Etikett: hemma

Skogsmullarna

Av , , 3 kommentarer 44

Hur har denna främling hamnat här i björkskogen. Planterad eller förd hit med en fröbärande fågel?

Fin utsikt ner mot Tjaktjaure och mitt Sandviken

En ivrig liten hund skymtar nere i riset

Våran fina kille stortrivs i skogen

Min älsklingsgröna färg

Höstens skönhet

Här finns bergskristaller

Hemma igen….

Den hett efterlängtade sovmorgonen under ett ljuvligt täcke med voffsingen snusades i nacken, avbröts abrupt av ett motorljud som inte gick att ignorera. R var sedan länge ute i älgskogen så det var bara att pallra sig upp och kolla läget. Slamsugningsbilen i full färd med slamtömning, visserligen beställd och välbehövlig…men en lördag!….och inte så kul för våra helggäster att vakna inbäddade i ett illaluktande bajsmoln.

Nåväl. När ångorna skringrat sig för vinden och R återvänt hem så tog jag en skogspromenad med Leo i det härliga vädret. Idag var han verkligen lydig och duktig. Dessutom så märker jag att förstår så mycket av det vi säjer. När han såg mina grönbyxor då visste han genast vad som var på gång.

Nu är det myskväll. Gubben är trött och det är hans tur att pömsa i soffan. Själv får jag rigga mig i fåtöljen och softa framför teven, men snart så tar vi nog och stänger butiken för ikväll. En låång dag är snart till ända.

3 kommentarer
Etiketter: , , ,

Ställen

Av , , Bli först att kommentera 46

 

Av alla ställen jag vill skriva om, är förstås mammas mage det mest optimala stället i dessa ”compakt livingtider”,  Allt du behöver finns på liten yta. Någon  försörjer dig. Där inne i värmen är varmt och skönt.

Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage. Härom dagen blev jag påmind om det igen. Sandra vad fin du är med din lilla kula och det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är ”på det viset”.

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn, stadsdelen, ställen där man känner igen sig, kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt lyckats hitta nya ”ställen” efter barndomstiden, men ändå alltid trivts och funnit mig väl tillrätta på de platser där jag bott.
 
Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå att inga ”ställen” kan toppa de från barndomsbyn Vindelgransele som i geografin begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska) Flakaberget (bara halva), Domeijs, skolan på holmen och kapellet.
 
Så långt som till sörsidan av Vindelälven, skulle jag inte ha dristat mig att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas runt på egen hand. Det mesta skedde alltså inom en radie på ca 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis, pappa eller något av storasyskonen blev jag genast djärvare.
 
Från älven sett, drogs min gräns vid Flakabäreörn, därefter en linje snett över mot kapellet,. Uppströms var det Björkfallet, Lappvallhea och Selins strand. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar iväg. Då kände man till varje, sten, råk, glänta, agga eller öger.
 
Regnbågen slutade vid Middagsberget. Där fanns verkligen guld på riktigt, precis som i sagan. Ja vi fick minsann både se och känna på guldklimpen som fröken visade. Den hade hittas just där.
 
Man lekte i lador, på hövinn, i hässjehopar. Kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket Tant Åska längst upp i hägna, var en plats som många av mina lekar utgick ifrån.
 
Idag känner jag tyvärr knappt igen mina ställen. Sly, skog, och avverkning har ändrat landskapsbilden. Det känns lite vemodigt, men är samtidigt livets gilla gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade en gång, finns kvar inuti mig ochatt jag har med dem vart jag än går.  Home is where my heart is.
 
Kära lilla mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Sandra vill att vi bakar dom tillsammans när vi ses.
 
Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning som jag har. Det ska jag fråga dem om när vi träffas nästa gång. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn, minnen och ställen inom sig.
 
Även om guldkornen är små, så har de ansenlig tyngd, och kan väga upp skrymmande och dåliga skräp som man bär med sig i sin livsryggsäck. Jag vill ge dig ett råd. Gör som jag – städa och sortera i din ryggsäck, gör dig av med tråkiga och tunga saker, så blir den lättare att bära.
 
Mest av allt så hoppas jag att barnen – genom allt – ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, och även om huset är ett annat så är kärleken och Mammahjärtat detsamma.
 

Från fjäll till kust, från kust till fjäll

Av , , 6 kommentarer 22

Hemma i vackra Sandviken igen efter två intensiva dagar på resande fot till Umeå. Jag satt i bilen på nedresan och undrade hur det skulle kännas att komma till Umeå och på tillbakaresan och undrade hur det skulle kännas att komma till Sandviken. Umeå väckte inga speciella känslor, men däremot när jag passerade Jäkkvik på hemresan så märkte jag att foten pressade allt hårdare på gaspedalen och ville hem snabbt. Hem till Robert och till vårt nya hem i Sandviken. Fastän det är rörigt här och vi inte alls hunnit packa upp, måla tapetsera eller alls hunnit komma i ordning med privatlivet, utan mestadels ägnat oss åt att få rörelsen att fungera, så känns det ändå som hemma. Det gladde mig att det kändes så.

I bilen låg ett gäng vattenkokare, och en del trivselutsmyckning till stugorna. Det känns roligt att få göra fint och välkomnande till våra gäster. I helgen har det varit fullt upp för Robert. Fullt i stugorna och dessutom husvagnsgäster och tältare. Våra fantastiska vänner som hyr här på årsbasis, har hjälpt oss så otroligt mycket. Hela anläggningen är röjd, krattad och det blev så fint. Vi är så tacksamma. Stämningen här känns fin och varm. Många har besökt oss för att önska lycka till. Livet känns gott.

Guldställen

Av , , 6 kommentarer 23

Snart så flyttar vi långt bort till okända trakter, och det ska bli en riktig utmaning att lära sig och bekanta sig med alla nya "ställen". Det sägs att ju äldre man blir, desto klurigare är det att lära sig nya ställen, men vi känner oss ändå fulla av nyfikenhet och tillförsikt att det ska gå bra gällande den saken.

 

Av alla ställen som jag skulle vilja skriva om, är förstås mammas mage det mest optimala "stället" i dessa ”compakt livingtider”. Allt du behöver finns på en liten yta: Någon försörjer dig, det är också varmt och ombonat. Inget är väl vackrare än en gravid kvinnas mage.  Just nu är det min fina svärdotter Britta som ståtar med det där speciella skimret som omger oss kvinnor när vi är  ”på det viset”. Vännen J väntar också barn i dagarna och det är så spännande att få höra vem det är som har växt där inne.

 

De ställen där man som barn lekt, i hemmet, närområdet, kvarteret, byn eller stadsdelen, ställen där man känner igen sig, där man kan varje sten , tuva och dörr – där finns också tryggheten och känslan av sammanhang. Själv har jag aldrig riktigt hittat samma känsla för nya ”ställen”  efter barndomen, men har ändå alltid trivts och funnit mig väl tillrätta där jag bott.

 

Om det har med lokalsinne (brist på), lathet, rädsla eller inskränkthet vet jag inte, men faktum är ändå detta att inga ställen kan toppa de som i Vindelgransele, i min barndoms geografi, begränsades av Kronbygga, Hägna (bara upp till Tant Åska - det stora flyttblocket) Flakaberget (men bara halva), lanthandeln Domeijs, skolan på holmen och kapellet.

 

Så långt som till Sörsidan, skulle jag aldrig ha dristat mig till att fara själv. Elljusspåret var också lite för långt och främmande för att färdas på egen hand. Det mesta i mitt lilla liv skedde inom en radie på 200m från barndomshemmet. Lite otriven, och ganska mörkrädd var jag, men i sällskap med en kompis eller syskon blev man genast djärvare.

 

Från älvssidan i båten nedströms drogs gränsen vid Flakabäreörn, snett över mot kapellet. Uppströms var det Björkfallet, Hea och Selins strand som avgränsade. Med pappa eller farfar i båten växte modet och man följde trygg med dit det bar. Då fick man lära sig varje sten, råk, agga eller grund. Regnbågen brukade sluta just vid Middagsbergets fot. Där fanns det faktiskt guld på riktigt, precis som i sagan. Vi fick nämligen både se och känna på den tunga guldklimpen som fröken Ingeborg brukade visa oss. Den hade hittas just där.

 

Som barn lekte vi ofta i lador, på hövind eller i hässjehoparna. Det var kojor, indianer, klubbar och tältande. Allt sådant som barn i alla tider lekt. Det magiska flyttblocket ”Tant Åska” låg längst upp i Hägna och just därifrån utgick många av våra lekar

 

Idag känner jag tyvärr inte igen ”mina ställen”. Sly, skog, tid och avverkning ändrar landskapsbilden. Lite vemodigt kan tyckas, men samtidigt är det ju livets gång. Viktigast känns dock att minnena och känslan som dessa platser skapade finns kvar, att jag har med dem vartän jag går, inom mig.

 

"Home is where my heart is"

 

Kära Mamma, varje gång vi får träffas så klingar det ”hemma” i mitt eget hjärta, och jag tror inte att det är en slump att doften av dina ”mjukkakor” fortlever i min generation och i nästa. Mina flickor vill att vi bakar dem tillsammans när jag kommer.

 

Jag vet inte om mina barn har ”ställen” i samma utsträckning som jag har. Det ska jag ta och fråga dem om när vi träffs. Min förhoppning är att jag som ung mamma ändå lyckades förmedla vikten av spara guldkorn inom sig själv.  Och även om kornen är små – så har de ansenlig tyngd – och kan väga upp annat skrymmande och dåligt skräp som man bär med sig i sin livsryggsäck. Jag vill ge dem ett råd att städa och sortera i livsryggsäcken, att göra sig av med sådant som tynger, så blir den lättare att bära.

 

Mest av allt så hoppas jag att mina nu vuxna barn – genom allt ska veta att det viktigaste och bästa stället av alla – HEMMA – finns kvar, även om huset blir ett annat så är kärleken och Mammahjärtat alltid detsamma.

 

 

 

I backspegeln

Av , , 2 kommentarer 37

Hemma igen efter en låååång bilfärd. Vi har varit en sväng upp efter Silvervägen idag, nästan ända upp till norska gränsen, så sammanlagt har det nog blivit nästan 60 mil bilkörning varav de 20 senaste i kraftig snörök.

Nu är fisken i frysen efter att ha förevigats. Visst hade det varit önskvärt med fler rödingar men vi är ändå nöjda och ska njuta av en god middag endera dan.

 

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Moraliskt stöd

Av , , 2 kommentarer 14

Hemma igen efter en lång arbetsdag. Trötta fötter på fotpallen. Servicekillen serverar te till slitna stämband. Hjärtat varmt efter  möten med härliga människor.

 

 

2 kommentarer
Etiketter: ,

Äntligen hemma

Av , , Bli först att kommentera 6

Hemma – det är stället för mej. Efter en lång arbetsdag och efterföljande hustittartur norrut är vi återbördade till hus och hem. Revbensspjäll på kistbotten, en brasa i kaminen och en lugn och skön kväll framför. Vad mer kan en människa begära?

Mina tankar går – denna regniga kväll – till alla äkta och fingerade uteliggare. Plötsligt hör jag liksom i andanom det uttryck som min mamma ofta använde: Tack gode gud att jag har ett hem, och en säng att sova i. Det är inte utan att jag instämmer.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Det gula guldet från Vindelgransele – Magnum Mandel

Av , , 2 kommentarer 13

Än har hon inte satt sin sista potatis….Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade satt sin sista potatis  – i ordens rätta bemärkelse. Men åren har gått och även om potatislandet krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga utsädet av den gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar delvis köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag- den Vindelgranselska mandelpotatisen. Min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den går till allt. Tjäder,orre,saltfisk – alltså gravad sik eller lax, rökt fisk, stekt harr eller röding. Kokt fisk, kött från vår egen ladugård, älg, eller hare. Stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk.

Den är sprungen ur den speciella sandjorden, intill det bugande sädesfälten, åkrarna och ängarna. Grävd med möda, lagrad med omsorg, satt med lagomt avstånd i raka rader. Vårdad, rensad, sköljd, kokat och till sist avnjuten i andaktsfull njutning. Hemma.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den med andakt. Vem vet hur många gånger till jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla 86-åriga mamma och äta av hennes skörd. Livets gång.

På senaste åren har hon börjat berätta ännu mer historier från förr, och man får fler och fler pusselbitar på plats. Hon är en vandrande skattkammare. Min lilla Mamma.

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Kaffekaffetåren den är bra….

Av , , Bli först att kommentera 13

Nu Hemma igen, nyäten och nöjder. R skriver flygbåtsinlägg för fulla muggar och tar sin uppgift som gästbloggare på blodigt allvar. Vi har hunnit hälsa på vänner, titta på en potentiell stuga, göra Hörnefors och rean på HH, samt beta av Norrlandskusten kring Norrbyskär.

En riktig utflyktsdag helt enkelt. Vädret har varit ömsöm vin ömsom vatten men så småningom tittade faktiskt solen fram. Dessutomfick vi smaka årets första hemplockade jordgubbar. Mmmm. En kaffetår, en skvätt Bailys och en liiiiiiten chokladbit på detta och allt är som det ska.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,