Pappa Alvar Hedman och Oskar Borgström ränner den svåra Djupselforsen

Så här i försommartider så minns jag flottningen i Vindelälven och den mystik som omgav dessa intensiva dagar i min minnesbild från barndomen i Vindelgransele. Min pappa kunde ränna den svåra Djupselforsen i en liten likstammig forsbåt! Som barn  var jag omåttligt stolt över detta. Idag är jag fortfarande stolt och väldigt imponerad. Ni som har sett utställningen på Vindelns hotell har kanske lagt märke till en stor svartvit förstoring av två män och en båt i en fors. Där har ni honom, min stora lilla pappa Alvar Hedman, tillsammans med en annan Vindelgranselbo, Oskar Borgström.

Pappa var kort i rocken. Ett litet kompakt muskelpaket som inte riktigt nådde upp till fri sikt i vindrutan på den grå Volvo Duetten. Han såg världen genom glipan i ratten, och fick hela tiden sitta och tänja på sig, vilket kunde se en aning komiskt ut. Det fick ibland barnen som han hämtade upp på rutten till söndagsskolan att fnissa lite. Men han var stark, arbetsvillig, humoristisk, och hyfsat "tjurut", alltså enträgen och envis. Man kan ana vart de generna kommer ifrån i somligt. När han inte var skogsarbetare eller bonde med hemmansägarens alla vedermödor, deltog han i flottningen, i bygdens vackra vilda livsnerv – Vindelälven. Detta slingrande blå band som ger bygden sin karaktär och skönhet, ger liv, fiske, frilufts och skoterliv. 

Det var en speciell stämning runt flottningen. Liksom en otålig väntan i luften när de började närma sig – flottarna. Mina äldre systrars ögon fick en speciell lyster, och nog var deras kinder lite extra rosiga under tiden som älvdalen fylldes av dessa unga män.

Gammal som ung passade på att göra utflykter till rastplatserna längs älven, dessa svala försommarkvällar medan sälgen savade och man ännu kunde göra visselpipor av kvistarna. Längs vägrenarna stod de parkerade med sina Volvo amazoner, Pv:ar, gammsaabar och opel kadetter. De allra första gökropen kunde höras, där man stod i spänd förväntan tillsammans med övriga åskådare och spanade uppströms för att få den första skymten av skådespelet, lyssnande efter ljudet, slamret, ropen, båtmotorernas dunkande och timrets dova dunsande i den strida älven.

Jag kan än idag förnimma doften från eldstäderna. Lukten av fura, kåda och bark från det våta färska timret. Tjärvedens karakteristiska doft och de blå rökslingorna som alltid sökte sig åt mitt håll. Över nejden vilade en air av testosteron, när flottarna – dessa seniga starka män passerade. De var djärva, hoppande på stockarna med sina långa båtshakar. Luften är fylld av hetsiga rop, man häpnar över deras snabba manövrar för att undvika bråtar och så den riskabla forsränningen förstås. Allt sammantaget skapade en återhållen spänning i luften. Nuet vibrerade i denna fascinerande hantering. Hela älvens yta var täckt av timmer som liksom tycktes levai ett myller av vackra starka stockar. Den vackra furun som växt sig lång rak och värdefull i inlandets skogar, och någonstans mitt i allt detta fanns Pappa, och någon gång ibland kunde man urskilja just hans silhuett i en avlägsen båt.

Ett naivt, lite sentimentalt och flyktigt hopp om romantik, eller i brist på detta – ett hastigt ögonkast från någon dessa ynglingar – stämningen smittade av sig från mina äldre systrar till mitt lilla småflickshjärta. Å andra sidan vurmade jag visst för lite äldre män redan då, eftersom jag redan vid 4 års ålder var kär i slaktaren,Göte Lif. Jag sa i förtroende till vår snälla granne Svea: Han är sä snygg när han skär te fläske!!

På några timmar var allting över. Flottarna drog förbi, endast "sladden" återstod. Vattenytan speglades mörk blank och tom. Slingor av ljusblå rök från de falnande eldarna skingrades. Timmerkusarna putsade sina horn i barkhögarna. Man plockade ihop sin fikakorg, plåtburkarna med Nattkorv och Slotts senap, sina essenssaftflaskor och ursköljda skogskaffepannor och återvände sakta hemåt. Endast gökens vemodiga rop intensifierades i den ljuva lite fuktiga juninatten. Längtans ljuva tid. Så minns jag flottningen.