Vaknade härförleden som vanligt onödigt tidigt fastän det var en helgmorgon då jag entligen borde ta tillfället att sova ut. Huvudet  fortfarande fullt av jobbtankar och nya ideér kring den kommande veckans uppdrag och föreläsningar. Lika gåtfullt som att strumpor försvinner i tvättmaskiner, lika märkligt är det hur tankar och ideér i mörkrets stillhet föds fram liksom från ingenstans, och plötsligt växer sig stora, hoppfulla och möjliga i nattens skyddade verkstad.

Tyvärr är det med nattankar som med såpbubblor, att de stiger i skimrande flockar av sin egen lyftkraft, vackra och liksom alldeles självklara, men är extremt känsliga för gryningsljusets obarmhärtiga stål. Min argumentlåda som jag till vardags alltid har öppen på glänt för att  "för säkerhets skull" ständigt ifrågasätta mig själv, vända och vrida för att upptäcka och kunna förebygga eventuella brister är ordentligt stängd på natten. Alla om, men, och utifall att, är nedpackade och inlåsta.

R frustreras som så ofta över hur olika vi två ser på tillvarons möjligheter. Han ser möjligheter i det mesta och gör som K-G Bergström – går rakt på sak. Han tampas med eventuella motstånd när och OM de kommer. Han kör på i självsäker stil, obekymrad över om det skapas gnissel på vägen eller om någon skulle ha en avvikande åsikt. Hans målbild är glasklar.

I motsats till honom, vill jag gärna ha scannat tänkbara scenarier en liten stund i förväg, för att mentalt vara förberedd NÄR, inte om, olika hinder dyker upp. Mitt mål är att inte såra eller klampa in, det är viktigare än framgång. Jag har oftast den vita flaggen i bakfickan, jag är "standby" för att lägga mig platt, och håller bakdörren öppen som går till nederlagets och någon enstaka gång, till självömkans träsk. En något krånglig definition av en svajig självkänsla kan tyckas, men vi två lär av varandra och jag börjar försiktigt tuffa till mig och tro på mina ideer, visioner och min egen kraft. Han har å andra sidan mjukats upp något i kanterna. Vår fusion har vi båda vunnit på.

Nattens tankar är snabbt förgängliga om man inte direkt fäster dem på pränt, tonsätter, pratar eller sjunger om dem. Denna gång kände jag att det var dags att markera, att sätta ned foten ordentligt inför mig själv, och utlysa utegångsförbud för kreativa och lättflyktiga nattankar sprungna från kuddens innandömen eller varifrån de nu kommer. Hängde därför upp skylten LEDIG och steg helt enkelt upp. Hädanefter har jag alltid en anteckningsbok på nattduksbordet.