Familjernas surt inarbetade årspott av semesterdagar får stryka på foten för familjefaderns/moderns årliga lekstuga i skogen.

Nåja jag ska inte vara sarkastisk.Jag som själv är fiskebiten borde verkligen ha förståelse för detta nöje.

När man säjer nöje – möts man av stränga blickar. NYTTA! heter det visst.

Frysboxen fylls förvisso i bästa fall, men om man räknar ut kilopriset i relation till förlorad arbetsinkomst/familjesemester, kostnad för kläder, licens, vapen, ammunition, transportmedel jaktkort och annat så ter det sig rätt billigt att kliva in på butiken och köpa sig sitt kött.

Det är dock inte helt otroligt att jag själv blivit inbiten jägare om jag hade följt pappa i skogen och i fotspåren, men nu nöjer jag mig med ett par hyfsade fiskespön och en chans att få doppa kroken i nåt närbeläget vattendrag.

En sak som jag dock anser är VIKTIGT är att kunna uppvisa ett byte vid hemkomsten. Det rättfärdigar ju liksom att man ödslat tid på ett egoistiskt fritidsintresse – en slags muta till dem som väntat hemmavid.

Jag har svårt att förstå mig på de som fiskar – släpper tillbaka fisken och nöjda åker hem. Det är ju själva triumfen, att kunna tillaga eller frysa in en fin fångst för att sedan äta och njuta. Man får helt enkelt roligt två gånger.

Att fiska och sätta tillbaka fisken menar jag att man skulle kunna likställa vid älgjakt med paintball. Själva nöjet skulle då vara att vänta ut älgen, pricka den med en färgblaffa, få tillfredsställelsen att se träffbilden och sedan slippa hela böket med slakt och allt efterarbete.

Dock har jag svårt att tro att den optimala tillfredsställelsen när man gnager på sin helvegetarisk morot efteråt infinner sej. Kött och fisk är gott gotti gottgott! Säj inget annat!