Trots att jag är ett vuxet, visserligen inte så stort men ändå ganska redigt och ibland lite manhaftigt fruntimmer så är jag mörkrädd. Det är ett handikapp som jag försökt jobba bort under livet, men tyvärr så krymper jag som teskedsgumman när jag ska bege mig ut i mörkret ensam. Ikväll när det var dags att gå ut och släcka strålkastarna vi har haft på uppe vid vägen som belyst våra öppetskyltar så kändes världen trots pannlampa och bautaficklampa vääldigt mörk och bakom varenda snöhög tycktes järvar och troll lurpassa för att få sätta sina vassa hörntänder i mina saftiga vader.
R bara skrattar och fnyser åt mig. Jag är nog bara ännu ett resultat av många där pappor och bröder roat sig med att busa och skrämmas på skoj när man var liten. Jag kom just att tänka på en av de gonattsånger som jag sjäng med mina barn när de var små. Då var Monchichi – det bruna lilla gosetrollet populär. Den sången kan passa in ganska bra på mig ikväll:)
Senaste kommentarerna