Etikett: tramporgel

Lucka 9. Småfåglar,Julkärvar och Farfars Lillpiga

Av , , Bli först att kommentera 28

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid farfar Gustav. Därför satte vi ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern. En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster.

Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mig de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag brukade sitta en stund efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och truta med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster – fröken Ellen – lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio….Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg som jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte ändå att gå dit en stund varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit bara för att titta på när han eldade i sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mig med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som forte, flute, echo, piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt brusade fram under mina små händer. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbildDer av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar i minnet.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

1:a advent. Min barndoms skyltsöndag

Av , , 4 kommentarer 45

Jag minns inte att första advent någonsin var snöfri i min barndomsby Vindelgransele. I min minnesbild hade snön redan lagt sig i mjuka dyningar över byn, över gårdsplanen, och på de höga granarna på Flakabergets topp.

Den allra högsta granen som syntes ungefär mitt över ladugårdstaknocken hade ett speciellt utseende och jag kallade henne Lisa. För ett fantasifyllt öga liknade hon profilen av en bahyttprydd fin dam, ungefär som silhuetterna ur Tant Brun, Tant Grön och Tant Gredelin. Om man tittade riktigt noga så kunde man faktiskt se att hon rörde sig och liksom skred fram – fast mycket mycket sakta, på väg bort mot Harrys.

Bakom den frostiga fönsterrutan i köksfönstret hos Alvars stod ett litet spensligt flickebarn och andades på fönstret liksom för att smälta isen och få ett titthål. Hon bröt loss små bitar av isen som hon snabbt stoppade i munnen innan dom hann smälta på pekfingret. Mellan tvåglasfönstren låg vadden i en prydlig remsa, och ovanpå vadden låg det ibland små rödlackade prickiga flugsvampar. Ute hade aftonen redan blivit vackert skymningsblå och köksklockans taktfasta pendel övergick i fyra bångande slag.

Snart var det dags att bege sig av. I fönstret hängde den enda adventsstjärnan av guld och lyste så skimrande vackert. På köksbordet stod adventsljusstaken med vitmossan och det första av fyra vita Liljeholmens ljus hade brunnit någon centimeter. På förmiddagen hade vi hela familjen varit i kapellet, där en likadan ljusstake tänts och faster Anna-Lisas orgelspel ackompanjerade församlingen i Gå Sion din konung att möta. Var glad, var glad, var glad i din Herre och Gud ljöd tonerna ur den gamla tramporgeln och ur våra strupar, och visst var det en alldeles speciell stämning av glädje och förväntan över sångerna den här dagen.

Förväntan var också den känsla som väcktes när vi på hemvägen från kapellet instuvade i den grå volvoduetten passerade Domeijs lanthandel vid 13-tiden, och precis som vanligt vid skyltsöndagen, så var fönstret i själva dörren täckt av säckväv.

Därinne pågick nämligen förberedelserna för den fantastiska julskyltningen som var så fjärran ifrån dagens standardiserade och svulstiga utbud man kunde komma. Men allra först av allt så skulle vi få oss en matbit och kyrkkaffe hemma innan det var dags att bege sig av. Mammas söndagsstek, mandelpotatis, stuvade morötter och lingondricka avnjöts i den gemytliga stämningen runt matbordet.

Jag minns sparktåget, pappa i långrocken och persianmössan och alla vi barn skrattande i mörkret på vägsträckan bort till affären. Aldrig var väl sparkföret bättre, vägbanan vitare eller Karlavagnen mer gnistrande där ovanför balkongen utanför mammas o pappas sovrum, än just denna afton den allra första söndagen i advent.

Jag kan som i andanom se  barnen flockas framför den knappt meterbreda affärsdörren. Med våra små uppnäsor mer eller mindre tryckta mot glaset, såg vi alla de fantastiska sakerna som Sture och Lisen arrangerat på det gröna linoleumgolvet. Dockor, bilar, tomtar, spel, pussel, en liten apa som spelade på trumma, julbocken och så de glittrande stjärnorna bollarna och banden.

Visserligen stod säkert fenomburkarna, konserverna och drickesbackarna där i bakgrunden, och följande morgon skulle allt vara återställt på sina vanliga hyllplatser, men den magi och längtan min barndoms julskyltning skapade var faktiskt och helt ärligt alldeles alldeles underbar.

Lägga rabarber på…..

Av , , Bli först att kommentera 29

Nu har jag lagt rabarberblad på tre sandhögar och ovanpå detta betonggröt.  Kul att gegga och spännande att invänta resultatet. Här blåser det kalla nordanvindar  så vid kvällens grillning blir det till att placera sig i lä. Eftermiddagens invigningslur i våra nya solstolar gick alldeles utmärkt….. åtminstone för R som somnade innan han nått maxläget bakåt. Ny är man nyskypad med barn barnbarn och syster, och har spelat några sommarpsalmer på tramporgeln. Då känns livet bra! Gokväll gott folk!

Vintermorgon mellan fjällen

Av , , Bli först att kommentera 18

Ikväll har jag äntligen fått in min kära gamla tramporgel. Den ska få acklimatisera sig över natten, och så till frukosten imorgon kan det bli en och annan julsång. Tyvärr äger jag ingen orgelpall, önskar mig hett en sådan där brun med snurr och klädd bullig sits. Men att tro att Tomten skulle släpa en sådan hit är nog att hoppas för mycket. Vet du kanske någon som har en i gömmorna?

Överraskning!

Av , , Bli först att kommentera 24

Inser till min stora glädje att de bortburna godishyllorna och cocacolaflaken från köket till butiken lämnar plats för en gammal vän som står och surar i lagårn, nämligen min kära gamla tramporgel. Inser att juldagsmorgonen kommer att glimma trots allt. Visserligen skulle det behöva tapetseras och målas först, men allt har sin tid. Vi släcker i taket och tänder några stearinljus och simsalabim JULSTÄMNING!

Lucka 9. Småfåglar,Julkärvar och Farfars Lillpiga

Av , , 6 kommentarer 16

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid farfar Gustav. Därför satte vi ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern. En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster.

Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mig de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag brukade sitta en stund efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och truta med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster – fröken Ellen – lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio….Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg som jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte ändå att gå dit en stund varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit bara för att titta på när han eldade i sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mig med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som forte, flute, echo, piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt brusade fram under mina små händer. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbilder av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar i minnet.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschacCk eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

 

OBS! Visst följer du min kalendertävling? Varje dag fram till jul ska du hålla utkik efter en extra versal (stor bokstav) Dessa 24 bokstäver bildar baklänges en strof ur en känd julsång. Läs mer i instruktionerna 30/11

Före och efter

Av , , 4 kommentarer 25

Idag var det slutbesiktning hos logopeden. Mitt trista röstknarr som aldrig riktigt gett med sig efter den stora hesheten i höstas, har nu fått börja vika. Idag hade jag mitt sista logopedbesök och efter ett par månaders röstövningar andning, avslappningsövningar och medvetenhet så börjar jag få bukt med eländet. Ljudinspelningen ifrån april och den vi gjorde idag visade på stora skillnader och framsteg. Det känns så kul!

Nu är det bara upp till mig själv att fortsätta jobba för att få tillbaka min rätta ton och en förhoppningsviss knarrfri röst. Mina stämband är skitsnygga och friska och jag får lust att sjunga igen. Det känns bra! Istället för att skicka tramporgeln på tippen så ska den faktiskt få följa med till Sandvikens Fjällgård. Gissa vem som vill kunna spela och sjunga den gamla älsklingspsalmen "Morgon mellan fjällen" på riktigt och på plats åtminstone en gång. Om vi sen inte har plats för den så går det ju alltid att elda med den:)

Lucka 9. Småfåglar, Julkärvar och Farfars lillpiga

Av , , Bli först att kommentera 18

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid farfar Gustav. Därför satte vi ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern.

En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster. Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mej de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag brukade en stund efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och truta med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster – fröken Ellen – lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio….Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg som jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna, eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte att gå dit varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit för att titta på när han eldade sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mej med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som forte, flute, echo, piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt brusade fram under mina små händer. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgGeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbilder av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

 

 

Visst är du med i kalendertävlingen? Reglerna finns i ett inlägg från 30/11. Vill du köpa en egen kalender. maila [email protected]

Lucka 9. Småfåglar, Julkärvar och Farfars lillpiga

Av , , 2 kommentarer 0

Man ska tänka på småfåglarna, sa alltid Farfar Gustav. Därför satte vi alltid ut talg och svål från höstslakten, så att småfåglarna skulle klara sig under den långa vintern.

En julkärve hörde också till utsiktbilden från vårt köksfönster. Farfar kunde nästan alla fågelläten och han försökte även lära mej de olika visselljuden, dock utan större framgång. Men jag minns hur jag satt efter middagen i hans trygga vadmalsknä, och trutade med munnen för att härma hans fina fågelsång.

Pappa och farfar hade andra namn på fåglarna. Konstiga ord som Tjuflipen eller Köxiken. I skolan lärde vi oss domherrar, talgoxar, bofinkar och andra vanliga fågelnamn. Min syster – fröken Ellen – lärde mig i vuxen ålder att bofinkens läte låter som: Ska vi gå på biobiobio….Jag är dock ytterst skeptisk till om fågeln verkligen gjorde så syndiga uttalanden hemma hos oss i mitten av 60-talet!

Farmor Elly dog när jag var sex år gammal. Då grät jag, hickade och snorade, så förtvivlat och så högt, under hennes begravning, att jag störde ceremonin och mamma försökte förgäves hyssja och trösta mig. Egentligen tror jag att det var hela min barndoms ackumulerade sorg jag uttryckte där och då. Varken förr eller senare har jag gråtit så som jag grät denna dag, och jag kunde helt enkelt inte hjälpa det.

Från att ha dagligdags hälsat på farfars i det lilla grå huset på gården, och ätit farmors söta tunna havrevälling med svullna russin i de blåmönstrade djuptallrikarna eller lekt med de tomma medicinburkarna som förvarades i en luxusburk i spisskåpet, blev det nu så att farfar åt middag hos oss nästan varje dag.

Efter middagen satt jag alltid en stund i hans knä och lyssnade till hans fascinerande berättelser från förr, eller tittade på de fina ekorrar och rävar han ritade på baksidan av gamla sverigekuvert.

Men jag fortsatte att gå dit varje dag, för att se om det hängde några nya harar, rävar eller fåglar på farstubron. I nyckelhålet satt nyckeln i snöret på trätrådrullen. Ibland gick jag dit för att titta på när han eldade sin vedpanna i hallen.

Ingenstans doftade det så gott som i farfars vedrum under snedtrappen. Ovanför hallspegeln satt en uppstoppad berguv och tittade ned på mej med sina gula glasartade ögon, och alldeles intill hängde pilbågen med pilarna från Afrika där min faster och farbror var missionärer. Ibland kokade jag kaffe åt farfar, men den gråblå klarskinnsplåtburken var och förblev tom sedan farmor hade gått bort.

Ibland spelade jag på den bruna tramporgeln som stod inne i den svala salen. Jag drog ut knopparna där det stod konstiga ord som Forte, Flute, Echo, Piano, trampade på de nötta pedalerna och spelade de gamla julsångerna. Nu tändas tusen juleljus eller Stilla natt. Det lät så högtidligt och mäktigt. På orgeln stod fina svartvita realkort och bröllopsbilder av mina äldre kusiner och släktingar. I fönstret stod ljusbågen och den söta doften av farmors porslinsblomma dröjde sig länge kvar.

Jag räknade dagarna fram tills att syskonen skulle komma hem för julfirande, och längtade så att jag nästan fick ont i magen. Ann-Mari från Haparanda, Eivor från Umeå, och Sixten från Lycksele. Ellen och Sonia gick ännu i Malå, eller möjligen på lanthushållsskolan i Umgransele. Åh vad roligt det skulle bli att träffa dem. Äntligen någon att spela kinaschack eller filipin med. Äntligen släktkalas med skratt och lekar.

Lördagsskola, söndagsskola eller livets hårda skola

Av , , 2 kommentarer 2

Jag är tillräckligt gammal för att ha provat gå i skola även lördagar.
I skolans stora kapprum med sin hårdfernissade pärlspont satt raderna av klädkrokar – hela vägen bort till fönstret. Där var dörren in till Småskolan klass 1-2. Direkt till vänster intill drickesfontänen och tvättstället vek trappan av till vänster upp till Storskolan klass 3-6

Från lärarrumets hemliga inre dök de så upp – fröken och magistern och vi förväntades då stå på led i väntan på klartecken att marschera in i klassrummet.

Ibland släppte fröken en knappnål i golvet – för att lägga ribban på ljudnivån vi förväntades ha. Man skulle höra nålen falla.

Fröken hade ett brett spektra från stenhård disciplin till mer eller mindre pedagogiska och ibland tyvärr handgripliga uttryckssätt, men även ibland lite oväntade mjuka sidor – som när vi uppmanades att ligga tysta böjda över bänklocken och ’drömma’.

Hon var en duktig dramatiker och berättare och mycket handlade om högläsning. Det mesta präglades av en religiös touch redan från morgonpsalmen vi sjöng:

Din klara sol går åter opp, jag tackar dig, min Gud.
med kraft och mod och nyfött hopp jag höjer glädjens ljud.

Din sol går opp för ond och god, för alla som för mig;
o, må jag så i tålamod och kärlek likna dig.

O, hjälp mig lyda dina bud och ha din vilja kär,
förnöjd och glad i dig, min Gud, var dag jag lever här.

Då skall jag trygg, i råd och dåd, till dig, o Fader fly
och än förnimma att din nåd är varje morgon ny.

Hon bänkade sig vid orgeln. Lade ett par uppslagsverk på orgelstolen, bläddrade fram rätt psalm i den avlånga röda koralboken, fällde ut knäklaffarna och malde igång.

Jag kan minnas hur jag fascinerat betraktade henne i den gröna crimpleneklänningen. På ryggen – en bit under hårknuten kunde man ana kanten där korsetten slutade .

Jag minns hennes bruna strumpben i de svarta skorna som trampade och trampade. Hur vi sjöng och sjöng.

Någon pratsjöng tyst bakom mej. Detta gillades inte av Fröken som hade den bestämda uppfattningen att alla skulle "lära sej att sjunga" men troligen resulterade detta istället i en och annan tappad sug på sångfronten.

Många psalmer blev det, och många berättelser runt någon av alla de planscher som hängde i lärarrummet. Motiven handlade om årstiderna, traditionerna, bibliska historien – you name it.

Hur skulle man annars ha kunnat hålla den ytterst viktiga uppräkningen av Jakobs 12 söner levande än i denna dag?Ruben Simon Levi Juda Dan Naftali Gad Aser Isaskar Sebulon Josef och Benjamin? Eller bli väckt mitt i natten och kunna sjunga hela – Se vi gå upp till Jerusalem?

Kommer ni ihåg alla användbara ramsor som till exempel: Januari börjar året, Februari kommer näst, Mars April ha frost i håret, Maj och Juni blomma mest, Juli Augusti och September ljuvlig sommar är det då, men Oktober och November och December äro grå.

Minns ni denna? 30 dagar har November, April, Juni och September. Februari 28 allén, alla de övriga 31.

Eller varför inte tonarternas förtecken: Frosten Betog Esters Aster Dess Gestalt – eller Gå Du Axel Efter Håkans Fiskar. Minns ni hur svårt det var att rita en G-klav?

Vi fick också mängder av glimtar om äventyr och fantastiska sagor och hon uppmanade oss att rita och använda vår fantasi.

Hon gav mej nyckeln till böckernas värld och jag glömmer aldrig när hon lånade ut sin privata Mio min Mio till mej. Berättelsen om Bo Wilhelm Olsson berörde mej oerhört starkt och jag tro att jag kan säja att det är mitt livs starkaste läsupplevelse.

Elsa Beskows – Tant Brun Tant Grön och Tant Gredelin förkom ofta som högläsning. Sörgården – Önnemo – Vill du läsa. Vill du sjunga – visst hette den så – den orangea sångboken? Sampo Lappelill av Zackarias Topelius – ja det finns hur många berättelser som helst någonstans i minnets boklåda.

En gång när jag var först av alla var klar med uppgiften på teckningslektionen belönades jag med den tvivelaktiga uppgiften att få sitta på hennes plats i katetdern och läsa högt ur bibeln för mina kamrater – ur gamla testamentet – Jesaja 6, och jag kan den utantill – än i denna dag. Varför – har jag inte en susning om.

I det år då konung Ussia dog såg jag Herren sitta på en hög och upphöjd tron, och släpet på hans mantel uppfyllde templet. Serafer stodo omkring honom. Var och en av dem hade sex vingar: med två betäckte de sina ansikten, med två betäckte de sina fötter, och med två flögo de. Och den ene ropade till den andre och sade: »Helig, helig, helig är HERREN Sebaot; hela jorden är full av hans härlighet. Och dörrtrösklarnas fästen darrade, när ropet ljöd; och huset blev uppfyllt av rök. Då sade jag: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot.» Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: »Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.»

Ja ni ser ju själva, ännu en av de märkliga dagar som formade mej till den jag blev idag. Men jag tackar henne för att jag fick lära mej Tomten av Viktor Rydberg – alla elva verserna utantill till julavslutningen i tvåan. Det tycker jag faktiskt var duktigt av lilla mej!

Vad minns du från din barndoms skola?