Det hände inte så ofta att mamma eller pappa var med och lekte, men vid vissa speciella tillfällen tog pappa fram barnasinnet. Ett av dessa var vid den årliga marsipanbakningen, en decemberkväll strax före jul. Jag hade i förväg hjälpt mamma att göra själva marsipandegen, och äntligen fick den lilla söta mandelkvarnen komma till användning.
En näve mandel i den fyrkantiga plåtbehållaren, och så i med träklotsen att hålla emot med medans man vevade och mandelpulvret sprutade ut. Det var ett alldeles lagom svårt jobb till en liten ihärdig marsipanbagerska. Påfyllning om och om igen, ända tills all mandel var malad.
Den upphettade mjöl/mjölkklumpen knådades därefter samman med mängder av florsocker, mandel, samt lite bittermandelolja för den rätta smakens skull.
När konsistensen var perfekt, kom karamellfärgen fram och jag fick ett nytt uppdrag – att knåda in ett par droppar rött och ett par droppar grön i den uppdelade degen. En stor naturfärgad klump, en ljusgrön och en rosa skulle förberedas. Så var det dags för samling kring köksbordet där skärbrädorna stod och väntade.
Fantasin flödade i det fria skapandet, och vi gick beväpnade med liv och lust, med bordsknivar och virknålar, i djup koncentration in för bakandet, allt under gemytligt småprat, provsmakande och jämförande av alster.
Pappa gjorde sina berömda specialare, de små rosa lösgommarna med konstiga tänder och lite kakaopulver emellan. Vi barn tyckte att de såg lite småbusiga ut och fnissade glatt. Gröna ärtskidor med vita ärtor i, rosa tomteluvor, schackrutor och kulor. Kreativiteten flödade. Det var så roligt att göra detta tillsammans och jag ville aldrig att det roliga skulle ta slut.
Min storasyster Sonia gjorde de allra sötaste runda, rosa marsipangrisar som skådats. En rund boll till kropp, fyra kulor till ben, och så en liten kula som blev tryne. På detta en liten svansknorr små söta öron och två hål i trynet under de små pliriga grisögonen.
Marsipanlimporna skulle formas till ca 15 cm långa och 3 cm tjocka strängar och penslas med smält blockchoklad. Därefter skulle marsipaneEn läggas på fina fat och täckas med plast för att inte torka innan julkalasen. Tillsammans med knäckfaten ställdes marsipanfaten längst upp i köksskåpen ovanpå serviser och vaser.
Men på något mystiskt sätt verkade det som om småtomtar faktiskt nallade av godsakerna när ingen såg. Det vittnade små luckor i uppläggningen om, och visst hade det väl glesnat lite även i knäckraderna? Tänk – det trodde jag faktiskt inte om småtomtarna…
.jpg)
Senaste kommentarerna