Etikett: Mio

Lucka 22. Dan före dan före Dopparedan

Av , , Bli först att kommentera 33

 

Tidigt tidigt vaknar jag och vet redan innan ögonlocken slagits upp att idag är det "dan före dan före dopparedan". Hoppar snabbt i kläderna och tassar ner i köket som är välkomnande varmt men tomt.

På diskbänken står den runda brickan kvar från pappas och mammas morgonfika på säng – en tradition som de upprätthållit i alla år – vardag som helgdag. Där står också en förberedd bricka med koppar, lussekatter, saft och pepparkakor till oss barn.

Källardörren står på glänt så jag förstår att mamma är nere i pannrummet och eldar. Jag går försiktigt nedför den branta hala källartrappen och ropar: Mamma! Det luktar speciellt i källaren och är lite kusligt  där nere. Rätt som det är dyker väl källargubben upp. Mamma stoppar in ved i den stora farliga vedpannan. Nu och då så börjar pannan att koka. Då dundrar det och smäller i hela huset och då känns det riktigt farligt.

Katten Mio som har pannrummet som nattlogi, morgonsträcker på sig och stryker sig mot mina ben. Jag tar upp honom i famnen gosar lite med näsan i hans mjuka gråsvartvita päls. Han luktar lite sot, men kurrar och borrar kelsjukt in sin rosa nos i min ögonvrå. Jag fick honom som presentkort förra julen och pappa hade rimmat på ett kuvert med ett påklistrat kattbokmärke: Den som du längtat efter i flera år – som presentkort av oss nu du får.

Fram på vårkanten födde grannen Alices katthona en kull där jag fick välja mig en eEgen kattunge. Mio fick sitt namn efter huvudpersonen i min favoritbok Mio min Mio och är tillsammans med farfar Gustav min allra bästa vän på jorden.

Klockan går så evinnerligt sakta, men jag får inte väcka syskonen än säjer mamma. Dom måste få sova ut, och jag går som katten kring het gröt och lyssnar utanför deras sovrumsdörrar. Storasyster Ann-Mari hör mina odiskreta knarranden och tittar yrvaket upp, lyfter inbjudande på täcket och jag kilar snabbt fram och kryper ned hos henne. Hon stryker mig över håret och säjer att hon har längtat efter sin lillasyster. Det blir alldeles varmt i hjärtat och lite tjockt i halsen när jag säjer att jag också har längtat efter henne.

Mina storasystrar brukar ibland skicka vykort och brev, med färgpennor, bokmärken eller något annat fint till mig. Egentligen vill jag inte dela Ann-Mari med Lennart, men jag måste väl det. Han är ju hennes fästman och är faktiskt jättesnäll. Vi spelar Filipin han och jag, tiden är satt till klockan 12.00 och om jag vinner ska jag få en chokladkaka. Jag ska vinna!!!

Nu kommer mamma med morgonfikat och det är mysigt att sitta tillsammans uppe i storrummet i pyjamasar eller inlindade i täcken lite huller om buller i sängarna, höra knäppet från de heta elementen, och se den rosa gryningshimlen bakom mammas vintervilande blommor på fönsterkarmen.

Röken stiger spikrakt upp från Klases skorsten. Det liksom känns i väggarna att nu är allt i sin ordning, att alla som ska vara här finns på plats. Det är jättekallt ute, nästan -30. Den hemkokta vinbärssaften är så god att doppa lussebullen i, jag blundar och njuter. Det är den bästa dagen av alla dagar idag, eller imorgon, eller i övermorgon. Dan före dan före dopparedan….

Underbara Alice och stuvbitarna….igen

Av , , Bli först att kommentera 44

Mamma och Alice. Vänner genom alla år.

 

Den allra snällaste av alla snälla människor jag mött är Alice. Hon är inte bara snäll. Med sitt lågmälda sätt är hon en genomgod människa som funnits med i min världsbild sedan jag var en liten flicka. Då som snäll tant, granne, kattproducent, och sömmerska – och senare som mammas vän och stöd genom åren. Hon är nog faktiskt den första och enda människa jag tänker på när jag läser "Kärlekens lov", och det skulle vara en omöjlig uppgift att räkna upp alla de människor hon hjälpt, besökt, skjutsat, vattnat blommor och gjort ärenden åt, och inte minst lyssnat på. Hon har förstått vad livet handlar om. Hon har själv upplevt svåra förluster, men behållit sin kraft.

Hon och Birger blev våra grannar när jag gick i småskolan. Jag hade redan en rutin att besöka just det huset långt innan Alice och Birger flyttade in. Beväpnad med en kaffesked för att kunna knacka hårt på ytterdörren, brukade jag nästan dagligen besöka Tant Augusta och Farbror Gunnar i det huset för att få dricka kaffe med sockerbit på fat och få skvallra en stund. Detta skedde redan när jag var i femårsåldern. När Alice flyttade in blev det naturligt att jag "hemsökte" även henne.

Tant Alice hade en fin katthona, som födde min barndoms käraste katt Mio, och man var alltid välkommen att titta på kattungarna under de långa veckorna innan man fick ta hem dem. Alice sydde mycket kläder och gjorde ändringar åt oss. Mamma köpte stuvbitar, ofta av crimplene som var mäkta populärt då, och Alice trollade alltid till det så att resultatet blev som man ville. Hon förstod precis hur man menade när man stod där på stolen och skulle prova de prasslande smörpappersmönstren och de nålade tygerna. Man var alltid fin till söndagsskolfesten eller till ungdomsveckan. Hon gav mig även mod och inspiration till att själv våga sy.

I nästan alla min barndoms och ungdoms allra stoltaste ögonblick, har jag burit något som Alice sytt: Avslutningsklänningen i nian av fröskalsbomull med nyponrosor. Dressen med klockad kort kjol, och blus med långa puffärmar och stora slag i svart med gröna blommor – som jag hade när jag spelade på Lions Luciasoare i Malå 1974. Min vackra benvita klänning med ljublå blomrankor från sommaren 1975, Mina knallcerisa korts med matchande tunika och sidenfodrad kapuschong som jag hade på skolavslutningen i sexan ihop med de vita stretchstövlarna… Bara ett axplock men jag glömmer dem aldrig.

Att hon dessutom överraskande satt med i aulan i Malå tillsammans med mamma som egentligen var för sjuk för att orka närvara när jag gick ut nian – det gjorde mig så otroligt glad. Jag hade inga förväntningar alls den dagen, och så satt dom plötsligt där – båda två, med blommor och present, och naturligtvis inser jag att det hade varit en omöjlighet för mamma att ta sig dit den dagen – om det inte hade varit för Alice.

Hoppas du läser detta Alice. Jag ville bara passa på att tacka dig och berätta om vilken betydelse du haft för mig, för oss, och hur mycket vi tycker om dig!

 Min dotter Isabelle i just den klänning som Alice sydde till mig det år jag gick ut nian i Malå centralskola.