Etikett: Vindelälven

Flottarkärlek. Barndomsminnen om en forsrännare

Av , , 2 kommentarer 32

 Pappa Alvar Hedman och Oskar Borgström ränner den svåra Djupselforsen

Så här i försommartider så minns jag flottningen i Vindelälven och den mystik som omgav dessa intensiva dagar i min minnesbild från barndomen i Vindelgransele. Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt! Som barn  var jag omåttligt stolt över detta. Idag är jag fortfarande stolt och väldigt imponerad. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom, min stora lilla pappa Alvar Hedman, tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten, och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig, humoristisk, och hyfsat "tjurut", alltså enträgen och envis. Man kan ana vart de generna kommer ifrån i somligt. När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen, i bygdens vackra vilda livsnerv – Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv. 

Det var en speciell stämning runt flottningen. Liksom en otålig väntan i luften när de började närma sig – flottarna. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster, och nog var deras kinder lite extra rosiga under tiden som älvdalen fylldes av dessa unga män.

Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven, dessa svala försommarkvällar medan sälgen savade och man ännu kunde göra visselpipor av kvistarna. Längs vägrenarna stod de parkerade med sina Volvo amazoner, Pv:ar, gammsaabar och opel kadetter. De allra första gökropen kunde höras, där man stod i spänd förväntan tillsammans med övriga åskådare och spanade uppströms för att få den första skymten av skådespelet, lyssnande efter ljudet, slamret, ropen, båtmotorernas dunkande och timrets dova dunsande i den strida älven.

Jag kan än idag förnimma doften från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret. Tjärvedens karakteristiska doft och de blå rökslingorna som alltid sökte sig åt mitt håll. Över nejden vilade en air av testosteron, när flottarna – dessa seniga starka män passerade. De var djärva, hoppande på stockarna med sina långa båtshakar. Luften är fylld av hetsiga rop, man häpnar över deras snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen förstås. Allt sammantaget skapade en återhållen spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering. Hela älvens yta var täckt av timmer som liksom tycktes levai ett myller av vackra starka stockar. Den vackra furun som växt sig lång rak och värdefull i inlandets skogar, och någonstans mitt i allt detta fanns Pappa, och någon gång ibland kunde man urskilja just hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt, lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik, eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar – stämningen smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för lite äldre män redan då, eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren,Göte Lif. Jag sa i förtroende till vår snälla granne Svea: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Flottarna drog förbi, endast "sladden" återstod. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Slingor av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Timmerkusarna putsade sina horn i barkhögarna. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina essenssaftflaskor och ursköljda skogskaffepannor och återvände sakta hemåt. Endast gökens vemodiga rop intensifierades i den ljuva lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Flottarkärlek. Barndomsminnen om en forsrännare

Av , , 6 kommentarer 37

Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt. Jag var omåttligt stolt över detta. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom min, stora lilla pappa Alvar Hedman tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var ganska kort i rocken, ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig och hyfsat ”tjurut” alltså enträgen och envis. Man kan ana vart generna kommer ifrån i somligt….
 
När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen i bygdens vackra livsnerv Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.
 
Det var en alldeles speciell stämning runt flottningen, en otålig väntan i luften när flottarna började närma sig. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster och nog var deras kinder lite extra rosiga.
 
Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven dessa svala försommarkvällar medan sälgen ännu savade och man av en lagom tjock avskuren gren kunde göra visselpipor. De allra första vemodiga gökropen kunde ofta höras  där man som åskådare stod i spänd förväntan.
 
Jag kan än idag förnimma doften av tjärved från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret – skatten från Lapplands skogar. Rädslan för timmerkusarna. Över nejden vilade en air av testosteron när flottarna, dessa seniga starka bygdens söner passerade framför oss. De var djärva där de hoppade från stock till stock med sina båtshakar iförda sina lårhöga gummistövlar.
 
Man hörde hetsiga rop och koncentrationen var distinkt. Flottarnas snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen skapade en kännbar spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering.
 
Hela älvens yta var täckt av gyllene timmer som liksom tycktes leva sitt eget liv. Någonstans mitt i allt detta fanns min Pappa och någon gång kunde jag urskilja hans silhuett i en avlägsen båt.
 
Ett naivt lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för äldre män redan då eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren Göte Lif med motiveringen: Han är sä snygg när han skär te fläske!!
 
På några timmar var allting över. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Någon enda slända dansade över vattenytan.Slingorna av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med nattkorv och slotts senap, sina saftflaskor och skogskaffepannor och rutiga bilplädar och återvände sakta hemåt. Endast gökens rop intensifierades i den unga trolska och lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Vindelälven forsarnas väg

Av , , 2 kommentarer 59

På min lilla utflykt förra veckan hänfördes jag av senhöstens rimfrostiga skönhet längs min färd. Här några bilder från Vindelälvsvägen. Svindlande vacker, men även här vemodigt ödslig. När jag ser de raka tallstammarna på de sandiga åsarna så är mitt hjärta på hemväg. Hedarna, forsarna,  rullstensåsarna, skogarna och flyttblocken. Allt sammantaget symboliserar de mitt hjärtas hembygd. En känsla av höst präglar både naturen och byarna. Vemodigt.

 

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Simskola i vårflod – igen

Av , , 6 kommentarer 36

. Kabblekan blommar – nu får man äntligen gå barfota!

Drar mig till minnes mina allra första skälvande försök att trotsa sjunkkraften i den svinkalla flottningsleden Vindelälven under försommarens vårflod.

Simskola. Anslaget med svarta bokstäver mot vit botten var uppsatt med vita häftstift på den aprikosfärgade eterniten som pryder den numera nedlagda lanthandeln i Vindelgransele. Affären, bensinmacken och posten – allt fanns på samma gård och utgjorde den lilla byns centrum.
 
Där satt man på broräcket efter skolan och suktade efter godis och kärlek, åtminstone ett ögonkast från någon av de lätt räknade killarna i byn. Egentligen kan man kan sammanfatta dom med ett enda namn – Dan Ö – länge föremålet för min obesvarade barndomskärlek.
 
Givetvis anmälde man sig till simskolan på Lappvallheden som var byns badstrand dit man cyklade. Simskolan genomfördes årligen trots att det ännu var försommar, högvatten och flottningen pågick.
 
Ryktet gick strax efter skolavslutningen att det var ”kokhett däre Skolavan”. Fröken Ingeborg hade dock inpräntat i oss bondepraktikans regel – att man inte fick gå barfota innan Kabblekan hade blommat. Nu var det dock inte så att Kabblekor växte alltför tätt i byn så man fick helt enkelt chansa.

 
Det var mangrann uppslutning av byns barn vid Lappvallhedens badplats. Alla hade vi medhavda påsar med essenssaft i glas eller sirapsflaska, limpsmörgås med prickig korv, ost eller bulle. I min påse låg även den ärvda baddräkten tillverkad av ett extremt segtorkade materiel samt en handduk.
 
Simlärarinnan Wilhelmsson utrustade alla oss bleksiktiga magra ungar med otympliga korkbälten och vi fick öva enträget på bentagen bland brämsar, barr och timmerkusar i den ljusa sanden.
 
Vattentemperaturen kunde ligga runt 14 grader och det var med underlivet som insats som man dödsföraktande doppade sig efter lång och gruvsam tvekan.
 
Ett två tre, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smäller det! I samma ögonblick som man bröt vattenytan isades blodet och krampen lurade bakom bryggkanten.
 
Den andra sommaren lyckades jag ta simmärket Grodan, som innebar att man klarat 25m bröstsim i kraftig medström bland timmerstockarna och vårfloden. Jag minns än de blårutiga benen och hackande tänderna när man försökte byta om, hoppandes på ett ben, noggrannt inlindad i handduken.
 
Detta kanske kan förklara varför jag fick mitt egentliga simgenombrott först vid 14 års ålder, och då på det exklusiva badhuset i Malå.
 
Nu däremot skulle det nog krävas både mycket och hårt jobb för en händig karl att lyckas dränka mig, då jag under åren har begåvats med mycket flytkraft och värmande underhudsfett.

6 kommentarer
Etiketter: , , , ,

Flottarkärlek – igen

Av , , 8 kommentarer 36

Pappa Alvar Hedman och Oskar Borgström ränner den svåra Djupselforsen

Så här i försommartider så minns jag flottningen i Vindelälven och den mystik som omgav dessa intensiva dagar i min minnesbild från barndomen i Vindelgransele. Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt! Som barn  var jag omåttligt stolt över detta. Idag är jag fortfarande stolt och väldigt imponerad. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom, min stora lilla pappa Alvar Hedman, tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten, och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig, humoristisk, och hyfsat "tjurut", alltså enträgen och envis. Man kan ana vart de generna kommer ifrån i somligt. När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen, i bygdens vackra vilda livsnerv – Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv.

Det var en speciell stämning runt flottningen. Liksom en otålig väntan i luften när de började närma sig – flottarna. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster, och nog var deras kinder lite extra rosiga under tiden som älvdalen fylldes av dessa unga män. Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven, dessa svala försommarkvällar medan sälgen savade och man ännu kunde göra visselpipor av kvistarna. Längs vägrenarna stod de parkerade med sina Volvo amazoner, Pv:ar, gammsaabar och opel kadetter. De allra första gökropen kunde höras, där man stod i spänd förväntan tillsammans med övriga åskådare och spanade uppströms för att få den första skymten av skådespelet, lyssnande efter ljudet, slamret, ropen, båtmotorerna och timrets dunsande.

Jag kan än idag förnimma doften från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret. Tjärvedens karakteristiska doft och de blå rökslingorna som alltid sökte sig åt mitt håll. Över nejden vilade en air av testosteron, när flottarna – dessa seniga starka män passerade. De var djärva, hoppande på stockarna med sina långa båtshakar. Luften är fylld av hetsiga rop, man häpnar över deras snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen förstås. Allt sammantaget skapade en återhållen spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering. Hela älvens yta var täckt av timmer som liksom tycktes levai ett myller av vackra starka stockar. Den vackra furun som växt sig lång rak och värdefull i inlandets skogar, och någonstans mitt i allt detta fanns Pappa, och någon gång ibland kunde man urskilja just hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt, lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik, eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar – stämningen smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för lite äldre män redan då, eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren,Göte Lif . Jag sa: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Flottarna drog förbi, endast "sladden" återstod. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Slingor av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Timmerkusarna putsade sina horn i barkhögarna. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina essenssaftflaskor och ursköljda skogskaffepannor och återvände sakta hemåt. Endast gökens vemodiga rop intensifierades i den ljuva lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.

Älskade Vindelälv

Av , , 2 kommentarer 28

 

Det är något speciellt med  den älv jag växt upp intill – Vindelälven. Varje gång jag kör längs den, och speciellt ett par mil före och efter min barndomsby Vindelgransele så blir jag varm i hjärtat och blank i ögonen. Jag känner igen stenar strykor och strömmar. Detta vilda brusande vatten som rinner som en silverström genom landskapet och närt bygden med sin fisk och sitt flöde. Snart kommer jag åter igen att minnas flottningen från min barndomstid, den speciella försommartid med sin mystik, doft och sina karaktäristiska människor, då bygden och älven levde upp intensivt under några ljusa försommarveckor, och efterlämnade tomma sel, brustna flickhjärtan och svårtorkade flottarstövlar runt om i gårdarna. Förra veckan när jag bilade neröver längs 363.an och efter ett snabbt besök hos mor lämnade barndomsbyn en vacker vårkväll, ville jag försöka fånga lite av älven och forsens stämning. Min barndoms utflyktsmål, dit man for och eldade och fikade. En speciell sorts samvaro. En del av mitt liv.

En vacker och fin fiskeälv, väl värd ett besök. Ta en sommarvecka upp efter en av våra sista orörda skogsälvar.

Tjäderspel i barndomslandet

Av , , 4 kommentarer 35

Några gånger per år under min barndom så for vi ut och "campade". Det innebar att vi knökade in oss i den grå Volvo Duetten och styrde kosan till något av våra standardutflyktsmål - Orrträsket eller Rastplast´n. Orrträsket är en sjö mitt i den glesaste av glesbygder mellan myr och berg ett par mil hemifrån. Mitt i skogen intill vägen och sjön öppnade sig en glänta där en fin iordningsställd rastplats fanns. Poängen med utflykterna var naturligtvis att grilla korv – eller "sot körven" som Pappa sa. Han brukade istället för att trä korven på egenhändigt tillsnickrade grillpinnar, ställa den öppnade korvburken mitt i glöden och koka korven, vilket vi barn fnös indignerat åt. Medans jag skriver kan jag nästan känna den doft av tjärved och djungelolja som omgav oss. Känna smaken av Nattkorv och Slotts senap. Detta var före ketchupens tid.

Orrträskscampingen kombinerades ibland med att Morfars och Karl-Axels gjorde oss sällskap och kom körandes från andra hållet – från Lycksaberg. Mysig samvaro kring cementgrillringen, kaffekokning över öppen eld, mammas goda smörgåsar och saft tillsammans med lite fiske efter aborre eller inplanterad harr i sjön var klassiska aktiviteter. I den sjön har jag fått mitt livs enda kilosharr på en liten droppenspinnare. Det var alltid lika trevligt att campa, och ibland fick man en alldeles egen ljummen sockerdricka. Loranga var min favorit. Så gott! Visst var väl allting en smula godare innan kylbagarnas tid?

Rastplasten ligger vid en av Vindelälvslaxens lekplatser 1 mil uppströms Vindelgransele och fick sitt namn efter att tryckfelsnisse faktiskt levererat en vägskylt med texten: Rastplast. Så här 40 år efter att skylten bytts ut lever namnet ännu kvar i folkmun. Nu står det Vindelälven 200 m på skylten och platsen är ett populärt utflyktsmål vid älven än i denna dag. En sandravin ner till älven, chans till öring eller lax och vacker tallskog gör platsen toppenfin. Ibland cyklade vi dit på skolutflykt. Fast fröken hon körde bil sakta,sakta i sin ljusblå Opel strax bakom vår cykelkaravan.

Ett annat nöje var att åka ut på en öde skogsväg på försommaren. Till vägs ände. En av de där vemodiga ljuslila försommarkvällar när naturen liksom håller andan inför vad som komma skall. Alla satt vi knäpptysta medans pappa vevade ned rutan och började härma skogsfåglar som orre och tjäder. Han var skicklig, och snart närmade sig fåglarna. Vi kunde till slut ha flera fåglar runt bilen och det gällde att sitta riktigt stilla för att inte skrämma dom. Det var en andäktig och fantastisk känsla.

På fettisdagen åkte mamma och de andra skogshuggarfruarna ut till rastkojorna med semlor till sina timmerhuggargubbar. Det var också en alldeles speciell stämning doft och ett riktigt äventyr. Semla med varm mjölk i tallrik. Mmm. Fina minnen från barndomslandet – min skatt.

Klassträff

Av , , Bli först att kommentera 29

Fick idag en inbjudan till en klassträff med högstadiegänget från Malå centralskola. Tänk att det är 35 år sedan det begav sig. Då tjavade vi omkring i korridorerna iförda våra bruna gabardinbyxor sydda på slöjden eller något nytt läckert från Nystedts kläder, skoterskor och Stenmarkmössa med renar på, och tyckte att världens epicentrum låg någonstans mellan Torggrillen, Dungers och Druvan. När man inte fiskade på Vindelälven förstås…Det var tider det…..

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Laxfiske i Umeälven

Av , , Bli först att kommentera 7

 

En höstpromenad vid älven för 2 år sedan… då Sandra ännu inte hade en bebismage som hindrade jättegrytskrypning.

Laxfisket är en svår nöt att knäcka, även om man hört ryktats att det gått upp mycket lax i Vindelälven denna sommar. Snart borde  rimligen havsöringen vara på gång igen, Ett säkert tecken brukar vara när det står en massa bilar parkerade vid brofästet här i Sörfors. Hade funderingar på lite fiske idag, men känner mig lite småförkyld så det får vänta  och dessutom vid närmare eftertanke så har min spötopp havererat. Det blir till att gulla lite med grabbarna på sportfiskeaffären.

Telegram till Statsministern

Av , , Bli först att kommentera 13

En av de personer som engagerade sig för att rädda Vindelälven var Evert Taube. Det säjs att han skrev "Änglamark" med älven och min hemby Vindelgransele i åtanke. Sant eller ej ska jag låta vara osagt, men det är en fin historia. Här är telegrammet som Evert Taube skrev till Statsminister Tage Erlander i kampen om att rädda vår nationalälv Vindelälven.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,