Ibland funderar man på hur långt det får gå. Nu ska man spara kronor genom att dra in Silverexpressen. Bussen som är dalgångens livsnerv, som transporterar folk och gods – inte bara längs vägen, utan också är den enda kommunikationen som förbinder kust med kust. Skellefteå – Bodö. Barents väg. Silvervägen.

Samtidigt kämpar småkommunerna i inlandet med att marknadsföra sina destinationer för att locka folk att komma hit – som turister eller som arbetskraft.  Det borde ligga i både Sveriges och Norges intresse att ha en förbindelse som gör det möjligt att ta sig mellan länderna. I nuläget känns det som om vi återgår till tiden med väglöst land. Från att tidigare ha varit en plats längs en trafikerad linje – blir vi nu den sista utposten. Det känns som ett slag i magen.

Det blir intressant att följa hur fortsättningen blir. Vem ska leverera gods och post till oss i utkanten? Och vart kommer det att levereras? Nu är det nog dags för en Pudas-låda mitt på Silvervägen. Inuti kommer det att ligga ett servceminded, medeltjockt och mycket besviket fruntimmer. Man blir verkligen uppgiven och tappar både kraft och fart. Hur är det tänkt att företagande i glesbygd ska kunna vara möjligt när inte det mest basala fungerar. Egentligen undrar jag om detta alls är lagligt. Smart är det då definitivt inte. Hej igen 1800-talet. Är du tillbaka igen?

Här kan du läsa Arjeplognytt. Maria Söderberg skriver om saken:

 http://www.arjeplognytt.se/nyheter/silverexpressen-upphor/