Mina knackiga stämband och  den ordinerade röstvilan ställde planeringen på huvudet inför dagens demensutbildning på Nolia som Jenny och jag jobbat länge med program och  förberedelser inför. Taket på 60  platser var nått vilket är jättekul. Många olika verksamheter och personalkategorier är representerade bland de anmälda. Sävar och Teg  har verkligen varit på alerten och hade skickat många.

Åkte "tyst"  in i morse till Nolia och överlämnade usb-minne och lite andra praktiska detaljer till Silviasyster Karin som är dagens moderator på vår Demens steg 2-utbildningsdag nu när jag själv är sjuk och Jenny har åkt på välbehövlig semester. Karin klev in i rollen alldeles självklar och lysande med sin trygga framtoning. Så skönt! 

Idag får kursdeltagarna  lyssna på bl a föreläsare David Edvardsson från omvårdnadsinstitutionen, och jag stannade en stund på morgonen för att lyssna på hans föreläsning. Den handlade om viktiga saker…. Sådant som klingar som ljuv musik i mina öron: Vikten av bra relationer i demensvården, som främjas av atmosfär, miljö och ett professionellt och fint bemötande.

Vi har hört det förr, det tål att säga hur många gånger som helst. Det viktigaste av allt är att vi har rätt människor på plats i demensvården. Kreativa, kloka och inkännande. Sådana som förstår sin egen och miljöns effekt och använder/anpassar sig själva utifrån situation och personens behov. Sådana som provar att med små medel förändra och förbättra och inte låter sig nedslås av att lokaler och organisation inte alltid ger optimala förutsättningar.

Flera fina förläsare kommer in under dagen, Ingrid och Martina från geriatrikens demensteam, geriatriker dr Hugo Lövheim och så Malin Nygren som föreläser ur ett anhörigperspektiv. Grattis till de som får lyssna.

Återvände själv hem till honungsvattnets och tjocksockarnas värld för att fortsätta kurera stämbanden i övertygelsen att resten av utbildningsdagen blir givande och bra. Skönt att det finns andra i teamet som kan ta över när det kör ihop sig.