kasta sig på golvet och skrikande protestera. Magistern själv, som med sina husbyggarmeriter troligen har helt rätt i vad han säjer, växer en dryg halvmeter, och tappar som genom ett trollslag de eventuella pedagogiska poäng han under de år vi känt varandra mödosamt har tillägnat sig, och förvandlas till en odräglig översittare/besserwisser.
 
 
Här har vi ännu ett perfekt uppslag till en realitysåpa i kanal 5. ”Husbonde försöker instruera husmoder” .
 
 
Ni förstår vart jag vill komma va? Jag är inte särskilt bra på att ta instruktioner – från just honom. Är det en typisk kvinnlig egenskap, eller är det jag som är ovanligt rabiat? Analys: Det smärtar oerhört att tillägna sig en insikt om att man inte redan från början själv hade den bästa tekniken / lösningen, och dessutom svider det extra av att få det svart på vitt just från honom. Nåväl, jag väntar med att smygträna tills han återgått till bergsprängning här utanför, och låtsas nicka lite lagom instämmande. Snyggt blir det iallafall. Bra kvinna hon reder sig själv.
 
 
Sedan gör det förstås inte saken sämre att det är sommar, vädret är underbart, utsikten mot fjällvärlden smärtsamt vacker, kaffet nykokat och att rödingstimmen som ständigt patrullerar i viken finns inom räckhåll.
 

Det var en gång en rävkapuschong. Del 3

Av , , 2 kommentarer 26

När jag vaknade följande morgon, liggande på hans arm i den trånga kökssoffan låg jag i exakt samma ställning som när jag somnade. Ovan som jag ännu var att dela bädd med denne bredaxlade norrbottning, vågade jag knappt röra mig och riskera att väcka honom, utan låg stilla kvar och tänkte över den kommande dagen.

Då bestämde jag mig för att stanna på sjön nedanför stugan och fiska istället för att följa med på jakt ännu en dag. Min otränade kroppshydda kände av gårdagens överdos av skidåkning, och jag hade känningar i ett flertal muskelgrupper som jag tidigare inte ens visste existerade. Dessutom var jag fruktansvärt fiskesugen, och maggoten stampade otåligt i sin burk.

Jag övertygade ripjägaren om att det var helt okej för mig att han själv for iväg själv till fjälls på ännu en jakttur. Efter att gentlemannamässigt ha borrat mig några hål, åkte han så iväg med skotern och kälken, samma väg som vi hade åkt dagen innan, och jag följde ekipaget med blicken tills han bara var en liten prick i fjärran.

Kallblåsigt men soligt var det denna söndagsmorgon. Om man vände ryggen från vinden och näsan mot solen, så var det en underbar dag, men jag ville istället se fjällen och insupa den vackra utsikten, så jag trotsade kallblåsten, vände näsan mot vinden och försökte istället memorera namnen på de vackra fjälltopparna som R hade pratat om dagen innan: Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras.

Direkt jag stoppade ned kroken i borrhålet så fick jag napp. En 6 cm lång anorektisk röding hade mirakulöst lyckats gapa så stort att den kunnat svälja betet. Min första tanke när jag noterade den knappt märkbara ryckningen i reven, var att maggoten måste ha fått ett krampanfall .

Jag skrattade lite med tanke på kontrasten till den fotograferade storröding som R gillrat förförelsefällan med, ringde min syster Sonia och avgav en lägesrapport. Hon följde med spänning mina förehavanden denna helg. Det fortsatte i alla fall att nappa och jag kunde nöjt konstatera att det fanns fisk i sjön, och att återväxten verkade vara tryggad.

Jag fick tid att fundera över de senaste dygnen och över allt som hade hänt så snabbt. Nöjt konstaterade jag det faktum att han alls inte verkade vara "arbetselak’" (jo tjena!) då han tålmodigt, utan att undslippa sig ett enda suckande eller kraftuttryck, hade mekat med skotern i flera timmar för att få den att starta. Jag lyssnade nämligen extra noga efter sådana varningssignaler.

Det hade tydligen varit en vårflod av rekordmått sommaren innan, och vattnet hade stått som högst 60 cm upp i uthusboden, vilket innebar att skotrarna ännu bar sviter efter vattensjuka i motorerna, därav allt mekande och mixtrande med skotern. 

Det blev dags för en kaffetår inne i stugvärmen. R hade visat mig två stora väskor med fiskegrejor och sa att det var fritt fram om jag ville prova något rödingblänke därifrån. Här i stugan hade R:s adoptivpappa och hans "nya" kvinna bott permanent i flera år tills de gick bort och R för några år sedan övertog stugan.

Jag grubblade en aning för att försöka förstå mig på hans komplicerade familjebakgrund. Ekvationen gick inte ihop då det fanns på tok för många föräldrar med i bilden och av dem hette minst två Mildred… detta krävde en utförligare förklaring för att jag skulle begripa sammanhanget, men jag höll god min och låtsades förstå.

Vad som varit pappans stora intresse framgick alldeles solklart. Här fanns allt en fjällfiskare kan tänkas behöva i överflöd, i parti och minut, och jag hängav mig åt ett botaniserande bland grejorna, kände igen gamla fina balanspirkar från 70-talet, blänken, upphängare, krokar, sänken och flugor.

I den andra boxen fanns sommarfiskets alla nödvändigheter, och jag kunde ha ägnat timmar åt att vända och vrida på varje liten sak. Här hade uppenbarligen en själsfrände till mig levat och bott, det vittnade dessa fiskeväskor om.

Nu återstod ett knappt dygn tills vi skulle anträda återfärden – denna gång via Arvidsjaur, där hans adoptivmamma och hennes "nye" man bodde på ett servicehus (åja, så ny var han inte…de hade varit gifta i 30 år) R hade bett mig att sitta med på en vårdplanering i deras bostad, vilket jag förgäves försökte avstyra, då det kändes i vidlyftigaste laget vid det allra första mötet med  hans mamma. Men R visade prov på sin övertygande övertalningsförmåga och jag skulle komma att falla till föga även denna gång.

I skymningen ser jag genom fönstret hur ljuset från en avlägsen skoter glimmar på håll och snart förstår jag på färdriktningen över isen att döma, att det är R som är på ingående. Jag har passat på att smygstäda lite, tänt ljus och lagat mysmat lagom till hans ankomst. Vi äter och trivs med varandras sällskap, så där som man nästan bara gör när man är 6 dagar in i en relation. Vi pratar, skrattar och har allmänt trevligt.

Det känns behagligt och otvunget. Vi är båda ganska rappa i repliken och argumentar kring både stort och smått. Jag har dessutom fått godkänt på tre av testen! Nu återstår bara ett av proven – nämligen buggen, men det skulle komma att dröja ännu ett tag innan det var dags för det elddopet.

Att även ripjägaren är under luppen säjs inte högt, men som de flesta kvinnfolk, läser jag hela tiden mellan raderna, noterar, värderar och lägger på minnet. Som en seismograf registrerar jag minsta rörelse, konstpaus eller känsla, och naturligtvis lägger jag hans förmåga att ge utslag på min personliga richterskala i en alldeles särskild bunt i vågskålen. Allt vägs samman med kyssarna. Framtiden får utvisa, men hittills känns det bara fint.

Ännu en mysig kväll i kärlekens tecken, och som alltid när man har trevligt går helgen alltför fort. Tidigt på måndagen packade vi ut våra saker ur stugan och lastade bilen för att återvända hem.

Vi hade ännu inte pratat framtid överhuvudtaget, när han plötsligt står där i dörröppningen och med klurig min frågar: Ska jag ställa in dina skidor i uthusboden? Då och där visste vi båda, att det i allafall inte var sista gången jag följde med till Gauto.
 

Fortsättning följer…..

Manhattan vs Fjällen

Av , , 2 kommentarer 31

Kommer de närmaste veckorna att bjuda på en och annan bloggrepris från tidigare år. Denna skrev jag strax efter hemkomst från New York 2009.

Manhattan och Gauto – Två icke jämförbara motpoler kan tyckas, men vid närmare reflektion så finns även många likheter! Invånarantalet är förstås högst  i Gauto, ja om man räknar myggen och rödingen förstås. Vi är på båda ställena omgivna av majestätiska formationer. Glasfasadernas glitter kontra den spegelblanka sjön. Hisnande djup när man tittar ned mellan skyskraporna eller ned över vimlet av röding och öring i de kristallklara djupa vattnen. Myllret av människor eller mygg.

Jag minns när vi satt uppe i restaurangen på Rockefeller Center och betalade muchos för något att dricka. Här har man en strålande utsikt och den medhava gratis saften/kaffetermosen bjuder på härlig förfriskning inför vandringar i denna underbara fjällvärld. Hissar har vi förstås inte här, men väl helikopter eller snöskoter kan man nyttja för resan upp. Ned kommer man ju alltid som bekant.

På vårt eget matställe på soldäcket har vi råd att äta ute varje dag, med både strålande utsikt och utmärkt service. (fråga Robban) Fisken vi ska äta får vi beskåda först – inte från något litet akvarium utan vi kollar bara över altanräcket så har vi de feta fiskarna alldeles nedanför. Lyx kallas det visst!! Naturens skafferi tillhandahåller ständigt färska primörer.

På Manhattan gick folk omkring i storstövlen likväl som här. Diverse kreationer av mygghattar och kepsar syns överallt här. Flygplan landar på Hudsonfloden likväl som här på Mittisjön. På terroristfronten har vi ju myggen att kontra med. När det gäller Wall street …… hmmmm, de värdepapper som står högst i kurs här på utedasset är definitivt Edet, Serla och andra toapappersfabrikanter. En uppstickare är Pampers våtservetter.

Bland märkeskläderna syns vintage Helly-Hansen och chict slitna Fjällrävenplagg. Övriga märken är mest efter mygg och knortbett. Precis som på Manhattan bär folk solglasögon vare sig det behövs eller inte. Hög solskyddsfaktor är given.

Botox har vi inte hört talas om här men väl Plastic padding. Silvertejp är som alltid gångbart och en smal remsa från tinningen bak upp under hårfästet som sträcks lite innan det fästs på andra sidan kan göra underverk med såväl kråksparkar som säckande ögonlock.

Bejublade shower syns emellanåt även här, som t ex när R invigde myggracketen endast  iförd  fransiga kortkallingar och for som ett härvelkors uppflugen på möbler och längs väggar vilt viftandes. Från mitt perspektiv – liggande strax under var applådåskorna givna när det visade sig att inga batterier fanns i myggracketen. Ridå……

Här …mitt i världens epicentrum
 

Skryllblogg

Av , , Bli först att kommentera 31

Läser några gamla blogginlägg från tidigare år och hittar ett och annat guldkorn. Blir inspirerad när jag läser Levins fiskeblogg och minns då en av Blixt sports pimpeltävlingar i Holmsund där jag närvarade:

Vid gårdagens pimpeltävling hamnade jag bakom ett gäng jägargröna snusladdade karlar med storstövlar, öronlappsmössor och med hemmagjorda skryllor hängande på axeln över isborrarna. De gick bredbent och med långa stövelkliv i stora flockar.

För dig som inte vet vad en skrylla är så handlar det om en kombinerad sittplats, fisk och redskapsförvaring. De finns att köpa för dyra pengar, men många verkar tillverka egna av gamla modifierade plastdunkar. I Gauto har R:s salige far efterlämnat ett par halvmediokra exemplar som hänger oanvända i uthuset. Nu fick uppfinnarjocken i mig blodad tand och inspiration till att ge sig  kast med förbättringsåtgärder på dem.

Gubbarna hade pop-nitat fast olika finesser som plaströr (hållare för isskopa) , fiskespön  och andra tillbehör. Isolerat locket med bitar av liggunderlag  för bättre sittkomfort och gjort hål på framsidan att stoppa in fisken genom. En del hade indelat skryllan i två eller flera fack för olika fisksorter/storlekar och någon hade nitat fast en gammal magväska. Det rådde ingen hejd på variationerna. Detta tilltalade mig – ett utmärkt sätt att återanvända en gammal plastdunk.

Själv gick jag där med gula täckbyxor, en simpel plastkasse i näven och en ful gammal "kånken" på ryggen. Jag insåg att för att smälta in i dessa sammanhang tarvas en smula arbete. Min skrylla blir dock aningen mera "tjejig" för det bör finnas plats för såväl solglasögon som solskydd. Stövelkliven blir nog tyvärr aldrig så mycket längre och snusen står jag oxå över, men jag måste göra mitt bästa för att smälta in och "gubba" till mig nu när det bara återstår 4 dagar tills det blir "Gubbfiske"

Skumpande minnen

Av , , Bli först att kommentera 23

Skumpande fiskarminnen poppade upp när Kerstin O kommenterade mitt inlägg om skoterkälkar och jag minns med fasa premiärturen med pulkan  som R köpte för några år sedan -  turen före fjädringsjusteringen, och det var Gubbfiske som gällde:

Just hemkomna efter en lång fiskardag då jag för första gången har fått sätta min lilla storstövelprydda fot på några mina drömmars fiskevatten Gavas, Giertos och Tjålmejaure och fått drägla lite vid åsynen av lappvattnet Båssosjaure.

Dessvärre – ut vår aspekt och dessbättre – ur storrödingens aspekt så kom jag och de tre musketörerna i princip tomhänta hem så när som på 3 mindre rödingar. I dagens första hål miste Tommy kroken då en stor fisk ryckte av linan. Detta var en lovande inledning som fick adrenalinet att strömma till. R hade inte ens doppat kroken men i stället varit dagens vildmarkskock och för övrigt spenderat dagen sovande, skyddad från isande vindar inne i ”bubblan” – alltså skoterpulkan som införskaffades förra påsken.

Idag var det premiär för mig att vara passagerare i pulkan som verkar sakna fjädring. Rävkapuschongen fick jag beskåda denna gång genom plexiglaskokongen. R körde som om vi jagades av blodtörstiga huliganer. Detta var en hyfsat hisnande upplevelse, definitivt utöver det hälsosamma, och samtliga celler i kroppen verkar nu ha bytt plats med varandra och till och med halskotpelaren känns lite på trekvart.

Vi susade genom ett svindlande vackert scenario av marängliknande formationer byggda av is och snö i detta fantastiskt vackra högfjällslandskap. och man förundras varje gång av hur vackert det är. Jag önskar att alla skulle få vara med och uppleva detta någon gång.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Min fina polare Ove

Av , , 2 kommentarer 33

R:s gamle far är inte kry. De 89 åren tar ut sin rätt och orken tryter. R är där idag och hälsar på. Det är svårt att kunna bo kvar hemma, och de regelbundna fjällresorna med egen bil till paradiset i Gautosjö går inte längre att genomföra. Jag drar mig till minnes det telefonsamtal från honom en senhöstdag för ett par år sedan, sittandes vid köksfönstret i stugan i Gauto, till oss i Sörfors och letar fram den dagens blogginlägg ur gömmorna igen:

Medan telefonsamtalet pågår kan jag se denne gamle man för min inre syn, silhuetten av hans karakteristiska profil där han ofta redan från mycket tidig morgon är bänkad vid köksbordet och ser ut över landskapet. Han är så lik sin son.

Silhuetterna av fjällen Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras ligger som ett pärlband för hans synfält. Detta är det land, de skogar, fjäll, stigar och sjöar som varit "hans". Där han känt till vidderna och stigarna. Där han vandrat i sin krafts dagar. Den plats  som han älskar. mer än någon annan. Han brukar beskriva hur solen "rullar" som ett glödande klot utför Svaipas horisont

Jag undrar hur det känns i hans bröst när som nu hälsan sviktar, benen blir sämre och framtiden krymper. Det är höst, både i almanackan och i hans liv. Idag när jag talade med honom och han så målande beskrev hur snön ligger vit på Svaipa, hur färgerna glöder, vattnet speglar och ishinnan ligger tunn och blank i viken, så hörde jag kärleken i hans röst. Tillsammans med vårt andra samtalsämne – hans sviktande hälsa här och nu – klingade kärleksförklaringen till platsen intensivare än förut.

På mina kinder rann tårarna, fast det fick han förstås inte höra. Jag blev både gripen och fylld av längtan till vårt gemensamma paradis. Han är ju en del av det – min fina polare Ove.

Fjällsemester 1970, del 2

Av , , 4 kommentarer 13

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Kvällen låg lång och löftesrik framför.

Långedraget släpade efter båten och vi fick genast några fina rödingar. Målet var en bäck som mynnade ut längst inne i en vik någon kilometer bort.
 
Efter en timmes rodd var vi framme och så gick vi han och jag hela den ljusa julinatten längs denna bäck och öringen var verkligen på hugget. Det är nog det minne av min pappa som känns mest levande av de gånger vi var på tumanhand. Nöjda återvände vi så i gryningen tilbaka till stugan.
 
Den följande dagen bilade vi upp mot norska gränsen och fjällvärlden blev allt vackrare och mer dramatisk för varje mil. En natt i tält vid ett vattendrag blev en rysare då det var riktigt kallt, och idag vet jag att mammas värkproblematik kulminerade denna resa och att hon sedan var sjuk resten av sommaren.
 
På tillbakaresan styrde vi kosan via Laisvall till Adolfström och passerade Gauto – just den här platsen där jag nu tillbringar all min lediga tid. Tänk att då hade jag ingen aning om hur framtiden skulle se ut och att detta genom mötet med R skulle bli mitt smultronställe i tillvaron.
 
I Adolfström tog vi en båttur och jag tycks minnas att vi övernattade där i en stuga någonstans. På kvällen när vi strosade längs Yrafts strand så hade mamma tankarna hos min syster S, och nämde att vi skulle ha köpt en souvenir till henne. Då skrev jag denna dikt på ett blommigt brevpapper som mamma sparat i alla år.
 
Till min syster
 
I aftonens skimmer i fjällvärldens prakt
jag tydligt förnimmer vad modern min sagt:
Köp någonting till min fjärde dotter
en sak, en pryl,men ej några gotter
för det bli man lönnfet utav.
 
Men affären är stängd nu på lördagskvällen
och det är slut på handelstillfällen.
På skär och på kobbar -
jag sliter jag jobbar….
och tro´t eller vill – till sist jag fann den
En skön liten sten att hålla i handen