Etikett: kiwisträva

Soldyrkare i eftertankens kranka blekhet

Av , , Bli först att kommentera 29

En gammal repris känns aktuell när jag ändå är inne på solandets konsekvenser. Här kommer den:

Tyvärr går en del av livet nuförtiden åt till att nitiskt akta sig för solens farliga men ack så sköna strålar.

Tänker nervöst men med ljuvt vemod tillbaka på tiden då man låg i vattenbrynet insmord med barnolja och pressade 8h på raken. Man vändstekte sig gladeligen sommaren igenom, oljemarinerad och kokosdoftande. Man var uppe före tyskarna och lade ut handduken vid poolen. Pepparkaksbrun var idealfärgen. Inga mellanlägen gällde där inte. Man undrar när konsekvensen ska infinna sig. Det känns mer som en fråga om när än om om .

På vårvintrarna i min barndom satt vi i lä hemma i garagenedfarten eller i snödrivan omgivna av aluminiumfolie och baddade kaffe eller morotsolja i ansiktet – allt för att hjälpa solen på traven. Man hade aldrig ens hört talas om farligheter som tunna ozonskikt och hudcancer och stornjöt intet ont anande av att känna solens strålar ända in i benstommen. En svåger myntade uttrycket: Hellre bränd än blek…

Det var andra tider det. Nu går man följdaktligen omkring som en tickande melanombomb och kan inte ha FÖR hög solskyddsfaktor.

Mina forna oskuldsfulla persikokinder är numera vindpinat garvade och chict pigmentcamouflagefärgade och de en gång så mjuka persikofjunen har genomgått en transformation och är nu lite mer kiwisträva.

Nåväl, fördelen med att skyla sin kropp för solen gör även att man kan "tagga ned" den eviga jakten med rakhyveln och våga sig på en tredagarsstubb både här och där. Det frasar så hemtrevligt i skymningslandet….hm. Men det absolut enklaste vore ju om man faktiskt hade blivit man på en gång och sluppit denna långsamma förvandling. Jag har av mina döttrar avkrävt ett löfte om att den dag jag sitter på hemmet få hakan "justerad" vid varje besök.

Minibikinin har for ever utgått ur mitt sortiment och det är inte utan att jag längtar efter en undergörande Miss Mary of Sweden-korsett… ni minns kanske den mirakulösa gördeln i postorderkatalogen Wästgöta Textilindustri som genom ett trollslag förvandlade en sur modell med bullig tantmage till en glad dito med spikrak och slank figursilhuett

 Förra vårens bantningskur, kom liksom av sig och Ballerinakexen trillade så förföriskt försmädligt nedför strupen och lade sig i mjuka volanger runt midjan, där de genast fann sig väl tillrätta. De blir ett "välkommet" reservförråd (inte) om vintern mot förmodan skulle medföra hungersnöd.

I ungdomen brukade jag fundera ibland hur det skulle vara att ha en blind man. En som sensibelt kunde navigera bland celluliterna och bara tycka att man var mjuk och luktade gottis. Aldrig mer en "bad hairday" 

I  en relation får man acceptera att bli granskad under lupp, men man kan ju  trösta sig med att även mannen blir äldre, mer skumögd och får hårväxt lite varstans utom på huvudet. Det skulle vara intressant att forska i varför det verkar vara så ruggigt bra jordmån för hårväxt hos äldre män i öron och näsborrar.

En annan dag ska jag berätta den förskräckliga historien om när jag köpte en kärvande nästrimmer till min exman. Tills dess – ha det gott.