Etikett: Lekatt

Ankomst avgång och skräp

Av , , Bli först att kommentera 39

 I går var det den stora resedagen för folk och fä här i vykortet . Folk åkte hem och fän kom. Jag kan nu även räkna in viggen, knipan och göken under kategorin "Sommarens Sandvikare".  Småfåglarna har jag sämre koll på i år, men förväntar mig att få se flugsnapparna när som helst nu. Ett lätt stilla regn faller här i skrivande stund och det får säkert den förvånade växtligheten att ta fart på allvar. Jag har kikaren beredd till hands hela tiden för att kunna beundra alla nya djur som dyker upp här. I polcirkeln har man sett björn. För mig får den gärna hålla sig borta härifrån. 

Synd att jag inte kom ihåg att köpa ett par plastkrattor när jag var på rymmen. Den enda vi har kvar är glestandad och spröd och stålkrattorna är för tunga för mig. Vi har kommit igång bra med vårstädningen och vi forstätter förstås de närmaste veckorna. Tack ni som plockat skräp i helgen! Uppskattas varmt!!!

Tyvärr ligger det ännu många säckar oplockat skräp, flaskor och burkar  kring udden och längs stranden och vägen. Det gör mig trött och förundrar hur folk tänker då man tror att någon annan ska plocka upp efter dem. Jag går och gruvar mig för att röja ur kåtan. Tittade in i den går och tänkte öppna upp för kaffegäster, men fick i stället en smärre chock då jag fick se förödelsen efter valborgsfirandet. Fullt med burkar och flaskor och allmänt grisigt. Jag tycker faktiskt att det man tar med sig och orkar bära dit – det borde man orka bära hem igen. Eller åtminstone att lägga det i skräp/pantsäcken. Sådant får en att tappa lusten en stund.

Spanaren

Av , , 8 kommentarer 58

 

Spanar längtansfullt ut över sjön. Jag vet att fiskargänget drar iväg till hemligtjärnar i området. Det blir spännande att höra hur fiskelyckan gått för dem. Själv ska jag smöra lite för R och se om jag inte kan få rymma ut en liten stund på sjön och ladda batterierna.

Kisses resultat lösa charmoffensiv eller Husses maktkamp om fotändan – igen

Av , , 9 kommentarer 32

Gunnel Forsberg

Alla råttor och möss  här kring huset får oss att fundera över olika typer av naturliga råttfångare som kan hjälpa ugglorna , räven och lekatten på traven. Jag röstar för en riktig gårdskatt och R scannat  Blocket efter en iller!!! Jag hoppas att han skämtar och kan inte förstå vad karln har emot katter. Dammar här av en några år gammal katt-blogg från Sörforstiden.

När yngste sonen vid 17 års ålder bevekande bad sin mor om en sista kattunge var det helt självklart att falla till föga. Det var ett sista barnsligt infall och just kissekattpunkten har alltid varit ryslig öm hos den överbeskyddande modern.

Sorgearbetet efter Tudor den förre blev kort och en aning tvehågset eftersom vi inte säkert visste om kissen var i katthimlen eller om han helt enkelt behagat ge sig ut på en något längre pilgrimsvandring.

Vi hade lokaliserat honom i Lokus under  rubriken upphittat och inom loppet av några vårveckor återbördat honom 3 gånger från en gård nästan 1 mil hemifrån, men till sist valde vi att tro att han förpassats till dom sälla jaktmarkerna av en bil, när åtskilliga kvällar av sökande och ropande i grannskapet inte givit resultat. Han var helt enkelt försvunnen för gott.

Tudor var en röd, social och inställsam rackare med mycket kraftig benstomme r/t all den myckna och feta fisk som matte fångat. Hans ankomst i familjen fick husses blodtryck och testosteronhalt att stiga i höjden och en långdragen kampanj för att vinna husses gunst drog igång direkt i bilen när vi hämtade hem Tudor som liten unge.

Varje kväll när husse tog sin traditionsenliga tupplur, bredde Tudor diskret ut sig och sympatisov på en centralt belägen utbuktning precis som för att markera sin makt. Tudor hade inte tillträde till vårt sovrum utan låg lydigt utanför sovrumsdörren och inväntade morgontoaletten då han alltid var rysligt pratsam och sällskapssjuk med oss alla. En riktigt trevlig prick var den kattkillen.

Den slutgiltiga emotionella kapitulationen för R var väldigt nära vid ett enda unikt tillfälle, och det hände sig vid den tiden när Tudor en dag satt som välkomstkommitte uppflugen på traktorsitsen i husses käraste klenod Grållen när vi kom hem från jobbet. Det var precis som om han kände på sig var husse hade sin ömma punkt nära hjärteroten – nämligen i traktorn.

Närmare än så kom vi tyvärr aldrig innan R mobiliserat hårdnackat emotionellt motstånd igen och nu vilar Tudor troligen i frid i motsats till sin Husse som strax fick en ny, vit liten älskvärd kattfröken att emotså.

Husse har alltid jobbat hårt för att ge sken av att vara en machoman med alla sina tänkbara tillhörande hårdingsattribut, men även solen har ju som bekant fläckar, så när R trodde att ingen såg eller hörde, så kunde jag höra honom småprata med katten i ett näst intill kärleksfullt men även lite smågement tonfall. "Kattskrälle" brukade han säja, tillgjort med en liten nasal knorr, och Lilla Gull visste inte riktigt vad hon skulle tro, om detta var ett gott eller dåligt tecken, och hon flackade oroligt med blicken.

I början av min och R:s relation – innan jag riktigt hade insett hur mycket han värnade om sin kaxiga framtoning, föreslog jag naivt att vi kunde ta katten i koppel och gå ner till Camp Gauto i stugbyn och kolla läget. Det skulle jag aldrig ha sagt. Han blev djupt indignerad och fnös mycket och länge tills jag förstod att det garanterat skulle ha havererat hans tuffa image för tid och evigheter.

Hur skulle det ha sett ut med en R i skinnbyxen och storstövlen med ett litet fruntimmer i bakhasorna och en liten motsträvig kattstackare i ett rep och till allmänt åtlöje?

Lilla Gull lyckades till sist skickligt nästla sig in i vårt sovgemak under kuppartade former och etablerade en självklar plats i mattes knäveck, där hon kurrade ljudligt och ofta. Husse "råkade" titt som tätt gymnastisera mot sina frekventa vadkramper – just i fotänden – och som av en händelse fösa ner Lilla Gull på golvet.

Detta sågs inte med blida ögon av mig som upprört hytte med pekfingret och predikade att man ska vara snäll med barn och djur och framför allt med små vita kissekatter och deras mattar.

Han föll aldrig riktigt till föga men vi fortsatte intensivt att jobba på med vår charmoffensiv Lilla Gull och jag ända tills min kattallergi gjorde att vi inte kunde behålla henne. Vissa katter tål jag bättre än andra, men jag kan sakna henne än idag. Jag minns min dotter Isabelles ordspråk som hon myntade när hon var i tioårsåldern: Det är bättre att borsta katten än att kasta bort den.