Än har hon inte satt sin sista potatis. Lilla mor utfäste för några år sedan att hon härmed hade "satt sin sista potatis" – i ordets rätta bemärkelse. Sedan dess har några år förflutit och även om potatislanden krympt i både antal och storlek så kan hon än stoltsera med sitt fina ogräsfria potatisland. Hon älskar odlandets utmaning.

Genom åren har hon försökt behålla det ursprungliga lokala utsädet av den mjälla, gula, delikata mandelpotatisen med sin lite feta konsistens, mandelljuva smak och alldeles underbara arom. Något år fick mina föräldrar köpa in extra utsäde när bladmöglet tog det mesta av skörden, men visst känns den igen än i denna dag – den Vindelgranselska mandelpotatisen. Den som var min barndoms basmat, långt före pastans, risets och couscousens tid.

Den passar till allt: Tjäder,orre,saltfisk, rökt fisk, stekt harr eller röding, men även till kokt fisk, kött från våra egna köttdjur, älg, eller hare. Till stuvad lake, hemkokt pölsa, köttbullar med brunsås eller rökt sidfläsk är den likaså en delikatess.

Mandeln är sprungen ur den speciella sandjorden, intill de bugande sädesfälten, åkrarna och ängarna. Den är satt med lagomt avstånd i raka rader, grävd med möda och lagrad med omsorg, vårdad, rensad, sköljd, kokad och slutligen avnjuten i andaktsfull njutning i trevligt sällskap – hemma i mammas kök.

Himlen är bara en smörklick bort. En sillbit, ett ägg och en bit tunnbröd räcker gott och väl. Jag skulle kunna äta enbart potatisen, och jag äter den varje gång med andakt. Vem vet hur många gånger till som jag får sitta mitt emot min söta skärpta lilla mamma och äta av hennes skörd. Idag fyller hon 87 år och i morgon får vi träffa henne live för att gratulera.

De senaste åren har hon börjat berätta ännu fler historier och minnen från förr, och vi barn får allt fler pusselbitar på plats. Jag undrar vad hon ska berätta om imorgon. Hon är som en vandrande skattkammare. Vår älskade lilla Mamma.