Etikett: paradis

Finfrämmen

Av , , Bli först att kommentera 25

Väntar på helgens gäster Mats o Kristina från Umeå. Det ska bli kul att visa dem vårt nya paradis. Tyvärr kommer inte killarna – min Alexander och deras Frej som först planerat. Alex har fått jobb på ÅLÖ och kan inte vara ledig. Vi hoppas kunna smita ifrån någon stund i helgen och visa dem lite smultronställen på högfjället. Fredagen känns redan i luften och nu kan helgen få börja för min del. Det blir fullt i stugorna även denna helg och dessutom en massa säsongs och åretruntgäster som är i sina husvagnar.

Som en Paradisask

Av , , 4 kommentarer 36

 

Nu har vi varit här vid Sandvikens Fjällgård ett par veckor. Jag tycker att det var alldeles nyss som vi lämnade Umeå och vårt gamla trygga liv bakom oss och styrde kosan norrut med vår last, fulla av förväntan, spända men helt eniga om att vårt beslut var det rätta.
 
Tiden går fort. Det har varit intensiva dagar med mycket nytt att lära, men den svindlande känslan som infann sig när vi kom körande längs Silvervägen förbi Tjaktjaure den allra första kvällen och solen glödde välkomnande till oss och visade vackra Björntoppen i all sin glans, den känslan sitter kvar. Hisnande, rakt i hjärteroten. Tänk att alla bitar föll på plats och att vi äntligen är här efter en lång vår av väntan.
 
Det strålande vädret har visat platsen från sin allra bästa sida och vi njuter av livet här i fulla drag. Det är mycket nytt att lära sig, många möten och nya människor varje dag. Att vi är sist ut från Sverige och först in från Norge känns kul och vi har redan mött många trevliga norska grannar. Vi har ju bara 24 km till gränsen.
 
Vårt fjällparadis är att likna vid en smarrig chokladask. Här finns godbitar som fantastiska utflyktmål, dagsturer eller strapatser beroende på vad man orkar och har tid till. Fina fiskeställen för såväl båtfiskare, spinn, som flugfiskare. Här finns många olika mineraler och en spännande flora.
 
Fisken i Tjaktjaure sägs vara av fantastisk kvalite och här finns både sjöar i mängd samt fina strömmande vatten att prova lyckan i. Röding av ordentlig kaliber vakar alldeles utanför bastun. Idag fick jag en riktigt fin röding och en kraftfull öring alldeles här utanför. Öringen gjorde ett antal spänstiga saltomortaler och gav slirbromsen flera ordentliga genomkörare innan fisken landade i båten prickig blank och grann. Lycka! I det kristallklara vattnet ser man rödingar ila fram och tillbaka över sandbottnen. Jag mår som en prinsessa i dessa fina omgivningar. Allt har gått över förväntan hittills och tittar  på varandra, Robert och jag, och nickar i samförstånd. Det här känns så bra.
 
Exklusiva praliner som vilda djur alldeles in på knuten, älgar, rävar och ripor, mängder av fina sjöfåglar, småfåglar och rovfåglar finns också här. Varje dag får vi se något nytt från naturens skådespel. Jag återkommer om fler fina praliner när jag provsmakat dem. När det blir mörkt stormigt och kallt i vinter och börjar närmar sig julen – då ska vi ta från det undre lagret.
 

De sista ljuva åren

Av , , 4 kommentarer 14

 

Fick samtal från R:s gamle far som var på plats i Gauto vid hörnfönstret med världens finaste panoramautsikt över Tjäkta och Svaipa.

Medan telefonsamtalet pågår kan jag se denne gamle man för min inre syn, silhuetten av hans karakteristiska profil där han ofta redan från mycket tidig morgon är bänkad vid köksbordet och ser ut över landskapet. Det land, de skogar, fjäll, stigar och sjöar som varit "hans". Där han känt till vidderna och vägarna. Den plats hans älskar.

Jag undrar hur det känns i hans bröst när som nu hälsan sviktar, benen blir sämre och framtiden krymper. Idag när jag talade med honom och han så målande beskrev hur snön ligger vit på Svaipa, hur färgerna glöder, vattnet speglar och ishinnan ligger tunn och blank i viken, så hörde jag kärleken i hans röst. Tillsammans med vårt andra samtalsämne – hans sviktande hälsa här och nu – klingade kärleksförklaringen till platsen intensivare än förut.

På mina kinder rann tårarna, fast det fick han förstås inte höra. Jag blev både gripen och fylld av längtan till vårt gemensamma paradis. Han är ju en del av det – min fina polare Ove.

4 kommentarer
Etiketter: , , ,

I sommarens soliga dagar…..

Av , , 4 kommentarer 0

Idag bär det av till fjällen, till vårt paradis Gautosjö, för semesterliv, fiske och lite jobb. Det ska bli spännande att se om de gräsfrön vi sådde senast har tagit sig och grönskat.

På vägen upp blir det mellanlandning i Vindelgransele hos mor där även Ellen o Lage är. En röjsåg är nedpackad för att ta hand om den mindre vänliga grönskans rika dräkt som har en förmåga att breda ut sig även på hälleberget. Önskar er en solig härlig dag. Rapport från fjällen kommer förstås.

4 kommentarer
Etiketter: , , ,

Det var en gång – en rävkapuschong. Del 2

Av , , 6 kommentarer 0

 

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna. Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gauto tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig städning, styling eller matlagning på länge. En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska  "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken. Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg. Vi skulle korsa Mittisjön och kryssa oss upp mot fjället, över kammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ‘ripställe’ som R knappat in i sin GPS. Han packade ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklädde sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong. För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade. Mäktigt att se Gauto som en prick nere i dalgången bakom oss. Det var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kommer vi till krönet. Himlen är nära oss, och plötsligt ser jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp. Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön….. Det är så vackert att jag blir som förstenad. Hela min kropp, min själ berusas och jag genomfars av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt. Plötsligt hör jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släpper år av sorgsenhet sitt grepp och jag känner mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattar och kramar om mig, men jag ser att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta. Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos. Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R träffat, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan.

Fortsättning följer.

Hälsning ifrån fjällen

Av , , Bli först att kommentera 0

Gunnel F

Sparkade just av mej storstövlen efter eftermiddagens fiskafänge här i Gautosjö.


Två fina öringar i halvkilosklassen skvalpar tungt i fiskhinken plus ett par smårödingar till kisse -världens mest previligerade katt. Här får man nästan alltid fisk och jag tillbringar många timmar med mitt fiskespö på land eller i båt när vi är här. Robban bygger i vanlig ordning.

Det är höst i luften, friska vindar och naturen bjuder på så vackra färger att ögat tåras. Det mörknar redan före kl 20.00 och det luktar kallt. Än har inte snön lagt sej på fjälltopparna, men nästa gång finns det nog risk/chans för det. Här råder frid och själen vilar i tystnaden.

Man tankar kraft så bra häruppe, inför arbetsveckornas korseld av möten och göranden.


Varsågoda här kommer en bild ifrån vårt paradis.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,