Etikett: Levnadsberättelsen

Om att reduceras till en daganteckning….

Av , , 2 kommentarer 51

Just nu, när så mycket skrivs och debatteras så intensivt om äldreomsorgen, blir jag påmind och mina tankar kretsar mycket kring hur en människa med ett långt och innehållsrikt liv, med en historia som blir mycket viktig att ta del av för den som ska vårda och hjälpa, under sina sista år kan reduceras till sporadiska daganteckningar i en omvårdnadsjournal, eller en torftig mening i ett av socialtjänstens utformat "Uppdrag". Detta händer hela tiden att man krymper människor till ett ointressant objekt. Detta är helt förödande för synen på personen bakom sjukdomen.

Ett exempel: Socialt: Elsa  född och uppvuxen i Umeå. En son i Göteborg och en dotter i Stockholm.

Vem är hon? Hur har livet varit? Vad behöver vi tänka på för att ge henne det hon behöver? Vilka önskningar och behov har hon? Vad längtar hon efter? Hur ser hennes relation till barnen ut?

Simplaste mixerstav eller klockradio levereras med en utförlig bruksanvisning på olika språk, med uppgift om användning, konstruktion, skötselråd och säkerhetsföreskrifter. Vi skulle inte komma på tanken att använda den innan vi tagit reda på hur vi skall handha den.

En människa av kött och blod, med själ och känslor som behöver hjälp över tid, kanske många år, och kommer att mötas och bemötas av ett stort antal jobbare med varierande kunskap och insikt. De behöver kunskap om personen.

Kunskapen om personen är själva "guldet". Levnadsberättelsen är oerhört viktig. Den måste få komma med i bilden långt mycket tidigare än den gör idag och sedan följa med ända till slutet.

Skriv din egen levnadsberättelse medan du kan. Prata om livet och döden med dina nära och kära. Hur vill du ha det om du blir sjuk och inte längre kan förmedla dig fullt ut? Fundera på vad som är viktigt för dig

Min älskling du är som en ros….

Av , , 8 kommentarer 48

Tänker ofta på mitt förra jobb som demenssjuksköterska. Tankar som föddes då, känns fortfarande rykande aktuella, och tål att läsas än en gång.

Dagens kram går till alla anhöriga. Fruar, män, sambos, mammor, pappor, döttrar, söner och vänner som fortsätter att finnas för sin kära. Att ha en demenssjuk anhörig måste vara svårt. Sorgen att redan under detta livet, successivt förlora den person som man en gång lärt känna måste vara smärtsam och frustrerande.

Demenssjukdomen skördar personlighet och förmågor, den förkortar livet. Den ställer också framtidsplaner och gemensamma drömmar på ända och sätter hård press på sorgsna och uttröttade familjemedlemmar som kanske är geografiskt spridda runt om i världen. Det kan ju vara nog svårt  med relationer när alla är friska och kan ta hand om sig själv.

Det finns alla sorter. Många har kämpat länge och fortsätter oförtrutet att finnas, att besöka och berika livet för den sjuke även när flytten till särskilt boende blivit ett faktum. Somliga har lovat att älska varandra i nöd och lust och tänker verkligen bokstavligen hålla det löftet, vad det än må kosta. Andra släpper taget, litar på oss, orkar inte eller kanske låter en redan krackelerande relation ebba ut.

Vi får och ska inte döma någon. Vårt jobb är att stå beredda att överta stafettpinnen när Du inte orkar längre.

Vi ser dig som kämpat FÖR länge, du som utarmat dina krafter och blivit tunn och grå. Som gett allt och lite till. Vi ser dem som skulle ha behövt få stöd och hjälp tidigare i sjukdomen genom kunskap, information och teknik, genom träffpunkter, dagverksamhet , fått avlastning genom korttidsboende och kanske därigenom  kunnat hitta former för att förlänga orken och  möjligheten att kunna bo kvar hemma ännu en tid med stöd från samhället.

Vi ser dig, Du som sitter där vid din hustrus, makes eller förälders sida och matar, pratar,promenerar, sjunger och berör. En stund. Ofta eller sällan. En hand som stryker över håret, som "snyggar till", som smeker en kind eller håller handen. Så värdefullt…..

Vi behöver skärpa till oss och bli bättre på att SE dig när du kommer. Vi behöver dina tips och knep. Hur lyckades du där hemma den sista svåra tiden – med duschningar, hygien och vardagsbestyr?  En ifylld levnadsberättelse om vanor och önskemål är oerhört värdefull. Vi är många som ska hjälpa, kanske hundratals och under många års tid. Vi måste få veta för att kunna göra ett bra jobb.

Dina kunskaper – det är ju de som är själva guldet  Vi behöver få ta del av dem för att du lättare ska kunna gå hem och vila, resa, lösa korsord, sova gott och kunna leva tryggt i att ditt beslut var det rätta och att din kära är i goda händer. Vi som ska vara gäster i ert liv den sista tiden.

8 kommentarer
Etiketter: , , ,

Mina kära vänner

Av , , Bli först att kommentera 11

Livet för med sig händelser, möten och människor som vi sällan i förväg kan välja. När jag fick förmånen att lära känna mina kära kamrater i Umeå kommuns äldrevårdsteam så hade jag ingen aning om hur mycket de här tre åren tillsammans med just de människorna skulle komma att betyda.

Att få vistas i ett kreativt och meningsfullt sammanhang där man känner att man gör skillnad  tillsammans med andra medmänniskor som vill åt samma håll är en ynnest. Att  få växa och formas som team under en uppmuntrande ledning och samtidigt ständigt uppehålla sig kring meningsfulla etiska refektioner och diskussioner om livet och döden tror jag kan ta fram det bästa i en människa. Jag är så oerhört tacksam för den här chansen och tiden jag fått tillsamman med mina fina kamrater. Utan den, och utan dem, så hade jag nog aldrig tillåtit mig själv att utforska mina egna drömmar och tankar.

Jag fick chansen att bli en bättre människa. Mina egna attityder har jag fått ifrågasätta och försöka förändra för att kunna bli trovärdig i min strävan att väcka andras medvetenhet om sin betydelse för medmänniskor. Att få arbeta med levnadsberättelsen som verktyg har verkligen aktiverat min egen medvetenhet om hur viktigt det kan vara att ta chansen att sätta sina önskningar på pränt medans man ännu kan, likväl som att leva sina drömmar här och nu. Morgondagen vet jag inget om.

Av mina fina kära vänner fick jag den här fantastiska lampan som enligt dem symboliserar min resa till kraft och drömförverkligande. De kommer alltid att finnas med i mina "varma tankar" och räknas som mina närmaste vänner. Vi som fick vistas en så fin och viktig stund tillsammans i det snabbt flyende livet.

En lätt släng av rampfeber

Av , , Bli först att kommentera 23

Hemma igen! Skönt att resan gick bra. Det är alltid lite småläskigt med mörkerkörning och vilt som plötsligt kan dyka upp på vägen. Nu vidtar generalrepet inför morgondagens event. Mitt kära Äldrevårdsteam ska delta på demensteamskonferensen som Demenscentrum anordnar i Umeå i morgon. Jenny Karolina och jag själv ska stå för pratandet. Övriga kamerader står vid vårt utställningsbord intill vår nya snygga roll-up och berättar om våra olika aktiviteter, visar t ex Umeå kommuns Levnadsberättelse, Lugna lådan och utdrag ur Tankeväckaren. Vår dietist Magnus bjuder på smakprov av "Sängfösaren" – en hemgjord näringsdryck som är rena dunderkuren för trötta gamla kroppar. Håll tummarna!

Tankeväckaren

Av , , 1 kommentar 8

 

Beskrivning av föreläsningen Tankeväckaren. Tankeväckaren är ett av de arbetssätt jag använt mig av i min roll som demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam.
 
 
Tankeväckaren är precis som namnet säjer, en föreläsning vars syfte är att väcka tankar – Tankar som i sin tur kan väcka insikt om hur viktig den personliga levnadshistorien är att känna till när vi ska vårda andra människor. Insikt om hur viktiga hänsyn till varje individs aspekt är för att kunna ge den som drabbats av t ex kognitiv svikt ett optimalt bemötande och en god personcentrerad omvårdnad.
 
Tankeväckaren är uppbyggd som ett scenario utifrån ett demensperspektiv, där jag i min roll som demenssjuksköterska har försökt att sätta mig själv in i hur det skulle kunna vara att själv drabbas av Alzheimers sjukdom, successivt förlora många av de förmågor man tillägnat sig under ett helt liv, och samtidigt vara fullständigt utlämnad till mer eller mindre kompetenta och insiktsfulla vårdare med högst varierad grader av kunskap och empati för resten av sitt återstående liv.
 
Min hypotes är att när tanke och känsla engageras samtidigt, och man berörs på ett eller annat sätt, så är man mer benägen att tänka till, tänka om och faktiskt även öppna upp för att utveckla eller förändra sitt eget sätt att tänka och arbeta.
 
Jag vill skapa aha-upplevelser och få lyssnaren att börja relatera till sig själv och sin egen familj, förmedla konkreta tips, ny evidens och nya sätt att tänka som man omedelbart kan omsätta och faktiskt ta med sig in redan i sitt nästa arbetspass. Tankeväckaren är ett nytänkande spännande och lite annorlunda pedagogiskt grepp, med syfte att förmedla kunskap och insikt och visa på möjligheter att göra skillnad i det dagliga arbetet.
 
Tankeväckaren är uppbyggd kring en livsberättelse med bilder, minnen och personliga saker och utspelar sig i ett tidsflöde från barndom till nutid till framtid. Formen har inslag av dramapedagogik och speglar en blandning av fakta, humor och allvar. Detta förstärks med föreläsarens egna erfarenheter från många års arbete som sjuksköterska med demenssjuka personer och deras närstående. Föreläsningen blir en resa genom den obotliga sjukdomens faser och förlopp, där lyssnaren får ta del av föreläsarens egna förhoppningar, rädslor och tankar om hur livets sista tid kan bli.
 
Tankeväckaren är lättillgänglig och riktar sig främst till omvårdnadspersonal av olika kategorier men har fått genomslag även i andra forum t ex för frivilligarbetare, anhöriggrupper, politiker, och även uppskattats av gemene man med ett intresse för frågor kring demens,
 
Tanken med denna föreläsning är just att engagera känslor, väcka tankar och insikter hos lyssnaren kring hur olika vi kan vara även om vi har gemensamma grundläggande behov. Vad har varit viktigt i det förflutna? Kan kännedom om personliga vanor eller svåra upplevelser i barndomen underlätta för oss idag och ge vägledning i vårt val av förhållningssätt?
 
Jag vill hävda att även om en levnadsberättelse kan vara ofullständig eller rentav inaktuell, så har den ändå ett obetingat värde som företeelse och slår an tonen att vi är skyldiga att intressera oss för människan bakom sjukdomen. Jag vill påminna om att vi aldrig får glömma att var och en av oss har sin egen ryggsäck med minnen, sorger, glädjeämnen och att vi är skyldiga att handskas varsamt med varandra.
 
Från att ha levt ett autonomt liv med självständiga val, frihet och en privat sfär kommer hundratals främlingar passera in och ut genom dörren, genom det allra privataste och ha synpunkter på såväl personen själv och dennes närstående, samtidigt som förmågan att kunna göra sig förstådd börjar svikta. Dygnet runt, resten av livet. blir man beroende av andra människors hjälp.
 
Hur kan man rimligen utföra ett bra jobb utan närmare kännedom om personen det gäller, utan kunskap om de lagar och mål som styr verksamheten  där man arbetar. Jag vill påminna om att vi som arbetare, får gå hem efter avslutat arbetspass i motsats till brukaren som bor här på livstid. Jag vill påminna om att vi är gäster i en annan människas tillvaro. Vi är tjänare vars enda uppgift är att tillgodose andra människors behov, dag som natt, till livets slut. 
 
Med ”Tankeväckaren” vill jag förmedla tanken att vi alla liknar ryska dockor. Inuti den stora som vi ser framför oss idag, finns det flera mindre, och längst in finns en skyddslös liten människa som kanske en dag åter igen kommer att behöva samma hjälp och omsorger som ett mycket litet barn, men som skall bemötas med samma respekt och vördnad som en vuxen jämlike.
 
Jag vill förmedla hopp och påminna varje omvårdnadspersonal om den effekt man har redan när man stiger in i ett rum. Jag önskar att man ska lämna förläsningen med vetskapen att man kan göra skillnad genom sitt sätt att vara, och genom värdegrundsorden – omtanke, öppenhet och medskapande.
 
Gunnel Forsberg
Demenssjuksköterska i Umeå kommuns äldrevårdsteam