Etikett: Gautosjö

Till minne av hydrovågen

Av , , Bli först att kommentera 60

Hittade en gammal blogg från när "Lillebror " var nyligen införskaffad, semester stundade och platsen var Gautosjö. Delar den igen eftersom R tänker sälja den. Håll till godoGunnel

En man och hans hydrovåg i midnattstid

Som ett barn på julafton – sittandes där på sin grävarmackapär missinassen här i Gauto, så ser jag R genom fönstret. Klockan har passerat midnatt. Vi har efter 6 timmar i bil med en grävare på släpet äntligen kommit fram till Gauto där vi ska vara några dagar och "semestra". 

I stället för att landa och njuta av friden och den hulda lilla demensjuksköterskans sällskap i den bedövanda vackra försommarnatten, går han raka vägen och börjar lasta av otyget. Hydrovåg är namnet på ännu en av dessa oräkneliga mystiska manicker som han lyckas hitta på Blocket och möblera upp omgivningarna med. Denna är dock inte lika blodtryckshöjande för undertecknad som den kapade husvagnen/flygbåtsgaraget. Som ni ser är den faktiskt ganska söt och oförarglig.

Nu är lyckan fullständig och han får prova att finplanera tomten med sin egenhändigt hoptotade planeringsmanick gjord av isrivarstål. Ni hänger med va? Jag ser hur vakringarna från rödingstimmen avtecknar sig i den rosablå vattenytan som speglar den ljusa natthimlen. Samma paradis men med två så vitt skilda möjligheter. Tur va!

Det var en gång en rävkapuschong. Del 1

Av , , Bli först att kommentera 24

 

Varsågoda, här kommer en önskerepris av hur vi träffades R och jag.
För snart åtta år sedan så ramlade jag och R helt oförhappandes över varandra och idag ska jag berätta om den allra första fjällresan tillsammans med ripjägaren till hans fjällparadis i Gautosjö. 

Det hade gått hela 3 omtumlande dagar sedan vi först träffades, sedan hans ripmiddagsförförartrix som i bästa dammsugarförsäljarstil och mot alla odds hade lyckats och jag visste fortfarande inte vad som var upp eller ned på mig själv.

Visserligen var jag, i sanningens namn, aningen betuttad, men ännu fast besluten att inte "sylta in mig" och hade fällt ut skepsisens sylvassa broddar i vårkänslornas halkiga terräng för att hålla mig på fötter. Då visste jag ännu inte att jag hade mött min överman.

Den här morgonen fick jag så frågan om jag ville följa honom den kommande helgen till fjälls för att jaga ripa.

Det enda jag kände till om ripjakt vid den här tiden, var boken jag läst om ripjägaren Stenmark som drogs med av en lavin och mirakulöst överlevde flera dygn under snön. Jag hade även sett den vackra gamla tavlan i R:s vardagsrum där fyra vitklädda ripjägare skidar i lågfjällsterrängen medan eftermiddagssolen silar sitt guld över björkriset. (Sedermera förstod jag att motivet var hämtat från finska vinterkriget och att ripjägarna egentligen var soldater:)
Den något kaxige R skämtade och menade att detta var ett utmärkt tillfälle för honom att se om jag uppfyllde de fyra kriterierna som han förväntade sig att en kvinna skulle uppfylla:
1.Att kunna köra skoter.
2. Att jaga själv/alternativt kunna vara tyst under jakt.
3. Att kunna fiska
4. Att kunna bugga.
Jojo, han visade redan där och då på tendenser som var frestande att försöka kväsa….
Jag nappade i alla fall på fjällresan som oavsett utgång lät som ett lockande äventyr. Inte sedan den där enda gången jag följde pappa till Ammarnästrakten och fiskade röding någon gång i barndomen hade jag sett fjällen vintervid.
Det bar iväg till återvinningscentralen för att hitta ett par pjäxor för kabelbindning, och hittade ett par svarta 35:or för 20 kr. Ringde därefter mor och bad henne ta ned mina gamla Edsbyns skidor från hövinden. Därefter packade jag lite smått och gott och förstås lite gomat att äta (för att imponera på karl´n) vilket visade sig vara klokt då fjällskafferiet enbart innehöll försvarets urgamla frystorkade samt pulverblåbärssoppa med bäst-före-datum från tidigt 90-tal. 

På vägen upp skulle vi passera hos min gamla mamma och jag presenterade då R som en "fiskarkompis" (jo tjena) vilket jag i det skedet fortfarande hyste en illusion att han var.

Lilla mor som genom decennier har sett ett antal olika mågämnen passera revy vid köksbordet hyste ett sunt och välgrundat mått av skepsis. Hon var korrekt om än något korthuggen när vi anlände.
Jag var inte alls förberedd på att "fiskarkompisen" skulle ta min hand inför hennes åsyn vilket fick till följd att hon vid vår avfärd viskade i mitt öra med en lätt kärv ton: Börj int å tappå dra på dä nån gammstut som du ska böre pass opp!
Detta har därefter blivit ett bevingat uttryck som vi skrattar gott åt ännu i denna dag.

Jag hade noterat att det första man möttes av i hallen hemma hos R var yviga pälsmössor, björnspjut, sälskinnsbyxor och vederhäftiga knivsamlingar, så när vi hamnade i bakhasorna på en järv i höjd med Nalovardo, så såg jag hur det lyste av "potentiell pälsmössa" i hans blick. Järven som turligt nog var fridlyst, kände nog hotet och lyckades slutligen ta sig över plogkanten.

Jag började ana att vi hade en spännande helg framför oss. Mörkret hade lägrat sig över nejden där vi körde genom inlandets mjuka snölandskap.
Vita snöharar korsade vägen då och då. Vid min sida satt en härlig man, som visserligen körde i fortaste laget med sin enda fria hand, men verkade trygg och rolig och hans andra stora hand vilade varm i min lilla.

Fortsättning följer….

På fjällsemester 1970. Del 2

Av , , 2 kommentarer 29

Den fiskenatten glömmer jag aldrig. I pappas trygga sällskap kändes allting möjligt. I den gamla träbåten rodde vi ut över den spegelblanka sjön. Kvällen låg lång och löftesrik framför.

Långedraget släpade efter båten och vi fick genast några fina rödingar. Målet var en bäck som mynnade ut längst inne i en vik någon kilometer bort. Efter en timmes rodd var vi framme och så gick vi, han och jag hela den ljusa julinatten längs denna bäck och öringen var verkligen på hugget. Det är nog det minne av min pappa som känns mest levande av de gånger vi var på tumanhand bara han och jag. Nöjda återvände vi så i gryningen tilbaka till stugan.
 
 
Den följande dagen bilade vi upp mot norska gränsen och fjällvärlden blev allt vackrare och mer dramatisk för varje mil. En natt i tält vid ett vattendrag blev en rysare då det var riktigt kallt, och idag vet jag att mammas värkproblematik kulminerade under denna resa och att hon sedan var sjuk resten av sommaren.
 
På tillbakaresan styrde vi kosan via Laisvall till Adolfström och passerade Gauto – just den här fantastiska platsen som jag senare i livet skulle få tillgång till. Tänk att då hade jag ingen aning om hur framtiden skulle se ut och att stugan i Gautosjö genom mötet med R skulle komma att bli mitt smultronställe i tillvaron.
 
 
Från Adolfström tog vi en båttur och jag tycks minnas att vi övernattade där i en stuga någonstans. På kvällen när vi strosade längs Yrafts strand så hade mamma tankarna hos min storasyster S, och vi önskade att vi skulle kunna köpa en souvenir till henne. Då skrev jag denna dikt på ett blommigt brevpapper som mamma sparat i alla år:
 
 
Till min syster
 
 
I aftonens skimmer i fjällvärldens prakt
jag tydligt förnimmer vad modern min sagt:
Köp någonting till min fjärde dotter
en sak, en pryl,men ej några gotter
(för det blir man lönnfet utav)
 
 
Men affären är stängd nu på lördagskvällen
och det är slut på handelstillfällen.
På skär och på kobbar -
jag sliter jag jobbar….
och tro´t eller vill – till sist jag fann den
En skön liten sten att hålla i handen
 
2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Storstövlen, småstövlen och skitstövlen

Av , , Bli först att kommentera 34

Tittar igenom lite av vad jag skrivit genom åren. Bjuder här på ett gammalt inlägg från 2009 från en sommar i Gautosjö.

Här ser ni Roberts förfaders storstövlen bredvid mina 36:or. En viss skillnad.

Stövlarna har en gedigen historia. Vittnar om äventyr,slit och friluftsliv. Om hjortronmyrar, fisketurer och arbetskarlar. Om livskvalitet för en man som valde att bo här året om efter pensionen.Bland hyllornas dunkel står även skoterskor, pjäxor och bondeförbundare av okänd årgång. Jag önskar att jag hade hunnit träffa Roberts pappa Lennart. Höra honom berätta om sitt liv, om Robert, om fiske, jakt och fjälliv. Om människor som bott och levat kring Gauto. Om hans drömmar och visioner.

Det enda jag kan se idag är spåren av arbete, av storstövlar och av en fiskeintresserad like med skatter i sina fiskeväskor. Skatter som jag idag får ta del av. I Robbans ögon är det mest skräp. I mina ögon är de ett litet fiskemuseum, dyrgripar och mycket användbart.

 Härom dagen kom jag på ett nytt användningsområde för några av de alla gammstövelpar som gömmer sig här i förråd och uthus. De ska bli ytterkrukor till sommarblommor. Tänk dig ett par bruna gamm-tretorn med en kalufs av Hänglobelia i gnistrande blått som avtecknar sig mot Mittisjön och den blå horisonten. Vackert eller hur?

Skitstövlar finns inte här som tur är. På bloggen verkar det också vara ganska fritt från dem med.

Vilka slags spår vill du lämna där du går fram?

Skumpande minnen

Av , , Bli först att kommentera 23

Skumpande fiskarminnen poppade upp när Kerstin O kommenterade mitt inlägg om skoterkälkar och jag minns med fasa premiärturen med pulkan  som R köpte för några år sedan -  turen före fjädringsjusteringen, och det var Gubbfiske som gällde:

Just hemkomna efter en lång fiskardag då jag för första gången har fått sätta min lilla storstövelprydda fot på några mina drömmars fiskevatten Gavas, Giertos och Tjålmejaure och fått drägla lite vid åsynen av lappvattnet Båssosjaure.

Dessvärre – ut vår aspekt och dessbättre – ur storrödingens aspekt så kom jag och de tre musketörerna i princip tomhänta hem så när som på 3 mindre rödingar. I dagens första hål miste Tommy kroken då en stor fisk ryckte av linan. Detta var en lovande inledning som fick adrenalinet att strömma till. R hade inte ens doppat kroken men i stället varit dagens vildmarkskock och för övrigt spenderat dagen sovande, skyddad från isande vindar inne i ”bubblan” – alltså skoterpulkan som införskaffades förra påsken.

Idag var det premiär för mig att vara passagerare i pulkan som verkar sakna fjädring. Rävkapuschongen fick jag beskåda denna gång genom plexiglaskokongen. R körde som om vi jagades av blodtörstiga huliganer. Detta var en hyfsat hisnande upplevelse, definitivt utöver det hälsosamma, och samtliga celler i kroppen verkar nu ha bytt plats med varandra och till och med halskotpelaren känns lite på trekvart.

Vi susade genom ett svindlande vackert scenario av marängliknande formationer byggda av is och snö i detta fantastiskt vackra högfjällslandskap. och man förundras varje gång av hur vackert det är. Jag önskar att alla skulle få vara med och uppleva detta någon gång.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Min fina polare Ove

Av , , 2 kommentarer 33

R:s gamle far är inte kry. De 89 åren tar ut sin rätt och orken tryter. R är där idag och hälsar på. Det är svårt att kunna bo kvar hemma, och de regelbundna fjällresorna med egen bil till paradiset i Gautosjö går inte längre att genomföra. Jag drar mig till minnes det telefonsamtal från honom en senhöstdag för ett par år sedan, sittandes vid köksfönstret i stugan i Gauto, till oss i Sörfors och letar fram den dagens blogginlägg ur gömmorna igen:

Medan telefonsamtalet pågår kan jag se denne gamle man för min inre syn, silhuetten av hans karakteristiska profil där han ofta redan från mycket tidig morgon är bänkad vid köksbordet och ser ut över landskapet. Han är så lik sin son.

Silhuetterna av fjällen Krappesvare, Tjäkta, Svaipa och Fierras ligger som ett pärlband för hans synfält. Detta är det land, de skogar, fjäll, stigar och sjöar som varit "hans". Där han känt till vidderna och stigarna. Där han vandrat i sin krafts dagar. Den plats  som han älskar. mer än någon annan. Han brukar beskriva hur solen "rullar" som ett glödande klot utför Svaipas horisont

Jag undrar hur det känns i hans bröst när som nu hälsan sviktar, benen blir sämre och framtiden krymper. Det är höst, både i almanackan och i hans liv. Idag när jag talade med honom och han så målande beskrev hur snön ligger vit på Svaipa, hur färgerna glöder, vattnet speglar och ishinnan ligger tunn och blank i viken, så hörde jag kärleken i hans röst. Tillsammans med vårt andra samtalsämne – hans sviktande hälsa här och nu – klingade kärleksförklaringen till platsen intensivare än förut.

På mina kinder rann tårarna, fast det fick han förstås inte höra. Jag blev både gripen och fylld av längtan till vårt gemensamma paradis. Han är ju en del av det – min fina polare Ove.

Det var en gång en rävkapuschong Del 2

Av , , Bli först att kommentera 19

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, om brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

När vi har åkt nästan 40 mil så är vi äntligen framme. Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag förstås inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. Jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig renovering, städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Landskapet var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kom vi till krönet. Himlen var nära oss, och plötsligt såg jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp.

Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön. Intrycken av upplevelsen brusade genom mitt medvetande. Det var så vackert att jag blev som förstenad. Hela min kropp, min själ berusades och jag genomfors av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hörde jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släppte år av sorgsenhet sitt grepp och jag kände mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattade och kramade om mig, men jag ser än i denna dag att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R fällt, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen.Fantastiskt vackra fåglar med alldeles kritvit fjäderdräkt. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.

Grannsämja

Av , , Bli först att kommentera 19

Ännu en ny älgfamilj kom på besök i ottan. Här har vi en mamma älg med sina två söta kalvar. Bilden är tagen från vår balkong. igår såg en av gästerna Kungsörn alldeles här intill på sandbanken där älven rinner ut i sjön. Vi har även sett mycket räv och en del spännande fåglar som vi ej hunnit identifiera, bland annat en stor gråsvart fågel som var på tillfälligt besök och som inte liknade någon annan fågel jag sett.  På gräsmattan sitter kolsvarta klotrunda tjockisar – antagligen en trast av något slag. En riktigt bra kikare ska inhandlas, så att man kan följa det spännande livet på fjällsidan. Jag är övertygad om att vi går en spännande höst och vinter tillmötes med vildmarken alldeles in på knutarna. Endera dagen ska jag bege mig ut med båten för att se om jag hittar rödingstim som leker. Det skulle vara fantastiskt att än en gång få återuppleva den otroliga rödingleken som jag hamnade mitt i härom året i Gautosjö.

Ljuva minnen

Av , , 4 kommentarer 21

Den här dagen för 1 år sedan

I fjol den här dagen så hade vi fint besök i Gauto av lilla mor och E&L. Det var en dag av sol och samvaro, där naturen och vädret visade sig från sin allra bästa sida. Idag håller vi i hatten för att inte blåsa bort, men vi njuter av ledighet av varandras sällskap och ser fram emot morgondagens utflykt upp efter Silvervägen, mot de trakter dit R och jag snart skall flytta. Vi vill visa ungdomarna platsen och omgivningarna kring Sandvikens Fjällgård, tar med matsäck och hoppas på att hitta en riktigt mysig plats på fjället där vi kan mysa och njuta av dagen.

 

Far o Flyg

Av , , 2 kommentarer 3

Vill du göra något annorlunda i sommar. Bila till Adolfström i Laisdalen. Hos Fjällflygarna kan du köpa ett mycket prisvärt paket med helikopterlyft till fjället Tjäktas topp med fantastisk utsikt över fjällvärlden och Laisdalen. Vandra ned de lättvandrade 6 km till Bäverholmens värdshus, ett fantastiskt ställe i väglöst land vid den grönskimrande Laisälvens övre delar. Där serverar Lisa den måltid som ingår i priset. Helstekt röding med potatis kan varmt rekommenderas! När du är mätt och nöjd skjutsar Arnold tillbaka till Adolfström där ni lämnat bilen. Summa summarum 560 kronor för hela paketet. Man bör boka dagen innan och det låga priset förutsätter att man blir 4 personer i helikoptern. En helmysig hel eller halvdagsutflykt, beroende på hur snabbt man vandrar.

Ta med kaffetermos och mackor och stanna och njut av utsikten på någon av alla de mysiga ställen som du passerar. Tuta eller stanna gärna till sedan när du passerar oss på vägen mellan Adolfstöm och Gautosjö. Ledtråd: Svart volvo, flytbrygga i viken, ensam stuga belägen på en udde i Mittisjön, timrad bastu intill vägen. Röd/grå stuga.