Etikett: höjdskräck

Fjällfrukost

Av , , Bli först att kommentera 26

Gouletis idag. Isen håller på att släppa från land.

Vi fångade en mini-lycka på livets fartfyllda stråt i morse. Jag hävdar att när det handlar om lycka , så är det självplockning som gäller. Fånga tillfället och stunden i flykten och tro sig om att njuta. Lycka mäts i väldigt korta och intensiva tidsenheter. Det är sällan man "drabbas" av stora sjok lycka som likt ett uthålligt lågtryck parkerar ovanför huvudet. Ibland upptäcker man inte förräns efteråt att lyckan lämnat ett skimrande avtryck i  hjärtats gästbok. Ofta dyker den upp oväntat och har en tendens att vara skygg och svårfångad under semestrar och julhelger då man nästan förväntar sig att den ska infinna sig.

Grabbade frukostmackorna och kaffetermosen, slängde oss i bilen och brände iväg järnet uppför Silvervägen över till norska sidan och satte upp anslaget om gratis kaffe i tältkåtan till alla dagens kunder  kl 10-19. Utmanade höjdskräcken och jinglade kallsvettig över en strid fors på en ranglig hängbro där vi satte oss på första bästa sten och intog dagens första frukost. Förbi vandrade två hurtiga norrmän med ryggsäck på väg ut på tur i det vackra vädret.  Tillbaka till dagens business och möta första kundströmmen. Vädret är sagolikt vackert. Humöret är på topp, vattenståndet sjunker och rödingen vakar. Strax  rymmer jag en timme och prövar fiskelyckan från båt.

Kallsvettig utmanade jag min höjdskräck och tog mig över denna hängbro

Vårt vackra grannland Norge

Bridge over troubled water

Barndomsminnen på längden och tvären….

Av , , Bli först att kommentera 32

OS får mig att minnas ännu ett par saker från förr, som t ex störtloppet utför Flakaberget! Brorsan och hans kompisar var riktiga våghalsar i mina ögon, när de med dödsförakt justerade kabelbindningarna, innan de nedhukade tog fart ned längs det vältrampade spåret i bästa backhopparstil. En fräsande sladd avslutade åket, just nedanför "göningskasa" strax bakom våran lagård.

Själv åkte jag lite stillsamt utför på en gammal masonitskiva en bit därifrån i en något mindre backe nämligen slänten ned mot slaskdiket. Killarna hade också spårat ett spår runt berget där det tävlades och slogs rekord på rekord. Lite senare fick byn sitt elljusspår och Korpenbrevlådan kom upp.

Flera av mina kompisar kom från familjer med stort skidintresse, och de tränade och åkte snabbare än vinden i motsats till mig. Åsa, Ulla och Ingegerd från Bjurås var duktiga skidåkare all tre och coachades av sin spänstiga pappa Tore. Min kompis Laila var också duktig, och hennes pappa Allan var en av byns entusiaster gällande skidåkning.

Jag brukade hänga på systrarna Lilian och Barbro ibland, men de var både äldre, snabbare och bättre än mig, och hade det inte varit för min mörkrädsla, så hade jag nog ohjälpligt kommit på efterkälken.

En vinterdag fick jag följa pappa till Lycksele där han tog med mig till Haraldssons sportaffär för en överraskning. Där fick jag köpa ett par citrongula underbart fina längdskidor med rottefälla, vita mjuka skinnpjäxor med en smal röd kant och nya skidstavar. Jag minns inte ens att jag hade tjatat och önskat mig dem, men jag antar att pappa såg att de ärvda handmålade hemtjärade Edsbyns med obefintliga brätten var mogna för majbrasan. Den dagen var jag så glad att det kändes som sockerdricka i hela kroppen. När vi kom hem vallade pappa mina nya skidor och jag skyndade mig genast ut för ett provåk.

Denna vinter åkte jag elljusspåret många gånger och lade varje gång en lapp i Korpenbrevlådan. Det var någon form av pris eller bonussystem till de allra flitigaste, men jag minns inte riktigt hur det gick till. Vi åkte även buss en dag från byaskolan till en skidtävling på Furuvik i Lycksele. Då gick jag i femman. Där pratade vi med några killar. Bland annat minns jag en riktig snygging som hette Åke Moren. Häromåret såg jag honom i Vk i ett reportage från Lycksele. Han har förmodligen ingen aning om att han finns kvar i ett litet minnesfragment från 1970 hos en jänta från Vindelgransele.

Samma vinter åkte jag även Domänloppet i Björksele, tog guldmedalj i min klass och gjorde skidhistoria. Att jag var den enda som ställde upp i min klass, låter vi vara osagt…. Svenska Skidspelen i Lycksele minns jag också som en stor händelse. Alla dessa tusentals människor, och så storåkarna – stjärnorna. Jag minns att jag nuddade vid Sven-Åke Lundbäcks armbåge när han gick förbi. Det var stort. Riktigt stort!

Denna skidsportsspäckade vinter åkte vi även till Tjamstan i Malå från skolan för utföråkning för en dag. Med kabelbindningar och plättlaggar….. Jag med min höjdskräck, minns paniken inför liftåkandet, och ångesten som gastkramade mig när jag inte vågade kliva av liften där uppe, och i panik slängde mig av i sista sekunden. Detta enda mardrömsåk hasade jag mig ned på rumpan. Först de sista 50 metrarna plogade jag mig ned den sista flacka biten, fram till ryggsäcken, chokladtermosen och tryggheten