Tid

Och genast infinner sig det intressanta fenomenet att hjärnan spaltar upp ett helt spektra av möjligheter till att använda den tiden väl. Just nu gäller det – helt underbart – flera timmar. Men samma fenomen gäller som regel då det rör sig om betydligt kortare tid.

Det är lite som i den där barnsången, om någon hört eller minns den, med barnet som önskade sig en femöring av sin pappa. För att sedan räkna upp allt hon skulle använda den till. Låt vara att en femöring var värd betydligt mera då visan skrevs (idag finns femöringen inte ens längre), men önskemålen låg ändå långt utanför rimlighetens gränser. På nå´t sätt blir det likadant med tid som man till synes får till skänks. Plötsligt ser man möjlighet att hinna både roliga saker man längtar efter, och – åtminstone en del – av allt det där man ligger efter med. Plus att koppla av lite eller ta den där långpromenaden man längtar efter eller aldrig riktigt hinner med.

Samtidigt fanns ju tiden där hela tiden, jag menar själva tiden i sig. Det är bara innehållet i den som plötsligt blev fritt – för nya planer, och inte minst för tanken att vandra fritt. Det gör den så gärna! Långt utanför rimlighetens gränser.

Och låter man sedan hjärnan och tanken sortera rätt så väljer den kanske de bästa alternativen för den tid och den stund man tyckte sig få till skänks. Kanske unnar man sig t o m den vila man just då behöver? Eller något som ger livet ett djupare innehåll och kanske, ja kanske gav den rum för något som förde mig vidare till något vägskäl som fick mig att vandra i en ny riktning.