En liten lunchrepris om det angelägna ämnet sport.

Vad är det som är så fascinerande med sport egentligen?

Min till vardags så känslomässigt stabile sambo (om man bortser från hans reaktioner vid provocerande trafiksituationer såsom rött ljus, felvända bestick i diskmaskinen, bortplockade posthögar från köksbordet, kepsar vid matbordet, eller små försök till relationsältande från min sida) studsar här upp och ned i tv-fåtöljen.  En yrvaket rufsig och kalsongprydd gubbe, gastandes över en till synes sansad medelålders karl som på fullaste allvar satsat sitt liv på en studsande liten boll. Det handlar om Jörgen Perssons pingismatch i OS. 

Om det inte vore för det faktum att jag inser att R har många medbröder och medsystrar som gör gemensam sak – just här och nu, så skulle jag diskret börja bläddra i telefonkatalogen efter numret till psykakuten.  Denna folkrörelse, sporten, som blommar upp extra mycket i OS-tider har legaliserat vansinnet i vardagsrum och på arenor. Rent terapeutiskt har det säkert en förlösande och hälsosam effekt och lättar på spänningar i människans psyke – jag menar för dom som överlever blodtryckschocken i själva affekten.  

Jag minns ifrån min barndoms tv-fria frireligiösa miljö – chocken  – när vi besökte släktingar i samband med ett fotbolls-vm av okänd årgång. Hur de skrek, vred sig och kastade sig på golvet i kraftiga konvulsioner när fel eller rätt lag gjorde mål. Själv satt jag oförstående och vettskrämd gapande som en fågelholk över detta obekanta scenario.  

I den stunden var jag barnsligt omedveten om att detta förekom i var mans tv-rum och fast övertygad om att det nog fanns en eller annan suspekt psykiatrisk diagnos i släkten. Ha i åtanke att jag ändå växt upp med tungomålstalande och  som vardagsmat. Från den dagen höll jag mig nogsamt kvar i tryggheten på pianostolen – långt ifrån sportkommentatorernas exalterade tonlägen och denna farsot "Sporten" som liksom en löpeld verkade invadera var man som upplät sitt sinne för dessa osunda aktiviteter.  

Jag sitter här idag förnumstigt på min självgoda breda bak, tar ännu en tugga av Jappen och skakar på huvudet åt spektaklet, fast tittar emellanåt nyfiket men diskret upp ovan glasögonbågarna för att helst omärkligt få en glimt av en lyckad repris. Jag har ju tagit ställning "mot sporten" och är mera inne på: Mot Sherwoodskogen och nåt bra fiskevatten.

I smyg gör jag ett litet diskret korstecken och hoppas att R:s blodtryck håller sig inom ramarna. Jag är ju rädd om min älskling och försöker påverka honom att jobba kognitivt med att välja sina "strider" ur ett hälsoperspektiv. Sedan kanske man borde ägna sig åt en eller annan fysisk aktivitet ur ett annat hälsoperspektiv – med det är en helt annan femma.