Gröt lägger sig som bomull runt hjärtat, ett av min mammas alla bevingade uttryck. Här sitter jag uppe i hörnet, varm om hjärtat och tittar på en liten videofilm på mitt minimalaste barnbarn Sixten som premiärsmakar gröt för första gången idag. Han fattade galoppen direkt och är så söt att man vill äta upp honom med gröt och allt. Tack och lov för tekniken, för skype, telefon och dator som möjliggör att man kan ha kontakt och känna sig uppdaterad och delaktig i barnbarnens utveckling även på distans. Men men….inget går upp emot att få träffas live, hålla i, prata med och snusa på de små miraklen.
Etikett: mirakel
Jag visste det!!
Jag visste det!! – Att hjärtat ÄR som en adventskalender. Där finns nya kärleksluckor för varje ny kärlek och plötsligt öppnas de och ut väller en alldeles självklar kärlek. Att få hålla min lille fine sonson i famnen, möta hans mörka undrande blick och känna hans lilla hjärta slå är som ett förunderligt mirakel. Vem är du lille pojke? Trots att vi möts för första gången känns han omedelbart alldeles självklar som om han alltid funnits. Liksom en stjärna på himlen, som nu plötsligt plockats ned för att leva sitt jordeliv. Att han är omgiven av männskor som redan älskar honom står alldeles uppenbart, och stoltheten i Daniels och Brittas ögon lyser. Allt det bästa jag kan komma på – hälsa, kraft, trygghet, kärlek och glädje vill jag önska för hans del. Jag blundar och genom mina fingertoppar till hans duniga lilla hjässa vill jag placera en mur av osynliga små skyddsänglar kring min lilla pojke, mitt andra barnbarn.
I farmors fantasirika hjärna planeras redan för pyttesmå flytvästar, gummistövlar, metspön, sagostunder och underfundiga små samtal om livet med mina små pojkar i framtiden. men just nu är vi i stunden, här och nu, och sätter en mjukkakudeg som förhoppningsvis behåller och planterar ett litet smakminne av generationers julbröd hos Sixten, även om det först passerat genom mammas mjölk.
Lilleman
Idag har något stort hänt. En liten prins har fötts, min äldste son har blivit pappa och jag har blivit farmor. Sådant som händer hela tiden överallt, men likafullt är det största av universums fantastiska mirakler. En alldeles ny fin liten människa finns nu som har evigheten och framtiden i sin mörka undrande blick. Ett oskrivet blad, men med nedärvda egenskaper talanger och förmågor. Jag vet att han är efterlängtad, föds till kärlek, trygghet och glädje och att vi är många som redan älskar honom och vill bära, skydda och följa honom på livets väg. Jag snusar på Olivers mjuka gosiga hjässa, han som redan är en stor pojke och jag är full av sockerdricka, saltvatten och kärlek ikväll. Tacksam och förundrad över att ännu ett livets mirakel är oss given.
Sjukt trist!
Robban har blivit sjuk. Efter en Ipren har han fortfarande mer än 38 i temp, känns het och rödblossig med värk i kroppen. Det ska nog till ett mindre mirakel om han ska kunna resa någonstans imorgon. Vi riggar redan nu för att Alex och jag ska göra Varbergsresan själva. Vi får helt enkelt turas om att köra och ta det riktigt lugnt och försiktigt så vi kommer fram helskinnade till lille O och hans stora dag. Mormor längtar! Idag har han lärt sig att säga Gaga – vi hoppas att det är ett förstadium till att säga Mamma, Pappa eller Mormor. Det vore ju alldeles förskräckligt om hans första ord skulle vara Lady Gaga, eller hur?
Stackars R….Jag kommer att känna mig halv utan honom och jag vet hur gärna han skulle ha stått vid min sida. Som kronan på verket kanske han missar en liten shoppingtripp till Ullared eller Ikea. Stackarn…..;) Jag ser fram emot att träffa alla mina barn och Olivers trevliga släktingar söderifrån. Vi hoppas att solen ska skina på oss alla och att en eller annan liten skyddsängel ryms i bagaget bland Isabelles alla tillhörigheter och vår övriga packning.
Gomorron min sol – Får mormor lov?
Gomoron min sol,säj har du vaknat för att ge mig av din härlighet….Vi dansar här – prinsen och jag en tryckare till Sandras favoritartist och den låt som spelats oftast för honom i magen och laddar inför kvällens körslag. Texten är så fin och jag blir alldeles varm och rörd över detta livets fantastiska mirakel…
Ett av mina första blogginlägg från sommaren 2008
Ett Hallelujamoment, eller När vi mötte ’Guds rätte gök’
Jag ville gå in och titta i den gamla rosa stavkyrkan av trä och R gjorde mej sällskap. (Det är ifrån den kyrkan som det berättas om de två unga pojkarna från Adolfström för mer än 100 år sedan bad kantorn skruva loss bakstycket till orgeln för att kunna se konstruktionen. Därefter åkte dom hem och snickrade en egen orgel som blev spelbar och även rätt stämd, vilket låter som ett riktigt mirakel, men inte desto mindre är en sann historia som det talades om vida omkring).
Därinne i den gamla kyrkan händer något magiskt och helt oväntat. Något som får oss att en timme senare komma ut i dagsljuset omtumlade, rörda och berikade.
Ett slags ’hallelujamoment’ skulle man kunna säja. Nu undrar du vad iallsindar?….. och det gör du med rätta!
Inne i det svala dunklet silar eftermiddagsolen sitt guld igenom de spröjsade fönstren som vetter ut mot en vik av den glittrande Hornavan, och som alltid blir jag tagen av atmosfären när jag kommer in i en gammal kyrka. Vackra träutsmyckningar, milda färger och stilla frid.
Kyrkan är folktom förutom en ensam man som sitter längst fram och spelar på ett piano. Jag hinner tänka att det säkert är kantorn som övar, och är beredd att vända på klacken och gå ut igen för att inte störa, men innan jag vet ordet av har R iklädd skogshuggarmunderingen orangegrönblus`n och storkängorna stegat fram till altarringen och börjat prata med mannen ifråga.
Så typiskt R och så otypiskt mej tänker jag, men lyssnar lite förstrött till deras samtal medan jag ser mej om i kyrkan och beundrar de lite ovanliga samiska inslagen. Jag hör hur de genast hittar gemensamma nämnare om platser de besökt och jobbat på. Efter en stund så går även jag fram och hälsar.
R försitter i vanlig ordning inte tillfället att berätta att även jag är pianist. Jag blir lite generad men Mannen erbjuder mej pianot, och jag vill förstås som alltid gärna känna på ett piano när jag ser ett. Spelar några takter ur ’Som en sträng på gitarren’.
Vilken akusitik och klang! Pianot är välstämt och helt underbart i sitt anslag. Mannen frågar om jag inte kan kompa honom när han sjunger ’Jag lyfter ögat mot himmelen’ som han övar inför ett barndop. Han sjunger starkt och fint och det uppstår en fin känsla av samklang i vårt musikaliska språk. Än en gång kan vi slå fast att musik förenar människor. Han visar mej noterna och ifrågasätter hur ackorden är skrivna i psalmboken och vill höra även min åsikt om detta.
Sedan börjar han berätta en fascinerande historia om sitt eget brokiga och tuffa liv, som så småningom ledde honom till Arjeplog. Han berättar om sitt arbete och hur hans bäste väns plötsliga dödsfall var det som fick honom att tvärt bryta med sitt gamla liv och få en nystart. När han satt vid pianot under vännens begravning och sjöng sin egna tonsatta dikt, fick han en stark upplevelse av en röst som sa till honom att om han inte tog tag i sitt eget liv skulle han snart gå samma öde till mötes. Från den stunden började han sitt nya åter-upprättade liv, tog om körkortet och mötte så småningom kärleken igen. Ofta söker han sej till den gamla kyrkan och pianot, för att få inspiration till nya sånger och dikter.
Under samtalets gång visar det sej att vi har en del gemensamma bekanta och musikaliska anknytningar. Från min frireligiösa bakgrund känner jag till profilen ’Toffe’ Teofil Engström ( han som sa att Saxofonen blivit frälst – för den har ju böjt sej) , samt en del andra personer som han hade träffat och musicerat ihop med, däribland annat vår pianostämmare och en tidigare arbetskamrat till mej. Mitt i berättelsen klämmer vi i med en duett: ’Det stod en blomma så skön och blid’. Överstämman sitter som en smäck. Vi skrattar och konstaterar att världen är liten!
Mannen vill även dela med sej av sånger och dikter som han själv skrivit och komponerat och vi vill förstås gärna lyssna.
Där står vi mitt på blanka onsdagseftermiddagen mitt i semestern, arbetsklädda längst fram i en kyrka som vi slumpmässigt besökt, lyssnande till en främmande person som vi slumpmässigt mött, och blir alldeles tagna och rörda av det vi får höra. Han är uppenbarligen rikt begåvad både vad gäller ord och ton. En fantastisk pianist.
Jag – som inte alls är speciellt religiös nuförtiden och som försöker neutralisera min hjärna (för att eventuellt så småningom damma av min vertikala förbindelse utifrån ett nytt perspektiv) och Robert – som gått ur kyrkan och förespråkar borgerlig begravning – vi står där likt förbaskat med vidöppna hjärtan och en känsla av samhörighet tillsammans med denne främling.
Våra blickar möts och jag ser att R är lika tagen och rödögd som jag.
Vi får lov att spela in två av hans sånger på kamera/telefon (han hade själv varken dator eller mailadress) och jag får löfte att använda dom för eget bruk. Enkla melodiösa men geniala melodislingor – En kärlekfull hyllningsvals till Arjeplogsfjällen om hösten, om längtan och glädje.
Som kronan på verket hade han gjort en till vers på Dan Anderssons ’Jag ska gå genom tysta skyar’ och det var med den äran! Mycket poetiskt vackert – och jag är ändå rätt kräsen. ’Danne’ kan nästan slänga sej i väggen!
Nåväl – omtumlade gick vi ut i det gnistrande dagsljuset, och livet tedde sej med ens både vackrare och rikare sedan vi hade fått möta ’Guds rätte gök’ som Allan Edwall sa i Rasmus på luffen. Ända bort till parkeringen hörde vi honom nynnande.
Väl hemma i stugan igen dricker vi en kopp te medan vi förundras över denna sällsamma dag innan vi kryper till kojs tacksamma för livet och för varandra.
Nostalgitrippar från min memorylane – Vindelgransele
Länge levde jag i tron att jag hade väldigt få minnen från min barndom, men under arbetet med att utveckla min föreläsning Tankeväckaren har jag gång efter annan ertappat mej själv med att återföras till barndomen och med själ, hjärna och hjärta minnas såväl situationer och personer, som smaker dofter och känslor.
Just nu flödar det dagligen djupt ur minnets källor. Oftast positiva minnen – vilket jag är oerhört glad för och jag inser att jag troligen passerat fasen i livet då man ska vara oförrättad, småbitter och martyrisk, men som ändå kanske är nödvändig att gå igenom på vägen för att kunna förlika sig med och acceptera sig själv och sitt ursprung.
Från att tidigare i livet ha varit delvis frustrerad och ifrågasättande över min existens och bakgrund, känner jag mig i nuet previligerad och hittar hela tiden positiva komponenter från barndomen. Inget har egentligen förändrats – förutom jag själv – och min inställning /självkänsla. Jag har förlikat mig och förlåtit mig själv och andra. Ett litet mirakel kan jag faktiskt tycka – alternativt tjoar jag uppmuntrande till mig själv: Bra jobbat Gunnel !!!
Denna vecka kommer att gå i minnenas tecken, hemifrån, från skolan, kapellet och syskonskaran. Förhoppningsvis blir det en smula underhållande för dig som läser – när jag på detta viset terapeutar mig själv, det bjussar jag på. Blandning av svart och vitt – skratt och allvar, det verkar vara lilla mej i ett nötskal. Håll utik efter mitt nästa svanhopp ner i minnenas arkiv. Och fortsätt kommentera snälla ni – det är bästa bränslet för min skrivarlust, och det gör mej så himla glad när jag lyckas få era känslor och minnen i rotation.
Senaste kommentarerna