Etikett: livet

Maj way

Av , , 2 kommentarer 40

Gillar vårt nya liv. En härlig majlördag såhär i skarven mellan två stugveckor, när stugstädningen är avklarad, solen skiner och trevliga människor dyker upp, då känns livet gott. Gillar känslan att få lägga upp livet efter eget tycke och smak, få prioritera efter väder vind och folktillströmning.  Att få göra nya egna hjulspår i en verksamhet kantad av människor som vill en enda sak – få ha det bra på just sitt sätt. Så länge ingen stör andra gäster, grisar ner eller beter sig illa, så vill vi göra vad vi kan för att man ska trivas här. Trots att dagarna är långa och det ofta är mycket jobb, så får vi kraft av allt det positiva som sker. Till dig som ägnar ditt dyrbara liv åt att bara vänta på våra misstag, blunda och njut av solen och av det så snabbt flyende livet.

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Over and out

Av , , 8 kommentarer 37

Ännu en fin helg är till ända. Har nyss vinkat farväl till våra goda vänner som besökt oss i helgen, samt sagt hejdå till alla de gäster som lämnat Sandvikens Fjällgård för denna gång. Man har lovprisat skoterleder, sett ripa, skjutit ripa och fått fin fisk. Tyvärr finns det även trista historier om skador och skoterhaverier som ju kan vara medaljens baksida. Robban hann igår även fara iväg en snabbis med en blomma och lyckönska våra grannar som öppnat restaurang i Vuogga.

Avslutade helgen med en god och alldeles pinfärsk rödingmiddag med mandelpotatis och spenatstuvning. Mats och jag for och fiskade en stund i förmiddags medans Kristina tog en skidtur längs sjön med mysiga vorstehvalpen Eisa och Robban höll ställningarna i butiken. Vindstilla och -3. Underbart att vara ute i friska luften, i tystnaden och bara stå där med pimpelspöet och meditera över det under stundom så obegripliga livet. Sandviken när det är som bäst. Nu huvudstupa in i beställningsdjungeln. Gokväll gott folk.

Ännu en tom vägg

Av , , Bli först att kommentera 11

Nu är pianot borta. Vem hade väl kunnat ana att det skulle frammana så mycket känslor hos mig att skiljas från pianot som varit "den stora pianokärleken". Det var rent av så att tårna kom när jag en sista gång spelade "Underbart är kort". Visst är det sant att "trist varar länge" så man får försöka göra så att de underbara stunderna kommer lite oftare och varar lite längre i det under stundom så snåriga livet.

Konsten att småfira

Av , , 2 kommentarer 23

Ikväll övar vi oss i konsten att småfira. Sakta men säkert faller bitar på plats i projektet "Livet" En god middag och ett glas rött konfirmerar den goda känslan. Nu blir det kaffetår och en puss eller två i väntan på nästa pusselbit.

2 kommentarer
Etiketter: , ,

Ett nalta eljest fönstertittarminne

Av , , Bli först att kommentera 17

Året är 1980. Scenen utspelas på Historiegränd  i stadsdelen Ålidhem, Umeå. Vid det nästan nya lilla furuköksbordet i vår tvåochenhalva sitter jag 20 år gammal, nygift, nyförlöst och pumpar ur bröstmjölk i en liten plastkopp. Denna tidiga aprilmorgonsnatt hörs ljudet av den ljusblå elektriska bröstpumpen monotont och dovt surrande. Det är plågsamt men nödvändigt.

Gryningsljuset börjar försiktikt smyga in mellan de tegelfärgade huskropparna. Jag kan konstatera att det är mörkt i alla fönster där jag sitter på min stol vid köksfönstet. Mina späda vita axlar kontrasterar mot de ömma blårutiga mjölkspända brösten och jag använder ännu den elastiska brynja som jag fick på BB för att hålla fetvadden på plats. Mjölkstockningen är ständigt bara minuter bort.

Min ljuvlige lille mjölkdoftande son har redan ätit sig mätt, rapat, fått en torr blöja och jag har lagt honom hos den unge fadern under det sköna täcket och återvänt till köksbordet för den något mer oromantiska hanteringen av den stora elektriska bröstpumpen. Det är nödvändigt att tömma det andra oätna  bröstet på mjölk innan det spricker. Mjölken ska komma någon annan liten bäbis från prematuravdelningen tillgodo.

En rörelse i ögonvrån fångar mitt intresse och jag lyfter blicken och tittar ut, snett ned mot huskroppen som står i vinkel mot vår. Ett ljus har tänts och där – i ett likadant köksfönster, vid ett likadant furubord, med en likadan pump, sitter en annan ung kvinna och pumpar mjölk ur sina stinna bröst i denna tidiga timma.

För en sekund möts våra blickar, först häpet generat, men sedan ett litet leende en nick i det samförstånd som bara kan upplevas i en situation som denna. Livet pågår ständigt runt omkring oss överallt. Människor föds, lever och dör. Vi har alla kommit till på samma sätt. En cykel som ständigt är i rullning.

Vi har alla liknande mänskliga vedermödor på agendan, och vi är inte så unika som vi ibland kan tro. Vi är alla människor på samma jord och som gör vårt allra bästa i det svåra och underbara som kallas för Livet.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Njuta.nu

Av , , 2 kommentarer 15

Nu ska vi äta och sedan åka hemåt. Det är varmt. Solen gassar och man vill inte ha ett onödigt klädesplagg på kroppen.

Egentligen borde vi nyttja den här underbara aftonen, stanna tills det blir lite svalare och ligga kvar här och vifta med tårna mot horisonten knaprandes på en vattenmelonskiva eller läsande någon av allde böcker som väntar.

Få se om jag kan övertyga R om att ta en powernap i skuggan innan vi åker. Livet är kort. Njuta ska man göra.nu

2 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Klonad vare din man – eller återvunnen

Av , , 5 kommentarer 16

Man måste medge att framtidsforskningen skapar såväl nya möjligheter och skräckscenarier. Både för egen del och för andras kanske det skulle vara idé att skaffa sej några reservexemplar av sej själv och de sina att ha i byrålådan utifall att.

Själv har man ju inte riktigt lust att utgå ur sortimentet riktigt än, men man känner ändå onekligen hur organismen av ålder och slitage börjar svikta en aning och hur krämporna börjar försiktigt ge sej tillkänna. Så hux flux kanske man trillar av pinn. Jag går mot döden vart jag går…..så sant så sant.

Kanske R till julklapp skulle få ett presentkort som utlovar ett exemplar av mej – en naturtroget uppstoppad sambo att flytta runt i huset ifall det känns för ensamt den dag jag är borta.
 
Som en sentimental installation kunde jag stå där, full av träull ,med blänkande porslinsögon, en halväten kexchoklad i näven och mungiporna lätt tillbakadragna som för att just ta ett bett.
 
Just sådan han minns han mig nog:  Med pms-mjukisbyxorna på och såväl håret som fleecetröjan på trekvart. Inget tillrättalagt hollywoodstuk, här inte, utan mer som en naturtrogen dammsamlande relik.
 
Nja vid närmare eftertanke skulle jag nog själv inte uppskatta att se hans stela silhuett torna upp sig bredvid sängen i nattmörkret. Vi föredrar nog båda att minnas varandra genom tidens vaselinsuddiga lins – lätt förskönade den dag vi är borta. Och som alla konstverk så är det ju bara originalet som är riktigt värdefullt.
 
Att dagen kommer när man går ur tiden är dock odiskutabelt. Jag vill ju gärna tro att själen går till en skönare boning och känner mej förnöjd över detta, men gammkroppen då? Allt kött är ju hö säjs det och jag vill för allt i världen inte bli till besvär och kosta mina barn en massa pengar den dag jag väl är borta.
 
Jag har för varje år blivit alltmer miljömedveten och försöker värna om vår natur, sopsortera och handla miljömedvetet, men jag vet oxå att jag själv är en vandrande miljökatastrof och att mina amalgamstinna käkar skulle kunna knäcka vilket torskbestånd som helst.
 
Sedan torde man vara rätt proppad med konserveringsmedel så det är inte säkert att man alls förmultnar.
 
Fantasin flödar: Kanske man skulle ta och bli några kilo prima pellets att elda i brasan med? Eller en säck gödsel för blommorna? Tanken att få bidra till ett framtida spirande liv tilltalar mig starkt. De senaste rönen om att frystorkas eller lösas upp till några liter simmig vätska tilltalar mej inte alls. Nej!
 
Mina barn vet att jag vill brännas och sedan ska dom strö mej i den brusande älven på den där speciella platsen som bara dom vet, en fin sommardag och alla fyra ska vara där och dom har order att vara goda vänner i allafall just då.
 
Jag vill absolut inte veta av några intriger, utfrysningstendenser, gliringar, arvstvister den dagen, och jag vill absolut inte strös ner genom ett borrhål i isen! Sommar ska det vara, annars ska jag spöka för dom. Och dom ska minnas mej som i mina bästa stunder och le och vara glada för varandra och den tid vi fick.
 
Du kanske tycker jag är hemsk som skämtar så makabert om döden,  men jag föredrar faktiskt att veta både hur jag själv men även de mina vill ha det vid livets slut.
 
Döden är ju det enda vi vet alldeles säkert kommer en dag för oss alla, fattiga eller rika. Fram tills dess kommer jag att leva och njuta av livet tillsammans med mina kära. Until the end.
 
 
5 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Döden, Döden, Döden….

Av , , 3 kommentarer 0

Med de orden inledde Astrid Lindgren sina telefonsamtal med sin syster…. och så var det ämnet avklarat och de två kunde ägna sig åt att prata om livet resten av samtalet.

Idag har jag fått nöjet, möjligheten, förmånen att lyssna på två av vårt lands kunnigaste föreläsare i ämnet. Peter Strang, vår ende professor i ämnet Palliativ vård, samt Lars Björklund, sjukhuspräst , författare och jag vill lova att det har förekommit både skratt och tårar i dagens forum bestående främst av vårdfolk.

Döden – ett angeläget, styvmoderligt behandlat samtalsämne som angår oss alla, som rör, berör och till syvende och sist kommer att bli allas vår erfarenhet. Lika säkert som vi fötts till dennna jord, lika säkert är det att vi ska lämna den en dag.

Viktiga rubriker som: När orden inte räcker – om vanmakt i mötet med patienter och anhöriga, eller – Kärlek och tillit som motvikt till ångest – om att dela och ta emot – stod på agendan. Ni förstår att det var mycket intressant och givande att ta del av deras kunskaper.

För oss som arbetar i äldreomsorgen, eller själva har ett antal år på nacken, kanske döden inte känns lika främmande. Den finns alltid i vår närhet och eftersom vi ofta arbetar med människor som lider av sjukdom som förkortar livet, så får vi ständigt tillfällen att öva oss i att förhålla oss till det faktum att livet tar slut.

Vi har sett den, mött den och hittills överlevt.

Det svåra mötet med någon som står inför sin egen eller en närståendes bortgång, är lika svårt som enkelt. Det handlar om att vara människa, medmänniska, att lyssna och att våga vara tyst lite längre än man tror att man ska klara av. Då kan man få höra saker…

När man pratar om palliativ vård, får man lätt intrycket av att det enbart handlar om cancervård och hospice. Det känns verkligen på tiden att även vi i äldreomsorgen – i kommunen där 80% av äldrevården äger rum och många slutar sina dagar – har rätt sorts kunskap, kompetens och inställning.

Man ska inte få någon andra klassens vård i livets slutskede bara för att man är äldre och kanske bor i ett särskilt boende.

Det är varje mäniskas rättighet, gammal som ung, att bli bemött med vördnad respekt och kunnande. Att närstående får ett lyhört och professionellt bemötande.

Och om så är möjligt – att vi som personal även kan hjälpa människor att överbrygga rädsla, att skapa miljöer för människor att våga möta varandra i livets sista tid.

 

3 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Schleka bånfotn

Av , , 3 kommentarer 0

Schleka bånfotn – vi använde det uttrycket hemma i Vindelgransele för det tillfället när man skulle titta på någons nya bäbis för första gången.

Jag fick det lagoma och alldeles underbara nöjet att igår passa en glad liten nyammad fyramånaders gumma i 45 minuter medans mamman föreläste. En helt underbart söt och glad liten tjej. När man möter en sådan blick smälter själen och man blir nästan tårögd över livets mest fantastiska mirakel. Så full av liv, så ren och oförstörd.

Tänka vad fort man glömmer handlaget trots att man kånkat på fyra egna – fast det var ju ett tag sedan förstås. Jag befinner mej just nu i det underbara återhämtningsstadiet – mellan barn och barnbarn – när axlar armar psyke och nattsömn får en chans att vila upp sej, och jag
trivs alldeles utmärkt med detta. Njuter i fulla drag av att få sitta ostörd på toa, kunna läsa en bok eller ta en sovmorgon. Får ju små lagoma barn-doser när vi träffar Roberts fina barnbarn.

Vi fick iallafall 45 minuter tillsammans, lilla Liva och jag och förutom den alldeles ljuvliga känslan av att få hålla i en liten stark och spänstig bäbis med frimodig blick, så hann vi även ‘småprata lite’ och jag blev påmind om hur snabbt livet rusar förbi och hur mycket jag älskar mina egna barn.

Konstaterade dock nöjt!! att det knappt ens skramlade till i nån liten kvarvarande östrogendepå. Inga mystiska reaktioner i mjölkanläggningen! Tiden för bäbissug är förbi och min biologiska klocka har stannnat på sex! Skönt! Lättad kunde jag hänge mej åt mötet med en alldeles ny och fin liten människa och därefter åka hem och skriva kärleksbrev till mina egna, tacksam för livet.

3 kommentarer
Etiketter: ,