Från min arbetsplats i solskensrummet är dagens vy smärtsamt vacker och förstärker dagens tunga allvarliga känsla. Isen försöker ta över den spegelblanka vattenytan och den metalliska färgen gör vattnet till en illusion av olja. Kampen pågår – mellan varmt och kallt, mellan mörkt och ljust och mellan gott och ont och mellan förr och nu. Naturens skönhet och solens starka strålar får ögonen att tåras. Jag vet inte om det är hela sanningen. En dag som denna blir ens egna obetydliga skuggor bara genomskinliga kulisser till den nattsvarta sanning att någon just mist ett barn, en trettonåring, att flera skadats allvarligt och att någon får leva med den livslånga smärtan att ha varit ansvarig till så mycket smärta.
Jag känner ett starkt behov av att sitta vid en eld, se in i den och låta lågorna rena och trösta själens frusenhet, låta elden värma tankarna som går till alla de drabbade.
Senaste kommentarerna