Något är inte riktigt som det ska. Det har varit svårt att hålla tankebanorna klara, att koncentrera sig, planera och få ett sammanhang i tanken senaste veckan. Huvudet känns mosigt och kroppen likaså, speciellt min vänster arm o ben. Stressen  över att allt inte går som på räls bränner i ryggraden. Det är frustrerande och en aning oroande. Man vill ju att allt ska rulla på i sin vanliga lunk.

I och för sig nyttigt att få känna på en liknande känsla som det måste vara i början av en demensutveckling. Det borde få mig att lättare förstå och leva mig in i känslan när hjärnkapaciteten börjar svikta, men om jag inte lyckas "vila i mig i form" denna helg, så får det nog bli ett besök hos farbror/tant doktorn. Jag ska på 50årskontroll till veckan i vilket fall som helst.

I dag har jag tagit ledigt, vi har landat i Gauto och här finns inga måsten just nu. Grå suddiga bomullsmoln  ligger lågt och kamouflerar fjällvärlden till oigenkännlighet, det blåser lätt och här i soffhörnet känns varmt och trivsamt.

Jag ska försöka mig på att "bara vara", fokusera på att vara här och nu. Hitta någon liten energidepå i själens gömslen, försöka tanka upp den. Kanske elda, skriva lite, fiska och vara ute i naturen om vädret och kroppen tillåter.

Kanske man lätt glömmer bort sig själv i alla omsorger om andra? Till dig som arbetar i vård och omsorg eller skola och har ett jobb där du ständigt ger av dig själv till andra – till dig och till mig själv vill jag rikta en omtanke och uppmuntra till att unna sig egen tid, påfyllande aktiviteter, kärlek och värme. Vi måste vara rädda om oss själva för att vi ska orka vara rädda om varandra.