Det är något alldeles speciellt med bulldoft. Den där speciella doften av nygräddade kanelbullar som vindlande söker sig in i näsans skrymslen genom hjärnans lustcentrum och raka spåret till barndomsminnesbanken. Kanelbullen förmedlar en omedelbar association till mamma, mormor, förmiddagskaffe, rastplats, simskola, stugan eller fikakorg. Ofta till sammanghang med familj eller vänner. De är tilltalande i sin vackra runda form, med härliga godheter dolda i de brunstrimmiga vindlingarna – söta, smöriga och sockriga. Ingen bulle är den andra lik även om ingredienserna  med små variationer är desamma

Här gräddar jag dagligen plåt på plåt av de välsignade bake-offbullarna, kanelsnurrerna som norrmännen säjer. Bullarna går åt som smör i solsken. -Åh, så gott det doftar, hör jag flera gånger om dagen. Oavsett nationalitet köper man ofta kaffe och bulle vid sitt stopp här i Sandviken. Bullen intages oftast med kaffetår ute på hörnet, i tältkåtan, eller vid ståbordet i entren med utsikt mot Björntoppen.

Människor på väg, till eller från semester, fiskeresa, Hurtigrutten, eller helt enkelt bara på rundtur. Bullätare av alla folk och stammar, på sitt tilfälliga stopp här i Sandviken. Det är fascinerande att se. Ibland alternerar jag med morotskaka eller vaniljmunkar och årets nykomling förstås – den frasiga croissanten. Men störst av allt är kärleken – till kanelbullen.