Etikett: ripjakt

Stormy weather

Av , , Bli först att kommentera 41

Här förbereder vi oss mentalt för den utlovade stormen. Från himlen kommer snöblandat regn och sikten är obefintlig. Ett par gäster har avbrutit sin ripjakt och åkt hem. I detta väder kan man inte vara på fjället. Nu har vi en sms-tjänst som talar om är vägen över gränsen är stängd, eller när det är kolonnkörning. Det blir till att kura ihop sig inne och mysa så gott det går nu när alla varorna är uppackade.

Ripjakt

Av , , Bli först att kommentera 30

Vinkar just av några ripjägare som beger sig ut med hundar, och utrustning i det vackra vädret. Jag har blivit helt kär i hundrasen Breton, söta starka och kloka fågelhundar. Om det blir en vovve för vår del, så lutar det åt Breton. Längtar ut, denna underbara marsdag i solen. Bara någon enstaka minusgrad.

Mästerkocken i storstövlar

Av , , 2 kommentarer 32

Nu är man efterlängtad. Förhoppningsvis inte enbart för matlagningens skull;) Fast R har denna vecka tagit nya kliv i utvecklingen från vildmarks till inomhuskock. Jag minns med ett roat leende den dagen jag fick anledning att skriva blogginlägget: Årets julklappstips – grädda din egen musmatta.

Härom året fick jag nöjet att rista ett rejält kors i taket. För ovanlighetens skull hann R hem före mig en dag och jag antar att det var hunger och inte jämlikhetssträvan som drev honom att ringa för att höra om han kunde påbörja middagen.

Detta oväntade uttalande fick mig lite ur balans och det tog ett tag innan jag inventerat kylskåpet i minnet och kunde ge honom starthjälpsinstruktioner till en ugnspannkaka. Jag tipsade även om att han kunde ta min son Alex till hjälp, trots att jag är bekant med det gamla ordspråket: Ju fler kockar desto sämre soppa…

Som jag förut nämnt är köket ett för R tämligen okänt territorium och hans inomhusmatlagningskonst begränsar sej i princip till uppvärmning av förkokt tevatten samt tillagning av frystorkad mat samt blåbärssoppa i pulverform. I juletid anrättar han blodkorv – av renblod, något som jag efter viss skepsis har accepterat som människoföda samt grisfötter i gele. Vad grisfötterna anbelangar så pågår en ständig tvist mellan oss om vilken av våra mammors recept som är bäst.

Ett undantag är dock hans förförelsetrick nr 1: Ripa med ädelostsås, pressad potatis, sallad och DYRT rödvin. Med denna avancerade och egenhändigt avlivade rätt fick han mig inledningsvis på fall och i rödvinets softade verklighet framstod denne man, där och då, inte bara som en riktig vildman utan också som en modern hanne – väl förtrogen med kökets hemligheter.

Men ack vad jag bedrog mig vad köksförtrogenheten beträffar. Dock serveras denna rätt traditionellt på vår årsdag vilket är ett motiv så gott som något att skicka ut honom på ripjakt nu och då. Där och då genomskådade jag honom redan vid denna första övernattning när hans ungkarlskylskåp vid frukostdags brutalt visade på kalla fakta. Där fanns en 3 år gammal surströmmingsburk, en tub kaviar, smör och en burk tranbärsgele samt den förvridna återstoden av en oidentifierbar luden grönsak.

På vildmansfronten är han däremot en hejare med murikkan, och eftersom jag faktiskt är i kökstjänst resterande 363 dagar så tilllåter jag mig förnöjt nedtryckas i snödrivan och serveras utomhusdelikatesser såsom stekt palt och suovas de övriga 2 dagarna.

Vad dagens middag beträffar kan man beskriva den med ett enda ord: Pannkaka. I ugnen ståtade något som tydligen var en tilltänkt ugnspannkaka. Något hade dock uppenbarligen gått snett, och jag tror inte att tryckfelsnisse i kokboken är boven. Jag nöjer mig med att säja såhär: Årets julklappstips är givet – Grädda din egen ekologiska musmatta……

Äntligen – jag säjer äntligen kom ett par av alla hans 32 stämjärn till pass, och med kraft i arm och mod i barm lyckades husets herrar sönderdela den till sväljkonsistens. Liksom av en händelse tog jag mig själv en nutrilettdrink till middag.

Han är måhända ingen superkock men han bjussar gladeligen på ett gott skratt och hejar på mig i mitt bloggande, även när jag som här raljerar en aning på hans bekostnad.

 

Det var en gång en rävkapuschong Del 2

Av , , Bli först att kommentera 19

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, om brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

När vi har åkt nästan 40 mil så är vi äntligen framme. Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag förstås inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. Jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig renovering, städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Landskapet var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kom vi till krönet. Himlen var nära oss, och plötsligt såg jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp.

Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön. Intrycken av upplevelsen brusade genom mitt medvetande. Det var så vackert att jag blev som förstenad. Hela min kropp, min själ berusades och jag genomfors av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hörde jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släppte år av sorgsenhet sitt grepp och jag kände mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattade och kramade om mig, men jag ser än i denna dag att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R fällt, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen.Fantastiskt vackra fåglar med alldeles kritvit fjäderdräkt. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.

Fådda ripor

Av , , 2 kommentarer 24

Inte förräns idag har vi ikommit oss för att äta de fådda riporna. Jag tänker göra ett kulinariskt experiment, något i stil med Ripa Black&White. Om man bryner ripskroven, ripbrösten och ser till att få en riktigt mumsig sky, och därefter på bästa helgerånsvis stoppar ned några menlösa kycklingfileer i grytan som där får gotta sig och förhoppninsvis ta smak av den kraftiga fina skyn, så  är min hypotes att det kan bli riktigt lyckat. En slurk grädde förstås. Det kan svårligen bli fel. Återkommer med recension.

Nya vänner och möten

Av , , Bli först att kommentera 22

Vi har nu hög beläggning i stugorna av jaktgäster med hundar som ska bege sig ut på ripjakt. Det känns liksom spännande i luften, och ingen är gladare än vi när jakten är lyckosam för våra gäster.

Ikväll har vi träffat ännu fler trevliga människor med intressanta berättelser. Idag fick jag akut abstinens efter att spela så jag blev tvungen att ta fram och montera ihop min keyboard. När musiken smög ut genom springorna i det här gamla huset så dröjde det inte förrän en annan musiker kom in. Musik förenar människor och innan vi visste ordet av så hade vi intressanta samtal och visade det sig – en hel del gemensamma bekanta och nämnare. Världen är inte stor, och så central som världen känns här i Sandviken har den inte känts tidigare. KUL!

Det var en gång en rävkapuschong. Del 2

Av , , 7 kommentarer 55

Ripjägaren himself

Längs en vindlande snöväg passerar vi små ensamgårdar, mörka nedisade hus och tun som är övergivna och inbäddade i förlåtande snötäcken. Än en gång påminns jag om inlandets dystra prognos, om alla dessa värkande ryggar, om brutna stenmarker och uppodlade jordplättar som står i träda, övergivna.

Ibland kan man inte se någon annan rimlig förklaring till valet av boplats, än att man inte orkade gå ett enda steg till.

När vi har åkt nästan 40 mil så är vi äntligen framme. Stjärnklar himmel och måne lyser upp Gautosjö tillräckligt mycket för att jag ska hinna göra mig en bild av den lilla byn när vi passerar igenom. Vid stugan som ligger ensam på en udde i sjön stannar vi bilen och jag sätter för första gången min fot i den omoderna och lite skabbiga stugan som från den stunden skall komma att bli mitt paradis och mitt andningshål, om än till låns. Men det visste jag förstås inte då.

Innan vi eldat upp kaminvärmen från -15 till dräglig sovtemperatur, hade vi hunnit installera oss och packa upp det lilla medhavda. Jag konsterade snabbt, med en kvinnas scannande blick, att här hade man inte överdrivit vare sig renovering, städning, styling eller matlagning på länge.

En kubikmeter av försvarets frystorkade torrfoder, blåbärssoppspulver och liknande läckerheter med för länge sedan passerat bästföredatum fyllde skafferiet i sällskap med kuriosaförpackningar av ströbröd, vaniljsocker och fotogendunkar.

Den exotiska "pinkhinken" halvfylld med snö, fick mig att dra en aning efter andan. Den tillsammans med råttskiten rimmade lite illa med nyromantiken. Men jag är inte den lättskrämda typen utan bekantade mig krasst med gällande rutiner och kröp strax tillsammans med ripjägaren ned i den smala hårda kökssoffan för att vara utvilad till den stora begivenheten, ripjakten, följande morgon.

Det hade passerat ett och annat provexemplar av kvinnfolk föregående år här i stugan, så jag hade en viss återhållsamhet i framåt-tänket och försökte bortse från detta faktum för att kunna komma i rätt stämning. Det var här och nu som gällde. Ingen gårdag och bara två morgondagar var oss givna.

Ljusblått gryningsljus, eld i kaminen, havtornsthe, och fårskinnstofflor är mitt första morgonminne från Gauto. Dagens matsäck skulle packas. Byssor och skidor lastas in i kälken.

Munderingen kom på, trots att jag kände mig aningen misslagom i de svarta pjäxorna. Skidorna var trävita under och hade vare sig sett skymten av Swix eller tjära på decennier. Rekorderliga bambustavar i Gunde-längd fulländade outfiten.

Så bar det iväg på snöskoter. Vi skulle först korsa Mittisjön och därefter kryssa oss upp mot fjället, över fjällkammen och ned i nästa dalgång för vidare färd till ett ripställe som R knappat in i sin GPS. Han hade packat ned sina vita ripjägarkläder i ryggsäcken och iklätt sig sin skinnanorak med rävpälskantad kapuschong.

För första gången såg jag skinnbyxen och storstövlen på. Han såg lite vild och småfarlig ut och jag fick lite Zeb Macahan-känsla när jag betraktade honom i smyg.

Jag satt där bakom hans rygg och höll hårt runt hans midja under färden. Det var kallt. Fartvinden bet i mina kinder och först när jag borrade in mitt ansikte i hans mjuka rävkapuschong fick jag lä. Efter en lång stund av körande och trixande upp genom dvärgbjörken kom vi så upp på kalfjället och stannade.

Det var mäktigt att se Gautosjö som en prick nere i dalgången bakom oss. Landskapet var mycket vackert. Vi fortsatte vidare upp mot krönet som skymtade långt bort. Detta var första gången som jag var uppe på ett kalfjäll vintertid och det kändes fantastiskt spännande.

Så kom vi till krönet. Himlen var nära oss, och plötsligt såg jag dalgången öppna sig hisnande som en avgrund framför oss i djupa böljande dalar, långt nedanför oss, och där bortom – snöklädd fjälltopp efter fjälltopp.

Fjällen, solen, himlen och den gnistrande snön. Intrycken av upplevelsen brusade genom mitt medvetande. Det var så vackert att jag blev som förstenad. Hela min kropp, min själ berusades och jag genomfors av en lyckokänsla, en slags helighet som jag inte minns att jag tidigare upplevt.

Plötsligt hörde jag som i ett rus någons glädjeskrik, ett vårskrik som från själens innersta märg. Det är mig själv jag hör jubla.

Där och då, i detta ögonblick släppte år av sorgsenhet sitt grepp och jag kände mig fri, lätt och hemma. Jag blir rörd av vad denna natur väcker, och minns med glädje denna stund. R skrattade och kramade om mig, men jag ser än i denna dag att han blir gripen när jag beskriver min känsla inför detta.

Den stunden glömmer jag aldrig, och oavsett vad framtiden bär med sig så kommer denna plats för mig att vara förknippad med min vändpunkt till glädje.

Ripjägaren tog mig med på vindpinade utsprång och fjällkanter. Vi skidade i timmar under tystnad, låg i bredd bakom snövallar och spanade efter de vita vackra fåglarna och drack varm försvarets blåbärssoppa ur ståltermos.

Jag fick hålla i mina frusna händer, en alldeles overkligt vit, varm och vacker ripa som R fällt, innan den hamnade i den medhavda tygpåsen.Fantastiskt vackra fåglar med alldeles kritvit fjäderdräkt. Mina gamla skidor fungerade helt okej, och efter att ha klarat grundkurs 1 i såväl tystnad under jakt, som skoterkörning, bar det iväg hem tillbaka till stugan till en värmande eld, mat och en skön famn.

Fortsättning följer.