Etikett: rutigskjortan

Det var en gång en rävkapuschong. Del 4

Av , , 5 kommentarer 40

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen i Arvidsjaur och undrade i mitt stilla sinne om jag verkligen var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta R.s adoptivmamma Mildred och hennes man Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat och forskande, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Vårdplaneringen tog sin början. Nu och då vände sig R till mig och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ungefär en timme.

Från min sida av bordet såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Robert, hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma kanske skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans. Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag ser hur han sitter på sin plats vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kommer. Som på ett givet kommando sätter de två männen sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är fastän många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en gammal fars ögon, saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamouflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljdes vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig mättad och en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs hem till Umeå säjer R att han vill att jag ska följa med honom till sonen Johan och hans familj på födelsedagkalas redan samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att måttet var rågat och gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt…för att inte säja alldeles på tok för tidigt för det!

Men än en gång visade ripjägaren prov på sin övertygande övertalningsförmåga, och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ’"jorden runt på 8 dagar’"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer som genom ett trollslag var avklarade innan jag visste ordet av, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans med varandra – bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.

Då vet man…

Av , , 2 kommentarer 49

Man vet att man är på hemmaplan när flygvärdinnan säjer "vänta till skyltarna schläcks". Skön känsla, efter en lång resdag. Gräsänklingarna mötte glada upp på flygplatsen sent igårkväll och det kändes så skönt att få ses igen. Denna dagen ägnas åt att återställa hemmet till en mer normalstädad status och att avlägsna det stampade jordgolvet som installerats under min frånvaro. Han har nog haft fullt upp med allt annat än städning de här dagarna gubben min, och han ser lite eländig och sliten ut. Bäst att vara snäll med honom. Sån tur att vi är bra på olika saker. Husse gräver nu med hydrovågen här utanför. Hans silhuett i rutigskjortan ser glad ut:) Solen glittrar på Tjaktjaure efter dagar av regn. Leo lämnar mig inte med blicken idag och lyser av kärlek. Det är ömsesidigt.

Kvinnans list

Av , , Bli först att kommentera 13

Idag tog jag Alex till hjälp att sätta fast en del lister som ännu låg spridda i huset efter tapetseringen. Det är en ganska härlig och förundrad känsla att ens lillpojke nu är orimligt stor och lång, och lätt som en plätt kan spika och dona med sånt som mamma tycker är svårt och hopplöst. Men faktiskt så visade han tidiga tecken på händighet. Rutigskjortan var på redan här, och storstövlen dom står i garaget. Nu bär det iväg på festival för hans kompisgäng, med sig i lasten ligger hans specialgjorta partyljudanläggning. Med en kram och ett löfte om att köra försiktigt vinkar jag iväg min älskade son. Jag tror bestämt att jag låter precis som min mamma lät, på den tiden det begav sig:)

En hydrovågänkas bekännelser

Av , , Bli först att kommentera 18

Här kommer en liten sommarbloggrepris från förra året, men just ikväll känns den väldigt aktuell. Jag ser hans silhuett i skymningsljuset där han sitter på sin älskling och gräver av hjärtans fröjd i denna sena timma.

Ja, ni ser ju själva av bilden att döma vem/vad som får pussen. Ledtråd: Inte är det jag inte!!

Min fråga till läsarpanelen idag är om det finns sådana som känner igen sig i att spela andrafiolen mot ett suspekt fordon?

Här har nu R grävt i snart 3 veckor, vare sig det har behövts eller inte. Uppenbarligen är det hans uppfattning om den perfekta semestern. När bilden togs hade han just lyckats styra undan ett gäng gamla astunga och genomsura telefonstolpar som var för tunga för mänskliga krafter att lyfta med just denna blåa skönhet. Imponerande vad man faktiskt kan göra med den mackapären, även om den efterlämnar ett blivande pärland varhelst den drar fram.

Små romantiska utflykter är liksom inte hans grej. Däremot har han verkligen anammat uttrycket "Gräv där du står" och han hittar hela tiden nya stora stenbumlingar en bit under det spirande gräsfröet som man kan gräva fram och planera en sprängarsemester nästa år. Det är ännu en bit kvar till Kina….

I hopp om att vinna hans uppmärksamhet tog jag på mig en "rutigskjorta" utanpå bikinin, och försökte hjälpa honom  med att flytta en brädhög. Det hade en viss effekt för han log rart från sin position på hydrovågen och försökte smeka mej med skopan.

I den allmänna yran hamnade jag mitt i ett hummelbo. Jag menar att det handlade om genmanipulerade humlor med storhetsvansinne. I varje fall betedde de sig som om de var getingar eller concordeplan.

Jag slog nytt personbästa på sträckan dasset – förrådet och sökte febrilt efter min framlidne svärfars gamla radarflaskor och hormoslyrdunkar. Här finns det resurser. Nu snackar vi inte om någon modern  miljövänligt "Lightradar" utan här fanns det tunga artilleriet från det glada 70-talet.

En lätt touch på sprayen och concorderna  intog ett stillsamt horisontalläge. Ambivalens mellan känslor som sadistisk  skadeglädje och underläppsdarrande skuld brottades en stund, innan den mer neutrala lättnaden tog över.

Nu får jag försöka ta till det sista desperata vapnet över "kvinnans listprylar". Mat. Om en stund  blir det grillad fläskfile och potatisgratäng. Nu får vi vila från fisk några timmar. Få se om jag kan locka honom från hydrovågen en stund.

Det var en gång en rävkapuschong Del 4

Av , , 6 kommentarer 16

Jag hade en lätt känsla av rampfeber inför vårdplaneringen och undrade i mitt stilla sinne om jag var riktigt klok som utsatte mig själv för detta.

Fick möta Mildred och Johan i deras lilla tvåa på servicehuset och det kändes faktiskt som om jag nästan per omgående klarade nålsögat och vi fann även några gemensamma nämnare att tala om. Gumman tittade lite luttrat, men plirigt på mig och hon log. Hennes handslag kändes varmt vänligt och kvardröjande så jag kände snart att jag vågade slappna av. 

Innan avresan från Umeå hade jag förberett och bakat en kaka som vi dukade fram där på kaffebordet. Hux flux invaderades köket av vårdpersonal och plötsligt befann jag mig mitt i stormens öga. Nu och då vände sig R till mej och ville höra min synpunkt som sjuksköterska. Det fanns ingen väg ut, så det vara bara att hålla god min. Allt gick dock bra och mötet upplöstes efter ca en timme.

Från mitt håll såg jag hur mamma Mildred tittade på sin store starke son genom modersögon, hur de utstrålade längtan efter honom, bonuspojken. Hon ville ha honom kvar hos sig längre.

I hennes ögon var han förmodligen samme lintottige lille prins som blickade ned från fotot på hederplatsen – väggen i finrummet. Hennes hjärtas glädje och stolthet. Hon såg och ägde nyckeln till en annan dimension än min, bortom rutigskjortan, storstövlen och skinnbyxen. Robert, lillpojken som en gång brukade somna med sitt trötta lilla huvud i hennes knä, i bönhuset i Glommersträsk.

Jag tänkte på alla saker som en gammal mamma skulle vilja säja mellan fyra ögon, berätta och kanske be om förlåtelse eller förståelse för, och fick för ett ögonblick lite dåligt samvete av att beröva henne några av deras få dyrbara minuter tillsammans.

Stunden borde ha varit vikt enbart för henne. Men det var dags att hasta vidare. Vi tog farväl, J gav mej en riktig björnkram och det sista vi hörde var: Kom snart tillbaka!

Vi kör genom det lilla samhället, vidare till nästa granskningsinstans hemma hos R:s biologiske far och hans fru, där det bjuds på kaffe och smörgås. Att vara efterlängtad – blir dagens tema även här. Här får jag se en ny sida av ripjägaren, som nu möts av stora famnen hos sin gamle far.

Jag såg hur han satt vid köksbordet ivrigt spanande bakom den blommiga gardinen när vi kom. Som på ett givet kommando sätter de två sig på var sin sida av det lilla köksbordet och lutar sina huvuden tätt ihop.

Jag ser hur lika de är även om många år skiljer mellan dem. Profilen är densamma. Rutigskjortan är på hos båda. Båda är ganska lomhörda. Dialekten kommer fram, och jag får här bevittna ett härligt samspel i berättande, ett samtal mellan dessa två män, far o son. Allt rör sig kring trakten, historien och människorna här.

Även här ser jag längtan i en fars ögon, av saknad kanske, men också av avsaknad av samtal om hur och varför saker skett i historien. Faderskärleken känns i luften, om än kamumoflerad av jargong och kanske osynlig för en man, men för mig, där och då, stod den uppenbar och tydlig i all sin kraft.

Även denna besiktning överlevde jag och kände idel vänliga vibbar från dem båda. Och även här åtföljs vi av orden: Kom snart tillbaka!

Nästa anhalt längs vägen blir att hämta en födelsedagspresent till R:s son, en gammal gungstol från hans farfarsgård i Ånäs. Gungstolen förvarades i garaget hos en faster i Abborrträsk. Hon var dock inte var hemma vid tillfället så vi lastade gungstolen och åkte vidare. Tur, tänker jag som känner mig en smula omtumlad efter alla nya möten.

Halvvägs till Skellefteå säjer R att han vill att jag ska följa honom till sonen och hans familj på födelsedagkalas samma kväll. Här kände jag dock att det kanske blev i mesta laget, att gränsen var nådd för denna gång. Att presenteras för barn och kanske barnbarn kräver enligt mitt sätt att se, noggrannt övervägande, och bör inte ske lättvindigt. Det kändes lite tidigt,…för att inte säja alldeles för tidigt!

Men än en gång visade han prov på sin övertalningsförmåga och innan jag visste ordet av så stod vi där hemma i sonens hall, tillsammans med deras vänner och barn. Att ripjägarens exfru också skulle vara där hade dock inte framgått, så jag hann aldrig ens hämta andan innan jag plötsligt stod öga mot öga med henne. Vi var nog båda lite förvånade över situationen men fann oss snabbt och sedan var det inte mer med det.

Efter denna snabbspolning av ’"jorden runt på 8 dagar’"och när de flesta nervkittlande möten och presentationer vips var avklarade, så kändes det ganska naturligt att fortsätta vandringen tillsammans bort mot livets solnedgång. Jag hann liksom aldrig gruva mig och i hjärtat kändes allting så rätt.

Så infann sig en "lugn period" som faktiskt sträckte sig över flera veckor, innan han en dag föreslog att vi skulle köpa ett hus ihop…. Men det – det blir en alldeles egen historia.