Etikett: sommar

Rabarberpaj med knäcktäcke

Av , , Bli först att kommentera 49

Nu är allt klappat och klart så nu väntar vi bara på att bilarna ska rulla in. Jag längtar efter att få krama om dem hela bunten. Kaffet är nykokt och rabarberpajen med knäcktäcke väntar bara på att få sällskap av vaniljglassen. Få se om Vera gillar gåstolen och om Sixten har något klurigt att berätta för farmor. Hoppas på fina dagar tillsammans! helst vill jag förstås att solen ska strössla lite guld på oss alla.

Efterlängtad Lillebror

Av , , Bli först att kommentera 27

Storvännen har idag parkerat Lillvännen för att roa sig med den ännu mindre Lillebroren – åkgräsklipparen som Terje lagat så den nu går som ett skott från att ha varit krasslig en längre tid. Bäst att klippa gräset innan ett gäng tältare kommer hit. Solen skiner. Vi bjuder på kaffe i kåtan och livet känns helt okej.

Hjälp mig!!

Av , , 18 kommentarer 29

Tänker be er kära bloggläsare om hjälp. Fick igår tips om att lämna in ett bidrag till tävlingen om att få bli "Lyssnarnas Sommarvärd" 2011

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2938&artikel=4403773 

Jag har länge haft en dröm om att få göra ett sommarprogram eller ett annat radioprogram. Funderar här på vilken typ av tema jag ska ta. Ni som har följt min blogg länge kanske har en känsla för vad jag ska välja. Jag velar mellan livsstilsbytet Umeå-Sandvikens Fjällgård, mitt hjärta för äldreomsorgen eller ett kåseri – kanske ett relationskåseri eller ett avsnitt barndomsminnen. Har du någon favorit rent av? Tacksam för snabba tips. Jag är idel öron. Titta gärna  i mina underrubriker och ge mig ett råd. Jag vill naturligtvis att dessa 5 minuter ska fängsla lyssnare så mycket som möjligt, man ska skratta, bli berörd eller nyfiken på att höra mera. Hoppas ni vill hjälpa mig, och att ni förstås helst röstar på mig i tävlingen. Tack!

Guckusko

Av , , 2 kommentarer 13

Guckusko

Fick idag i mejlen den här fina bilden, tagen i trakterna kring Sandvikens Fjällgård av Helén, som är nuvarande ägare. Vi missar tyvärr guckuskosäsongen i år, men hon lovar att visa oss platsen där de växer. Så får vi något att se fram emot nästa sommar med.

2 kommentarer
Etiketter: , ,

En car är bra att ha

Av , , 2 kommentarer 8

Ikväll har R förbarmat sig över Reunalteländet och bytt avgassystem. Jag är helt genomskinlig av tacksamhet.  Det var helt tätt förut så Lagunan rent av dog knall och fall för några veckor sedan – turligt nog hemma på gårdsplanen. Nu är det bara kylaren kvar som läcker som ett såll. Hurra! (Man får glädjas åt det lilla)

Mekanikern själv är måttligt road eftersom jag "städat bort" hans två arbetsskopar, och de står nu utom räckhåll i en liten garderob i Gauto. Just nu pågår fjäskning/mutning de luxe för att få honom glad igen. Stackarn får nu fara på sin traktorkurs i Vännäs iförd storstövlen i denna sommarvärme.

Som tur är så verkar han ha hittat traktorn i sitt liv idag. Sannolikt blir det en snabbtur fram och åter till Gävle någon av helgdagarna för att titta på och förmodliga köpa skönheten. Detta blir den traktor som R ska använda för snöskottning på fjällanläggningen, samt för att bistå vägverket, med plogning när det drevar på upp emot gränstrakterna.

Har jag nu en riktig bondtur så kan jag kompensera för det uteblivna systerbesöket förra resan när jag hade magsjuka. För vem vet när vi gör oss en tur nedåt landet igen.

Lite fler gamla minnen

Av , , Bli först att kommentera 9

I morse vaknade jag till ett kraftigt åskväder och en ordentlig knall följt av ett strilande ösregn. Det är något visst med åskväder. Man känner sig ganska liten när naturkrafterna slår till.

Om det berodde på byns läge i dalgången intill Vindelälvens vatten eller andra orsaker vet jag inte, men åskvädren var både kraftfulla och frekvent förekommande i min barndoms minnesvärld. Ofta kom dessutom mullrer ifrån överljudsplanens lekstuga ovan trädtopparna. De lyfte från det nu nedläggningshotade flygfältet i Gunnarn och gjorde mig vettskrämd varje gång de drog in över grantopparna och sprängde ljudvallen.

 
I min fantasifulla  barnatillvaro tycktes var ljudet vara snarlikt det tordön som beskrevs i Uppenbarelseboken om den yttersta tiden, och jag gick som barn mestadels omkring och förberedde mig för den yttersta domen om dagarna och väntade på att få rätt. Nämligen att Jesus skulle hämta hem alla – utom min lilla förtappade existens förstås. Endast mörker och evig förtappelse återstod för min räkning.
 
Med tanke på att jag förmodligen var ett alldeles vanligt och ganska oskyldigt flickebarn, blir jag lite bedrövad idag när jag inser vad mycket av min barndoms tid som gick åt till att vara rädd och känna mig dålig och förtappad. Så onödigt! Kombinationen av den kristna förkunnelsen och min ovanligt livliga fantasi var alls ingen uppbygglig kombination.
 
När åskan gick fann vi på råd! In under köksbordet kröp vi barn iförda gummistövlar. I handen höll man företrädesvis något föremål av plast eller gummi. Ett durkslag eller mammas plasttillbringare Mia. Ett åskväder tillbringade jag i Sixten Erikssons Vauxhall i domängaraget uppe i Kronbygga. Vi kände oss säkra eftersom bilen stod på gummidärck.Ur telefonjacket hemma så flög eldklot och blixtar mellan varven. Där kan man snacka om spänning i ordets rätta bemärkelse.
 
Från Robbans hembygder berättas om en gubbe som i elektrifieringens linda gick ut till husknuten och reste en stege för att klättra upp och kontrollera ”tjukan” vid husknuten. Byborna samlades runt omkring i spänd förväntan. Gubben hade munderat sig i gummistövlar, regnrock, sydväst och gummihandskar. Innan han påbörjade klättringen upp – vände han sig till folket och sa allvarsamt: Om ji nu se i som ”schtiven å” då jär i dö!
 
Man ska inte leka med elen!!
 

 

Håll alla tummar………

Av , , Bli först att kommentera 9

Jag sitter här och har  förstås tankarna hos  min kära Sandra som fortfarande är kvar på Piteå lasarett. Idag ska de ta nya prover och förhoppningsvis får de lämna sjukhusvärlden idag och påbörja sin semester på riktigt. Att få vara frisk – det är den största gåvan av alla.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Celebert besök

Av , , Bli först att kommentera 7

R:s son med familj kom förbi och Kim och småtjejerna för med sig en frisk fläkt av sommarlov och sommar. En kaffetår i all enkelhet, lite glass och en stunds småprat mitt i röran känns uppfriskande. Nu är man laddad för nya friska tag i några timmar till.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Min barndoms somrar

Av , , 4 kommentarer 9

Så här i i backspegeln när jag tänker tillbaka på livet som lantbrukardotter, verkar minnena plötsligt kantade av blå himmel, tussiga stackmoln, rödrutiga picknickdukar, gemyt, glada vinkande barn i hölass och en sjungande bonde vandrande bakom hästen. Lite "Sound of music-aktigt" där barnen i tripp-trapp-trull sjunger hurtfriska rosenkindade melodier bland hässjorna, och där en färgglad halmfågelskrämma klämmer i under refrängen.

Fullt så bondromantiskt var det dock inte från min lilla synvinkel sett, dessa heta sommardagar i efterförloppet till sommarens höjdpunkt Lapplandsveckan, som ju alltid ägde rum den andra veckan i juli.

Redan på hemvägen från Husbondliden, söndageftermiddag efter den obligatoriska släkträffen nere vid sjön och redan innan smaken av den solvarma Lorangan och mammas goda mjuksmörgåsar med ost och prickig korv hade hunnit lämna minnet, infann sig en liten vemodig klump i magen. Den vittnade om en känsla av avsked, av uppbrott och av att sommaren snart var slut. Allt det roliga hade redan passerat. Ett evighetslångt år av väntan till nästa sommar var allt som återstod.

Man satt där i baksätet fastsvettad på det röda galonsätet och memorerade allt det spännande och roliga som hänt de gångna intensiva sommarveckorna medans man såg byarna flimra förbi: Ruskträsk, Vormsele, Björksele och så äntligen den vackraste av dem alla – Vindelgransele. Nästan alltid hade man någon speciell ny romantisk vän i åtanke som fick avskedet och vemodet att kännas än tristare.

Nu infann sig brevskrivandets tid, och så även slåttannan, som ju alltid började denna måndag – om det inte regnade förstås. Så fort den första hässjan var rest, så hörde man aldrig mer göken igen denna sommar. Inte förrän nästa år.

Redan tidigt på måndagsmorgonen, innan vi barn vaknat, hade pappa varit i farten med hästen och slåttermaskinen och slagit gräsvallen på de omgivande lägderna. Så fort den tjocka hemfilen och brytan hade landat i magen var det dags att greppa räfsorna och bege sig ut i arbetet. Jag minns hur blankt, lent och nött träet i räfsskaftet kändes mot handflatan av alla stävsamma händer som hållit den under årtionden.

Fullt så lent var inte hässjevirket - det gråa och stickiga, som man fick hämta däri hässjehopen. Det var hässjestängren, hässjestöra och hässjestöda. Fotsulorna var så här i juli alldeles hårda och härdade under barfötterna, så man gick obehindrat barfota på alla slags underlag.

Medan man gick där och släpade, såg man i ögonvrån ibland hur kamraterna cyklade iväg till badplatsen och hur de vinkade glatt uppifrån vägen. Man tyckte extremt synd om sig själv. Första dagarna fick man blåsor av dragandet och räfsandet, men sedan övergick de till en prydlig rad av gula valkar i de små förhärdade händerna.
Att hämta posten blev ett välkommet avbrott och kunde i bästa fall innebära ett ljusblått brev från nya brevvänner eller sommarromansen. Detta slet man ivrigt upp och läste medans man vandrade landsvägen hem.

Vägrenarna blommade ännu av midsommarblomster och rallarros. Här och där såg man en blåklocka eller en prästkrage som gav en hint om att försommaren var över. Ibland gjorde man sig ett ärende på halva hållet, och knackade på hos faster Anna-Lisa för att låna toaletten. Hon genomskådade alltid det faktiska ärendet och bjöd på något av alla sina goda bakverk och ett glas saft.

Om jag blundar lite, så kan jag faktiskt också minnas härliga stunder från slåttern som matchar fantasibilden. Aldrig har väl en fikakorg varit mer efterlängtad. Det bjöds smörgås på rågbröd med ost, och så det allra bästa – mammas nybakade varma hastbullar. I svalkan inne i Viktors lon – i Vikstens lon – i Röladan eller i Lilladan baki Flakaberget silade solen sitt guld genom springor och dammet dansade i solstrålarna. Vi tog "minuter"

Detta var långt före någon av oss ens hade hört talas om hösnuva eller pollenallergi. Man var snorig helt enkelt och den skrynkliga näsduken hade sin givna plats i fickan.

När som helst kan jag frammana bilden av pappa Alvar, brunbränd och svettig i sin ljusa halmhatt, halsande den årliga Guldusen, hans favoritdricka. Den var belöningen för en svettig förmiddag. En skummande ljummen sockerdricka var till oss barn,fulländade den gemytliga stämning som ett väl genomfört lagarbete ju alltid ger.

Idag kan jag tycka att vi nästan var previligerade. Det tyckte våra sommargäster, turisterna från Skåne, redan då för 40 år sedan. Jag fnös i lönndom. De som tyckte att det fanns något exotiskt i att åka hölass, och som garanterat aldrig provat att snyta svart i näsduk efter näsduk visste inte vad de pratade om. De hade aldrig provat att perforera huvudsvålen i takspikarna på hövinn som när vi senare skulle trampa ihop det torra höet som sprutades upp av höfläkten.

………Men som faktiskt aldrig heller fick uppleva den smått magiska känslan av att reda sig ett hemligt bo i det mjukaste höet och ligga där osynlig för omvärlden. Där kunde man ligga och drömma, längst in bakom takåsarna där solen sipprade in mellan takspånen, och där ladusvalans ungar hade sitt träningsläger på andra sidan brädväggen. Min barndoms sommar.

Six wheels

Av , , 4 kommentarer 6

Att cruisa är ett helt nytt och aningen stressframkallande begrepp i min värld. Jag som min korta benlängd till trots, går hemskt fort, raskt och målinriktat hela tiden och överallt, har väldigt svårt för folk som flanerar sakta och har mage att obekymrat stanna till och kallprata. Dessa personer stannar till företrädesvis i ingångar till butiker och gallerior och blockerar helt skamlöst  farleden för målinriktat folk som undertecknad. Samma känsla gäller i bilköer, och R brukar inte vara sämre. Ikväll var vi dock avslappnade och iakttog evenemanget mestadels från E4 vänsterfil, där allt stannade upp.

Ja, jag vet att det inte är hälsosamt att stressa och jag försöker verkligen träna på att gå långsammare, men jag skyller takten på min enochåttios klasskompis från högstadiet som älgade fram som en torped genom korridorerna. Då gällde det att hänga med i svängarna. om man inte skulle komma på efterkälken. På jobbet brukar man säga att det hörs när Gunnel kommer: Ett raskt tjopp tjopp tjopp, så låter tydligen mina fotsteg.

Nåväl, ikväll så var visst man ur huse ute i sina blänkande vackra och kromglittrande fordon. Över stadskärnan låg ett dovt muller och den stickande doften från det koldioxidlock som hängde i luften känns ännu i näsborrarna.

Bilköerna kröp så sakteliga fram. Bilarna var av alla de slag och fyllda med människor av olika storlekar, åldrar och format. Alla såg ut att trivas från såväl baksätes, förar som åskådarplats. En del fyrhjuliga skönheter  var helt perfekt renoverade, putsade och vaxade, och precis som Arne Qvick sjöng – så blixtade kromen i deras nos.

R och jag, som de gamla obstinata rävar vi är, bestämde oss helt sonika för att "cruisa" på hemvägen med Subarun och storsläpen där ett köksbord och två bräder tronade. Vi fick utstå en del roade blickar under det timslånga varvet kring stan, men vi såg det som ett studiebesök i en lite annan värld och lite semester från allt slit och släp här hemma. Mest av allt spanade vi förstås efter svåger L som alltid brukar snurra på Wheels med lillfin-Triumphen och söstra mi varje år.