Etikett: teskedsgumman

Teskedsgumman

Av , , 4 kommentarer 52

Vad är det som händer?  I det gnistrande intensiva januariljuset krymper jag  till en osäker skugga. Blir bara en hägring av mitt vanliga jag, liten som en tesked. Genomskinlig olustig och rannsakande går jag igenom summan av allt jag någonsin sagt, gjort eller varit. Summan av kardemumman blir – värdelös.  En dålig människa. Känslan blir: Stäng av mig ett tag…. Det är samma visa nästan varje år under några dagar i januari. Jag vet att jag inte är ensam, att detta är mycket vanligt.

Mitt förstånd knackar mig på axeln och påminner mig om alllt jag har att vara tacksam för. Om att jag varken är bättre eller sämre än någon annan. Att jag har ett värde, kanske är älskad i alla fall och att jag trots allt gjort det bästa jag förmått genom livets berg och dalar.

I januariljuset – eller januarinatten för den delen – slår jag dövörat till men fokuserar ändå på att ge ångesten som vässar klorna borta i mörkret en match och skicka den åt pipsvängen. Kom an bara!

Sänder en varm tanke till dej som har det så här ofta. Hostar upp mig och försöker hålla i minnet att det bara handlar om de här dagarna när brytningsljuset kommer, och minnas hur många fantastiska dagar naturen och årstidsväxlingarna ger mig för övrigt. Har du någon klok strategi att dela med dig av när de svarta stunderna kommer?

En gräsänkas bekännelser

Av , , 2 kommentarer 27

En gräsänkas bekännelser – visst låter det nästan som rubriken på en bok med tvivelaktigt innehåll? I mitt fall handlar den varken mer eller mindre om att jag precis som teskedsgumman i sagan tvärkrymper i olika situationer.  Nu när R har lämnat mig ensam i vildmarken för ett besök i civilisationen krymper jag inom loppet av en halvtimme och blir ca 7.5 cm hög (och ungefär lika bred)

Sitter här bakom en soffkudde och försöker intala mig att jag inte behöver vara otriven. Dagens vedranson bar jag in innan mörkrets inbrott så som tur är behöver jag inte bege mig ut i mörkret något mer ikväll. Är man 7,5 cm hög och ganska saftig så är man givetvis rena rama delikatessen för såväl Jorduggla som Räv.

Nej, skämt åsido så känns det ganska ok. Jag har hittat strategier för att inte hemfalla åt sådana gamla olater som mörkrädsla. Har jag i vuxen ålder gått från grav hundskräck till längtan efter en egen vovve så ska jag väl klara detta även om hjärtat bankar lite hårdare när jag tittar ut. Jag kanske skulle sätta ut en skylt till eventuella läskunniga spöken och rävar där jag informerar om att jag minsann ska anmäla mig till att ta jägarexamen om några veckor, så det är bara att akta sig! Sådeså!

När man är liten och trött

Av , , 2 kommentarer 19

Trots att jag är ett vuxet, visserligen inte så stort men ändå ganska redigt och ibland lite manhaftigt fruntimmer så är jag mörkrädd. Det är ett handikapp som jag försökt jobba bort under livet, men tyvärr så krymper jag som teskedsgumman när jag ska bege mig ut i mörkret ensam. Ikväll när det var dags att gå ut och släcka strålkastarna vi har haft på uppe vid vägen som belyst våra öppetskyltar så kändes världen trots pannlampa och bautaficklampa vääldigt mörk och bakom varenda snöhög tycktes järvar och troll lurpassa för att få sätta sina vassa hörntänder i mina saftiga vader.

R bara skrattar och fnyser åt mig. Jag är nog bara ännu ett resultat av många där pappor och bröder roat sig med att busa och skrämmas på skoj när man var liten. Jag kom just att tänka på en av de gonattsånger som jag sjäng med mina barn när de var små. Då var Monchichi – det bruna lilla gosetrollet populär. Den sången kan passa in ganska bra på mig ikväll:)