Etikett: suverän perenn

Here we go again…LIVSTÄVLINGEN

Av , , Bli först att kommentera 48
Fick en flashback från förr och påmindes plötsligt om sommaren och sommarlovets baksidor. Sänder därför en tanke till alla sönderstressade föräldrar, villaägare och andra pressade stackare som står inför en hemsk tid av svindyra fotbollscuper, kostsam trädgårdsstyling och andra mer eller mindre påtvingade livstävlingsmoment.
 
Mitt budskap – peta näsan en stund över en slätkopp på närmsta farstubro och ta en rejäl funderare över vad som verkligen är "måsten" och viktigt i livet. Barnen kan säkert spela fotboll med grannarnas ungar, du är inte mindre lyckad som förälder för det – och maskrosen är en suverän perenn som kräver lite skötsel och lyser vackert gul. Gör en gammal hederlig utflykt till närmsta dunge med en ostmacka och en sockerdricka och fundera över livets egentliga viktigheter!
 
Dammar här av ett gammalt blogginlägg som handlar just om detta. Om "Livstävlingen", om vänskap och om att faktiskt duga som man är:
 
 
För mig är en vän en person som accepterar med hull och hår, på gott och ont. Som ser bortom ytan, inte fnyser bakom ens rygg eller värderar efter socialgrupp, eller vilka möbler man har hemma.

Är du med i livstävlingen – mest prylar när han dör vinner? Själv har jag gått ur den och ägnar mig mer åt att göra mig av med onödiga ägodelar som tar både utrymme och energi. Det känns otroligt skönt. Syftet är inte alls att byta ut gamla, nötta och kära saker mot nya, vita opersonliga utan själ för att försöka tävla om en förstaplats i möbelaffärslivet. Ni vet de själlösa avskalade hemmiljöer som mest av allt liknar mittuppslaget i en möbelkatalog.

Nej, mitt hem vill jag ska spegla mina värderingar, och visa på mångfald, kreativitet och kompromissvilja. Det senaste var inte alldeles enkelt, just när man skulle till att slå sig ihop med en annan halvgammal begagnad människa med helt annan smak, mystiska prylar från sitt förflutna och helt andra ideér kring heminredning.

När den första spännande och emellanåt kniviga samboperioden var över och jag förlikat mig med tanken på kompromisser i både det ena och det andra, så bestämde jag mig en vacker dag helt enkelt för att stå upp rakryggad för vår osaliga mix. Man kan ju inte kräva att en annan människa ska göra sig av med sitt bohag enbart för att tillfredsställa ens egna egoistiska nycker.

I sanningens namn ska väl erkännas att en och annan klarlackad köksklocka med inbränt älgmotiv i gulnad furu smugglades undan i omärkta banankartonger tillsammans med likartade ärvda pinaler längst bak i garagets dunkla ingenmansland. Någonstans måste man ju ge och ta, och i gengäld gav jag avkall på en del saker som R inte kunde förlika sig med.

Människor som väljer ”rätt”vänner efter taxeringskalendern i stället för med hjärtat, de som tävlar i ”danskt” eller ”dyrt ” enbart för att duga och passa i sällskapslivet kan jag vara utan, om än ibland med ett visst vemod. Jag kan bli ledsen över människors fördömande, den kvardröjande känslan av förakt, att rata eller kanske baktala. Jag vill lära känna, umgås med, gråta och skratta tillsammans med folk av kött och blod, med själ och hjärta, som ser bakom och bortom ytan, prislapparna, färgmatchningen och dammråttorna.