Igår fick han allvarlig konkurrens – den gode R. Jag blev nästan kär.

Världens absolut finaste gamle farbror mötte vi när vi tittade på ett hus. Gammal som gatan var han, klar som kristall, med vänliga plirande ögon bakom de stora glasögonbågarna. Full av visdom och gammal rekorderlig kunskap om ett och annat. Om skogen och vattnet, om djur och natur, om liv och leverne. Med gnistrande humor och ett leende över hela det rynkiga ansiktet. In i själen snäll lyste han av oskuldsfull godhet. Sådana män växer inte på trän!

Huset vill jag inte köpa, men om det hade varit möjligt hade jag nog lagt ett bud på själva farbrorn…